Igår morse vaknade jag klockan fem när solstrålar smet in genom en slarvigt fördragen persienn. Satte mig upp i sängen och kände efter om det var läge att gå upp. Svaret var nej. När samma procedur upprepade sig en timme senare var dock dagen igång. Kollade med mina trogna vänner sj.se och sl.se om kollektivtrafiken vaknat. Det hade den.

 

Med avtackningsblommorna i handen och en hetspackad väska över axeln slog jag igen dörren strax före sju på morgonen. På väg mot tvärbanan hade någon lämnat sitt maginnehåll från kvällen innan. I den äckliga sörjan av vad som såg ut att vara thai-mat låg en illgul parkeringsbot. Några tappra själar kliver på tvärbanetåget samtidigt som mig. För hon med gårdagens smink och vingliga klackar kan det nog kallas tåg-of-shame.

 

Vid Gullmarsplan ropar biljettkontrollanten efter vakter och muttrar något om att en ljuslockig ung man sovit på tåget i över en timme. Det betyder att han hunnit åka sträckan Alvik-Sickla Udde ett antal gånger trots att tuppen knappt gått upp. Intorkade blodfläckar guidar mig mot tunnelbanetåget och trots att vagnen är i princip tom sätter sig en tant bredvid mig. Hon luktar illa och jag lutar mig fönstret och låtsas sova. Tanten har en dragväska som hon öppnar när vi rullar från Medborgarplatsen. Jag misstänker starkt att hon förvarar döda djur i den för stanken som steg upp ur väskan har jag bara känt den gången vi hittade en halvrutten grävling bredvid vägen en sommardag. Med pannan mot rutan andas jag små korta andetag som gör imfläckar på glaset. Försöker tänka på annat och vid Slussen kliver tanten och hennes doft av.

 

När jag dimper ner på min plats på tåg 80 mot Östersund är det med en viss känsla av lättnad. Efter nästan ett halvår i kungliga huvudstaden trivs jag bra, men jag är trött. De 21 minuter från att jag klev in i hissen på Midskeppsgatan till dess jag landat i tågsätet speglar bra vad som gjort mig trött. Intrycken är så många och så totala hela tiden att jag valt att spendera mina lediga veckor i stugan och vila hjärnan.

 

Planen var att börja vila redan igår men mitt föräldrarhem i Lassas förvandlades i ett slag till Gulag och jag fann mig själv gräva ogräs med mor och bära möbler med far. Framåt kvällskvisten satt jag trött i soffan och hade flottigt otvättat hår. Men då mina kära vänner lockade med vin och tv-spel fick det bli en snabbdusch. Lagom när Wayne Rooney kvitterade mot Barcelona satte jag mig på cykeln mot stan.

 

Hos Kossan fick jag en ny upplevelse i och med tv-spelet Kinnect, nåt nytt där man inte har dosor utan sig själv och styr med händerna. Galet svårt men kul. Helt utan hänsyn till Kossans stackars gamla granntant tävlade vi i allt från häcklöpning till dans. Vin agerade sportdryck och när värdinnan försökte bjuda på ost och kexbricka hjälpte alla till att förstöra det. Jag vickade kexfatet så att majoriteten kex hamnade på golvet. När Kossan fyllt på med nya kex upprepade jag min bedrift. Men för att sedan verkligen sätta punkt för alltihopa tappade Mackan balansen när han och Soffe hetstävlade mot varann i häcklöpning och satt sig på ostbrickan. Haha. Hahahahahahahaha. Okej, det låter kanske inte så kul men den dagen ni är med när någon sätter sig på en ostbricka kommer ni förstå...

 

Nu har i alla fall vilandet börjat och snart ska mamma skjutsa mig till stugan. På vägen dit ska vi stanna och proviantera så att det inte finns någon risk att jag, det 26-åriga barnet, faller ur under dagarna ensam i Hästhagen. Först vankas det dock lunch på mor och fars nyrustade altan. Håll skinnet spänt med andra ord.

 

Må gott.

Lama OK har för första gången haft träningsläger med fysisk inriktning. Tidigare har vi tränat hårt mentalt men nu var det dags att ta oss ut i skogen. Efter mitt mer än tioåriga uppehåll från orienterandet så inleddes återtåget med ett besök hos Fia, henne kan man lita på i alla lägen. Mina tävlingskläder uppgraderades till nästan-senaste-modell och jag fick ett par schyssta skogsdojor.

Träningslägret hade vi lagt i Hästhagen, fredagkvällen ägnades åt att spana på gamla kartor och dricka livets sportdryck. Vi var ett laddat gäng som for mot Mackmyra och Valbo Nationella på lördag morgon. Jag kom i mål med knäna i något sånär behåll på en fjärdeplats av tjugotvå. Tio minuter kilometern får vara klart godkänt för någon som inte sprungit så långt på åratal.

Dagens tävling gick tvärtemot gårdagens solskenshistoria. 90 minuter i skogen resulterade i ömma knän och stel rygg. På väg mot sjunde kontrollen gjorde jag en Macgyver-vurpa och rullade hejdlöst genom skogen. Reste mig upp och konstaterade att alla kroppsdelar var fortsatt fästa vid kroppen. Dock tror jag hjärnan fick sig en törn för plötsligt orienterade jag som om jag var på väg mot åttan och sprang som en nackad höna upp och ner längs en stig innan jag insåg att allt var fel. Imorgon vill jag nog helst inte bo i min egen kropp har jag aningar om...

Men summan av kardemumman är att Lama OK känns ganska redo för Jukola. Eller åtminstone mer redo än i fredags. Om en månad ska vi tävla mot 700 andra lag en och en halv mil från ryska gränsen. Och även om vi nog inte kommer störa några topplag så kommer vi nog i mål innan Silja Line lägger ut för att guppa mot Stockholm igen...









Några fler bilder blir det inte. Efter tävlingarna var energin slut och kameran blev liggandes i väskan. Kanske lika bra, efter dagens regniga skogstur var slickad-katt-looken rätt poppis.

Men som sagt. Om en månad ger vi oss på den finska storskogen. Håll tummarna. Det behöver vi.

Jag har senaste veckorna haft spaning på ett fenomen jag själv valt att namnge som guldfiskfolket. Mina ack så ovetenskapliga undersökningar har ägt rum dels på Facebook och Twitter men också i den så kallade verkligheten. Egentligen har spaningen pågått under flera år men då har det mest handlat om funderingar på om detta är typiskt svenskt eller om det är en global fråga jag klurar på. Nu har jag efter att intensifierat spanandet bestämt mig för att det är ett svenskt fenomen och att det bäst benämns guldfiskfolk.

För några månader sedan fylldes sociala medier och verklighetens sociala samtal av ett gemensamt ämne: när fan i helvetes jävlar ska den här förbannade snön försvinna? Alla uttryckte sig självklart inte med dessa grova ord, ord yttrade av en mycket arg omkullramlad kostym-man vid Sickla Kaj, men kontentan av majoriteten av samtalen var densamma. Skulle vi någonsin få vår i Sverige?

Så gick dagarna och solen stannade hos oss något längre för varje dag som gick men tvivlet om att årstidsbytet skulle äga rum bestod. Tills en dag då pang tjongalong och så var det strålande solsken. Påskhelgen 2011 kännetecknades av vinterbleka kroppar som fläktes ut under en strålande sol och ingen kom ihåg ilskan över snötäckets långa inbäddning av Svea rike. Under ett par dagar var allt vad det heter vinter och kyla som bortblåst. Vinterjackor stuvades undan och det som återstod av lönen lades på nya shorts. Vit hud byttes mot röd och uteserveringarna täljde guld.

När sen vintern, som så många gånger förr, valde att göra ett gästspel och bjussa på lite snö kom guldfiskmanéren fram igen. Lyckligt rödbrända människor skiftade till olyckligt vinterdeppiga individer. Klagosångerna om vintern fick nya stämmor och refrängen sjöngs om och om igen i var och vartannat samtal. När, när, nääääär ska det blir vår? Vaaaarför blir det aldrig vååååår? Olyckan var total och sportbutikerna slet fram vinterkläder till desperata shortsklädda människor.

Efter några kalla dagar slog vädret om och solen visade sig från sin bästa sida igen. Vips är all vinterångest som bortblåst och livet underbart härligt igen. Mitt flöde på Facebook svämmar över av rapporter om middagar utomhus och dagar spenderade i bikini. Ingenstans tänker jag sticka under stol med att jag också varje ledig sekund sliter av mig kläderna och hoppas att bli så där tjusigt brun som jag aldrig blir men aldrig slutar hoppas bli. Men i mitt minne finns de kalla dagarna kvar och som den motströmssimmande fisk jag är känner jag ett stort mått lycka över att bo i ett land där vädret skiftar.

Alldeles nyss tog regnet över fredagsmyset. Jag kikar lite men de sociala medierna visar inga stora reaktioner ännu. Fenomenet med den svenska guldfiskbefolkningen är ett roligt inslag i världen. Och att klaga på vädret är nog rätt så sunt eftersom de förhoppningsvis betyder att människor har ett okej liv de är nöjda med i övrigt. Jag väljer att tolka det så i alla fall.

Må gott.

Om några veckor får Evelina sin Oskar. Igår firade vi av dem ordentligt. Jag har ägnat någon timme åt att se över de omkring tvåhundra bilder jag tog med min Nikon och de oräkneliga bilder jag sög in under dagen och förvarar på hjärtats minneskort.
På min vänstra handled sitter en halv gnuggis-tatuering med motivet piratskepp och på näthinnan sitter bilder av Evves förvånade min när vi stod nedanför balkongen och spelade Wedding med Hepstars, Oskars nöjda min då han tog ett tag ett stadigt tag om sin kvinna när de åkte amerikanare genom Gävle och Cash is kings Danne Königsson när han tog av sig skjortan och fick halva publiken att falla som käglor. Att se Evve och Oskar tillsammans är en skön väckarklocka om vad livet går ut på egentligen och igår var helt klart en dag att minnas.

Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar

Jag borde hänga tvätt och styra upp lägenheten eftersom någon ska komma och putsa fönstren åt mig imorgon. 
Borde även diska och mest av allt gå och lägga mig men det gör jag inte. I stället filar jag på det där smset jag 
funderat hela dagen på att skicka. Det börjar snart bli färdigt, snart har det värkts fram ur djupet av mitt hjärta. 
Ibland när jag väntar på inspiration undrar jag om inte jag är en av dem som begåvades med ett djup likt Ronjas 
Helvetesgap. Andra dagar är jag mer realistisk och ser mig själv som en långgrund sjö. Men just nu fiskar jag 
långt ner efter rätt ord, efter rätt ordning att sätta dem i och efter modet att trycka på den där skicka knappen 
på min sönderslagna mobil. I helgen tappade jag den på ett dansgolv vi hamnade på och någon klev på den. 
Otacksamt och jobbigt men samtidigt skönt att inte vara en sån där människa med fancytelefon. Min svartröda 
historia blev aningens mer trasig men håller ändå ihop någorlunda. Ni som känner mig vet att jag nu bara vinner 
tid och nervöst babbelskriver. Det är dags att skicka iväg det där. Må gott hörrni. Ta inte er själva på så stort 
allvar. Godnatt.