Jag är gammal. Det är förjävligt. Herregud. Fast Sabel är ju ett år äldre så det finns ju hopp.

Min hängighet har kommit tillbaka, den försvann väldigt tillfälligt. Mina kära vänner här har bombat mig med teorier om vad som är fel, allt från järnbrist till hjärntumör har dom avhandlat men mest tror jag att jag håller på att bli mullvad. Att jag inom en snar framtid kommer behöva joina resten av min halvblinda familj i glasögonmaffian. Oh im so looking forward to it...

Ikväll är det cheescake på menyn, jag och Linnea sitter och väntar på att klockan ska bli så mycket så att efterrätt serveras. Sen ska resten av kvällen spenderas med PS2, vår nya vän. Igår förlorade jag mot alla ungefär, inte coolt. Fast det kan ju vara bra för min karma att öva upp mig på att vara en god förlorare. Att inte skrika och härja och hävda fusk även om Domenico lurar mig till att köra en gammal Volvo 740 i Gran Turismo.


Som fröken Lustig så fint har noterat här under bloggen så kommer jag att vara på svensk mark igen 15 november. Det kan händas att tillfället firas med ett glas spumante på Timotejvägen (mamma om du läser det här så behöver du inte få panik, jag kommer ha två veckor på mig att städa). Sen så åker jag och syster iväg till London men kommer hem lagom tills päronen återvänder. Efter London väntar Estland och sen är det jul. Efter jul kommer nyår och efter nyår blir allting blankt. 

Så där. Nu vet ni hur mitt liv ser ut framöver. I alla fall ramarna. Men är det något jag lärt mig så är det att inte vänta, inte vänta på semesterveckor, helger, lön, ljusare dagar och lyckligare tider. För det är när man rusar mot ett mål man stänger av ögonen och missar allting som finns runtomkring en hela tiden. Alla små saker att vara lycklig för, alla saker som kommer gratis och utan förbehåll. Dom små stunderna som värmer lite grann eller eldar upp allting.

Oj. Nu när jag ändå är inne på alla djupa spår här så kan jag ju berätta om min promenad häromveckan. Jag gick i min egen lilla värld ner genom cypressallén och när jag skulle svänga höger över åkern där inget växt på sex månader fick jag en smärre chock. Istället för bara vacker men tråkig terrakottafärgad jord finns nu tusentals och åter tusentals solrosor. Som alla sorgset lutade huvudena mot marken. I mitt huvud såg allt ut som oss, vi människor som skyndar genom vardagen och alltid strävar efter allt annat än vi har just nu. Gick resten av vägen upp förbi Togni, förbi Sebas hus och förbi köket, och kände mig rätt glad. Glad att jag inte är en solros som hänger med huvudet.

Om ni har orkat läsa ända ner hit så tycker jag att ni kan gå ifrån datorn nu och göra som Lundell säger även om jag innerst inne tror att han är en bitter jävel...

Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?