Jag tror jag tar och börjar med det bra, det blir bäst så. Jag har besök! Karin dök upp i Poggi iförrgår, stannar till fredag och vi har ett halvspäckat schema som vi delar med Linnea och pappa Anders som också är här. I söndags var vi ute och åt hela styrkan (vi fyra, Linda, Ueli, Anna Luna och Claudia) i Colle Val D'Elsa, förutom att vi hamnade på bordet som stod i ett getingbo så var allting okej. Jag åt för första gången på år och dar kycklingfilé och det var fint. Vi avslutade kvällen med glass i centro storico och sen hem till Voltrona där det trillade i lite vin och öl. Igår tog jag med Karin på en hajk på förmiddan, eller snarare en halvvilsegång i skogen och lite klättring i ett torn och sen krypa genom ett buskage för att hamna i vingården. Äventyrarna AB liksom.

Eftermiddan spenderade vi i Siena med att strosa, äta glass och även där gå vilse. Klämde i oss pizza och sen tillbaka till Voltrona och 63 middagsgäster varav 15 stycken var under 5 år och sprang hejdlöst runt och gallskrek och knuffade omkull varann. Men eftersom vissa fått en arbetsmyra i sig så flöt kvällen bra, och avslutningen är det som är dåligt, fast även om det egentligen är bra så känns det hårt... Jag är sämst på Voltrona...

Det säger i alla fall kiropraktor Håkan (Malins farbror), han är även hästknäckare och har varit här några dagar och jobbat med hästarna. Efter hästarna har han knäckt hela personalen och sist ut var jag. Har ju rätt bra hum om hur min kropp mår efter alla operationer, brott och spektakelvurpor, men trodde kanske inte att det var så illa riktigt. Allt knäcktes och knakade, från fötter till nacke. Håkan tror även att min tandvärk kan vara ett resultat av att jag biter ihop för mycket för att jag är så dålig i ryggen.  Han sa även att av all personal (och alla hästar) var jag den som knakat mest, alltså värst, jag har fått tydliga instruktioner om hur jag ska bete mig för att få ordning på det här. Bl a stretchövningar som jag ska göra tio gånger om dagen. Igår kväll var det en stukad hjälte som låg i sängen och kände hur alla muskler försökte återhämta sig efter chocken av att plötsligt kunna funka bra. Måste väl ta i tur med all stretching och sen bli knäckt igen så fort jag kommer hem... A hard knock life....

Idag har vi genomfört ännu en jättehajk. Tillsammans med Linnea och hennes pappa har vi tagit oss till Castelvecchio, det var fint även om jag i ett svagt ögonblick ville bli Hanna Hägglund och klättra upp i ett torn men missbedömde lite hur bra stenarna satt och rasade ner tätt följd av ett stenblock. Jag kommer nog aldrig bli nån Göran Kropp men det skadar ju inte att prova lite då och då...

Parlami d'amore e io ti ascolteró...

Nej, jag har tyvärr inte vunnit 28126 euro på nåt italiensk t lotto. Däremot har jag lite så där halvsent hakat på trenden med stegräknare. Inte så att jag blivit seriös och gått och köpt en, tror knappast Italien är begåvat med så avancerad teknisk utrustning. Dom har nog snarare nån liten gumma som går bredvid en och skriker "uno, due, tre...". Men eftersom jag igår knatade lite mer än 28000 steg så hade kanske jag blivit vild och klubbat ner tantaluringen om jag haft en italiensk stegräknare. Tur för mig att min highflash mobiltelefon håller reda på hur långt jag tar mig. Stort.  Om jag går 28000 steg om dagen i ett år så blir det jättemycket, och jag jättetrött. Det kan hända att den här stegräknarhysterin blir kort. Typ att den är slut redan. Jo.

Häromkvällen hade vi årets kaos kväll. Folk var inte kloka på en endaste fläck. Uppförde som om dom ägde hela världen och vi skulle vara glada att vi fick duka av hos dom. I alla fall dom vi fick duka av hos, en tant deklarerade att "vi är greker och vill äta på traditionellt grekiskt vis, alltså långsamt, kan du sluta störa". Hm. Tack. Att sen folk är "very very very much a vegeterian" men samtidigt äter fisk det kan ju inte ens behövas kommenteras för fisk är fisk och djur är djur. Att barn i det här landet klemas bort så att dom växer upp och fyller upp den aldrig sinande kvoten av odrägliga italienare det är mer regel än undantag. Vadå, det är klart grabben ska få sin tredje tallrik special mat när han vägrar äta det andra. Puttenutten. Povero diavolo.

Vi tappade det lite häromdan och drack upp all restaurangens öl. Nånstans i fyllan och villan så började vi prata om framtiden. Sen vaknade jag tidigt dan efter och funderade i några timmar på vad jag vill, borde, måste. I första kategorin finns väldigt mycket, många resor som måste börja slipas. I den andra finns egentligen bara en öppen dörr och det är den mot någon slags utbildning. Som tur var har jag just ingenting i den sista kategorin. Än så länge. Eller i alla fall ingenting jag kommer på. Om man inte kan slänga in högskolan i den. Men läster just nu en bok Paolo Cohelo och han konstaterar faktiskt att det finns många med fina utbildningar och diplom som ändå hamnar på en arbetsplats dom hatar och som önskar dom slapp gå till jobbet. Jag tror inte lyckan ligger i en utbildning lika lite som den ligger i en säck med pengar eller bländande nytt hem. Jag tror lyckan finns hos oss så länge vi vill ha den, så länge vi accepterar den.

Vi hade en dag med regn förra veckan, det blev svalt och skönt och på nätterna så hackade man tänder till och med med täcke och grillen igång. Linnea muttrade att sommaren är över och att "nu kommer det vara så här kallt till november". Tjena. Idag är en av de varmaste dagarna på länge. Puh.

Sabel och jag kollar precis resor till Mexico, ser grymt schysst ut om man vill punga 70 000 kronor för två veckor.

- Fast då kan man ju åka runt jorden typ 10 varv hellre....

open up your plans and damn you're free

Via Firenze 37, Riva Del Sole. Där har jag spenderat dom sista dagarna. Ett svenskägt fyrstjärnigt hotell med privat strand och Dirty Dancing stuk på hela baletten. Har haft lite semester och hälsat på Linda och Ueli där, dom i sin tur hälsade på Gunsan Lindas mamma. Så jag har varit dubbel snyltgäst och njutit i stora drag av det... 

Vi har legat vid stranden hela dagarna, mitt hår har blekts enormt av saltvatten och nu ser jag nästan normal ut. Coolt. Not. Kvällarna har vi ägnat åt att äta gott och dricka vin, och delta i Scuola Ballo. Väldigt ofrivilligt blev jag indragen i Riva Del Soles dansskola. Det var så mycket Patrick Swayzefilm över det hela att jag nästan fick slag, jag såg ut som Babys syster där på dansgolvet, inte ett steg rätt och helt ur takt. Tack för den indragningen.

Nu är jag tillbaka på Voltrona och här har det varit mer action än nånsin tydligen. Är glad att jag missat allt för jag hade nog inte kunna förstå ändå. Man tror så mycket om vissa människor och sen visar dom sig vara verkliga psykopater. Skumt.

Vi har haft ett gäng kanadensare här ett tag, ett mycket långt tag. Förutom att en är laktosallergiker och en annan nötallergiker och en tredje skaldjursallergiker så älskar dom att ropa LILLIS MALIN LILLIS och fråga tusen frågor och bara vara allmänt krävande. Igår var det dock sista kvällen och vi fick varsin kanadensisk bandana, en saftig dricks och jag en komplimang av Steve. 
"- I love you. There should be a TV-show called "I love Lillis"...

Dolce.

Annars så har jag och Linda hittat något som för alltid kommer locka fram leenden. Vi strosar genom Castiglione Della Pescaia i lördags kväll och helt plötsligt så står gatto Silvestre framför oss, OCH SPELAR DRAGSPEL. Det var en sån humor i det hela att jag skaffade mig sexpack magmuskler. Helt sanslöst.

Nu är det augusti. Snart ferroagosto. Tackar. Sen så är det dags för tiden att bli 30 augusti och två som jag längtar efter kommer hit.