Lama OK har för första gången haft träningsläger med fysisk inriktning. Tidigare har vi tränat hårt mentalt men nu var det dags att ta oss ut i skogen. Efter mitt mer än tioåriga uppehåll från orienterandet så inleddes återtåget med ett besök hos Fia, henne kan man lita på i alla lägen. Mina tävlingskläder uppgraderades till nästan-senaste-modell och jag fick ett par schyssta skogsdojor.

Träningslägret hade vi lagt i Hästhagen, fredagkvällen ägnades åt att spana på gamla kartor och dricka livets sportdryck. Vi var ett laddat gäng som for mot Mackmyra och Valbo Nationella på lördag morgon. Jag kom i mål med knäna i något sånär behåll på en fjärdeplats av tjugotvå. Tio minuter kilometern får vara klart godkänt för någon som inte sprungit så långt på åratal.

Dagens tävling gick tvärtemot gårdagens solskenshistoria. 90 minuter i skogen resulterade i ömma knän och stel rygg. På väg mot sjunde kontrollen gjorde jag en Macgyver-vurpa och rullade hejdlöst genom skogen. Reste mig upp och konstaterade att alla kroppsdelar var fortsatt fästa vid kroppen. Dock tror jag hjärnan fick sig en törn för plötsligt orienterade jag som om jag var på väg mot åttan och sprang som en nackad höna upp och ner längs en stig innan jag insåg att allt var fel. Imorgon vill jag nog helst inte bo i min egen kropp har jag aningar om...

Men summan av kardemumman är att Lama OK känns ganska redo för Jukola. Eller åtminstone mer redo än i fredags. Om en månad ska vi tävla mot 700 andra lag en och en halv mil från ryska gränsen. Och även om vi nog inte kommer störa några topplag så kommer vi nog i mål innan Silja Line lägger ut för att guppa mot Stockholm igen...









Några fler bilder blir det inte. Efter tävlingarna var energin slut och kameran blev liggandes i väskan. Kanske lika bra, efter dagens regniga skogstur var slickad-katt-looken rätt poppis.

Men som sagt. Om en månad ger vi oss på den finska storskogen. Håll tummarna. Det behöver vi.