Som omväxling till hur fantastiska allas liv är på internet så tänkte jag berätta om min dag. Jag har gjort absolut ingenting. Inte på ett så där charmigt sätt som man kan göra inget med någon annan i närheten och ända känna sig fullt upptagen med att bara vara kär. Nej. Jag har gjort ingenting på en lat människas sätt.

Jag har ätit upp det mesta som fanns i sockerväg hemma och skulle ljuga om jag sa att jag inte drabbats av lätt ångest emellanåt. I kylen ligger några apelsiner som borde ätas upp men i dag var inte en sån dag.

Hade planer på att ta mig till Täby och se innebandy men kom aldrig så långt. Istället tittade jag på en massa tv-program av tvivelaktig kvalité och intalade mig själv att jag ska se slutspelsmatcher istället.

Jag har inte träffat någon människa på hela dagen. Knappt hissat upp rullgardinerna faktiskt. Jag har rört mig mellan soffan och sängen och gjort några fåfänga försök att lösa korsord och läsa ledarsidan i DN men mest glott på tv.

Den här dagen skulle jag nog inte få sätta carpe diem-stämpel på enligt förståsigpåarna men det har varit bra för mig att vara totalt oaktiv och slö och uttråkad. Men alla ni som har slitit häcken av er i helgen för att ha så där sjukt kul som man måste ha varje arbetsfri minut för att det ska räknas som att man njuter av livet. Alla ni, ni är bättre än mig. Det kanske inte betyder så mycket men i dag vinner ni över mig. Jag brukar vara en dålig förlorare men i dag känns det bra. Hoppas det känns bra för er också.

Nu ska jag konsultera min vän tv.nu och se vad resten av kvällen ska få erbjuda. Sköt om er gott folk.

Eftersom det är typ 40 tusen miljarder grader kallt i Stockholm så går jag ganska ofta raka vägen hem från jobbet och stannar sen  hemma resten av kvällen. Då min lägenhet inte tillåter några större gymnastiska övningar så blir det en hel del tid över till att sitta i soffan och fundera på vad som händer i världen.

Igår lyssnade jag på en presskonferens som fick mig att tänka lite extra. Nästa vecka är det 25 år sedan Olof Palme mördades och igår skulle Palmekomissionen berätta hur läget i utredningen är så här inför jubileumet. Det de hade att säga var att 130 personer erkänt mordet. Av de 130 var 129 galningar och en Christer Pettersson som sedan tog tillbaka allt. De har provskjutit hundratals vapen men inte mordvapnet. Utredningen har haft sex förundersökningsledare och tar upp 225 hyllmeter i polisens arkiv. Tre poliser jobbar fortfarande med att försöka hitta mördaren. Hela kalaset har gått loss på över en halv miljard kronor. En halv miljard kronor.

En halv miljard är helt enormt mycket pengar.

En halv miljard skulle en räcka till att köpa 861 445 783 påsar vätskeersättning till utsatta barn från Unicef. Eller så skulle man kunna köpa tio getter till 250 000 fattiga familjer. Man skulle kunnat skänka en hundring i månaden till Läkare utan gränser i 416 000 år. Jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp saker som man kan göra med en halv miljard kronor hur länge som helst.  Olof Palme må ha varit svensk statsminister och en hyvens karl på många sätt men jag tycker att det måste få finnas en gräns för när det är nog.

Egentligen skulle Palmemordet preskriberas i år men en lagändring har tagit bort preskribtionstiden för mord. Det betyder att man kan utreda ett mord i princip hur länge som helst. Jag undrar om jag kommer att få vara med om 50-årsjublieet för Palmemordet i så fall? Vem ska då ta över Leif GW:s roll och anklaga polisen för att ligga bakom mordet? Och kommer Mårten Palme sitta som ett rynkigt gubb-russin i morgonsofforna och vilja att utredingen ska fortgå?

Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata. Det är förjävligt och ett slag mot demokratin. Men det måste också finnas en tidpunkt när vi säger okej, nu släpper vi det här och går vidare. För allas skull. För de framtida våldsoffrens skull som behöver de där tre poliserna som nu dammar pärmar i jakten på en mördare utan spår.

Jag ska inte göra några försök att lansera en egen mördar-teori eftersom jag tultade runt som en glad ovetande ett och ett halvtåring när skotten föll. Men jag tycker det är nog nu. Dagens ungdomar vet inte vem Palme var och då är det i min mening viktigare att berätta om honom som den politiker han var och vad det fick för följder när han som första svenska toppolitiker mördades än att desperat kroka efter en ful fisk att anklaga för mordet.

Nog är mitt svar och nu är det nog med ord från mig.

Söndag kväll och jag sitter i min polkagrisrandiga sidenpyjamas och äter godis. Imorgon är det dags att dra på mig journalistmanteln igen men några timmar återstår av helgen.

Igår hade jag tänkt gå på Those dancing days på Debaser men peppet infann sig inte och jag for till lillasyster i Uppsala istället. Min stackars syster som opererat sig i munnen och bara får äta kallt och flytande. Medan jag och Mattias kalasade på kött och potatisgratäng åt kocken själv nyponsoppa med sugrör. Ibland är livet orättvist. Jag håller tummarna för att det blir bättre i veckan, om hon bara äter nyponsoppa tills de tar bort stygnen nästa helg finns ju risken att hon ser ut som en benget då...

Efter tre första veckorna har jag upptäckt att jag trivs i Stockholm. Och det är väl tur eftersom jag blir kvar här över sommaren också, fick veta i torsdags att jag får jobba på TT i sommar också. Otroligt skönt att slippa sätta mig med ansökningar och försöka skriva ner den bästa versionen av mig på ett A4 för att sälja in mig hos tidningarna. Jag tackar och tar emot att min räkmacketur från förra året håller i sig.

Min käraste vän Soffe skickar mig nästan varje dag en bild på min favoritunge Stella. Igår tittade jag på bilder jag tog för ett år sedan på mamma och barn. Att sen se den här lilla damen sitta i giraffhaklapp och äta gör mig varm. Jag önskar att jag kunde vara med mera, följa den här människans steg mot världen utanför trygga Ekostigen. Höra henne stappligt säga mitt namn och sitta vid de små trämöblerna och låtsasfika. Sitta i soffan med en varm liten person i knät och se Tellytubbies. Jag vill vara en förebild och någon som kan lära och visa Stella saker. Det är en fantastisk ynnest att få vara med och jag hoppas verkligen att Stella inte glömmer bort mig medan jag bor i Stockholm...

Det jag egentligen tänkte skriva om nyss när jag började en mening med att jag trivs i Stockholm var en sak jag kom att tänka på efter att min syster spelat en låt för mig. Den handlar om att få komma hem. Jag har kallat en hel del platser hemma de senaste åren. Men egentligen har nog dom som sjunger låten jag ska försöka klicka in här neranför rätt. Hemma är där man är tillsammans. Hemma för mig är Lassas, Djäknegatan, Ekostigen 21A, Smedsgatan, Hästhagen, Svandammsvägen, Vasastugan på Biskops Arnö, Gävlevägen 51, Allévägen, Blåhuset numera lägenheten ovanpå gymmet, Sjöstan, Kungsklippan. Nu glömmer jag säkert någonstans där jag gärna sjunker ner i soffan och låter hjärtat vara med. Men ni fattar, det finns många ställen som är hemma även om man inte har en tjock rasslande nyckelknippa att bära runt på.

Äsch. Min tekniska förmåga fixade inte videon här men klicka er till länken och lyssna.
http://www.youtube.com/watch?v=rjFaenf1T-Y

Snart är det dags att stänga min blå. Först ska jag dock vuxet nog hänga tvätt och lägga fram kläder till imorgon. Jag inser när jag skriver det att det sista hamnar i gränslandet till att bli pensionärstant men det ger mig några minuters extra sömn imorgon bitti och det får väga över... Sov gott, gott folk.

Home is wherever Im with you

I dag är en sån dag när jag borde varit i Sandviken och firat. Och nej, jag är inte ihop med någon i Sandviken, men det finns fler anledningar än alla hjärtans dag att fira. Tre av de mina firar födelsedag på dagens hjärtedag. Hade jag befunnit mig lite mer norrut var chanserna för ett fika-inferno goda. Men jag firar på avstånd. Köpte mig två semlor och ska gotta i mig och tänka på vännerna jag saknar.


Christian, numera 28 år. Grattis fina man, du bor i mitt hjärta.


Älskade Soffe, halvvägs till 50 i dag. Grattis bästis!


Fina Sabina, 27 år gammal från och med nu. Grattis snäckan!

Imorse såg jag reprisen på det som Janne Josefsson kallar en granskning av svenska ungdomar och deras arbetande i Norge. Jag brukar ofta se Uppdrag granskning och bli mer eller mindre förskräckt när verkligheten kommer över en om hur det faktiskt ser ut i samhället på olika plan. Det har gjort ont i mig när de visat hur stressad personal inom äldrevården inte kunde hjälpa de gamla mer än typ en minut per person och arbetspass. Och det har gjort mig arg när folkvalda kommunpolitiker tagit emot friggebodar och swimmingpooler som muta från företag som vill jobba åt kommunen.

Men det som visades den här veckan var ett lågvattenmärke. Plötsligt vill JJ och hans grävarkollegor att vi ska känna oss kränkta som svenskar därför att några ungdomar skalar bananer i den norska huvudstaden. Vi ska känna sympatier med de ungdomar som åkt till Oslo på chans och inte fått något jobb direkt utan tvingas sitta hos ett bemanningsföretag och vänta på jobb. Vi ska tycka illa om norrmän för hu vad de är elaka mot oss svenskar.

Det går över mitt förstånd. Jag förstår inte för fem öre hur det skulle vara bättre att stanna i den svenska Småstaden, bo hemma hos mamma och pappa, låtsas plugga på Komvux för att få en slant i bidrag. Och hur mycket bättre mår en ung människa av att sitta hos svenska Arbetsförmedlingen istället för ett norskt bemanningsföretag?

En hel drös av mina vänner har varit i Norge och rensat fiskar, packat flygplansmat, lastat matvaror eller sålt bensin på en nattöppen mack. Samtidigt har en hel drös med vänner jobbat i Sverige med att torka pensionärer i rumpan, bära ut reklam, sälja saker via telefon, steka hamburgare och en massa mera. Vad är skillnaden då? Ja, enligt mig ingen alls. Eller jo, olika jobb ger olika stora slantar i slutet av månaden. Den större har oftast de som bott i grannlandet tjänat.

Jag tror problemet som leder till ett sådant här på program ligger i en stor generationsklyfta. Janne Josefsson och säkert flera med honom på hans redaktion tillhör generationen som har en viss syn på arbete. Fast jobb ska man ha, och helst ska det vara på ett av allmänheten accepterat ställe. Det är sällan uttalat av någon representant för de äldre ligorna men det är väldigt lätt att känna igen den lite ogillande tonen och uttrycket de får när en ung människa berättar att de säsongsjobbar i fjällen, sitter i kassan på mataffären eller serverar på lokala haket. Den sortens jobb gills liksom inte. Hur mycket den arbetande ungdomen än trivs så gills det inte. För många i den generation som slank in på arbetsmarknaden under marknadens glada dagar där alla fick fastjobb kan inte förstå hur någon kan vilja ha något annat än ett dundertryggt jobb på samma plats livet ut. Och vissa jobb har enligt den äldre generationen lägre status än andra, det är liksom lite finare att vända papper på kontor än att vända burgare på en grill.

Men märk väl, jag är medveten om att det finns de äldre som faktiskt inte funkar så här. Men de som såg Uppdrag granskning och förfarades över svenskarnas arbetssituation är de jag ställer mig frågande till.

Jag tror att man i slutändan vinner allt och mer därtill på att prova alla möjliga sorters jobb och inte stirra sig blind på vilken typ av anställningsform man har. Min generation kommer kanske aldrig få uppleva det här med att ha ett fast jobb, och det är nog både på gott och ont. Det kommer leda till att vi i en mycket högre grad uppskattar att arbeta med det vi får. Må så vara skala banan, brygga kaffe eller bygga bilar.

På något sätt borde programtiden kunnat användas till att granska de som inte vill jobba, de unga i dag som ser sig som för fina för hamburgerbaren eller hemtjänsten. Det borde hurras för de driftiga själar som faktiskt tar sig iväg och arbetar. Som inte bara tjänar norska kronor utan också fin livskunskap. Ifrågasätt istället de unga vuxna som sätter sig på röven och gnäller över att det i Småstaden inte finns det där perfekta dagtidsjobbet med tvåtimmarslunch, lediga fredagar och lön som en drömvinst på Lotto och istället för att ta ett jobb de faktiskt är kvalificerade för sitter kvar på sin röv och gnäller.

Att en del av programmet också går åt till att reda ut om en svensk förening tagit ut en olaglig avgift för inflyttade känns också fjantigt värre. Ska andrahandsbostadsmarknadens fel och brister avhandlas behöver vi inte fara till Norge. Det finns gott om skräckexempel inom landets gränser.

Vad ska Uppdrag granskning ta sig an nästa gång undrar jag, kanske är det dags att någon granskar standarden på de bungalows som tusentals svenska ungdomar hyr i Thailand varje år? Det vore ju förjävligt om fina svenska ungdomar la sina slantar på thailändskt boende som inte håller vad de lovar. Kanske Janne Josefsson kan få UD att lova att flyga hem alla som känner sig kränkta av att det kilade en kackerlacka genom rummet de betalat fem hundra baht för.  För inte kan väl ungdomar göra egna upplysta val när de åker på semester, blir de inte lite utnyttjade av thailändarna på något sätt?

Ni fattar vad jag menar. Jag säger heja heja till alla unga människor som gör egna val i livet och som vågar prova nya saker. Ni kommer älska er själva hela ert liv för det, och låt inte grå farbröder som Janne Josefsson intala er att det är något fel med det ni jobbar med. Ni för samhället framåt på alla sätt. Sådär, nu räcker det med tant-moral-predikan från mig. Jag visar det längsta fingret åt veckans uppdrag granskning och säger hejdå.

Efter en värdelös Vinterstudio-helg med massa obskyra sporter från SM-veckan i Sundsvall är det äntligen skidskytte. Tydligen blåser det storm där tävlingen körs för skotten flyger hit och dit för de flesta. Trots det är det ändå skönt att se en sport som jag faktiskt räknar som sport. Tidigare i dag visades hopp-med-liten-moppe. Ett gäng moppekids vrålgasade och hoppade upp på containerar. Hur det blir en sport där man kan vinna SM är över mitt förstånd. Tydligen har det också delats ut medaljer till inomhus-surfning på Himlabadet. I rest my case men världen är fan galen.

Första veckan som praktikant på TT gick över all förväntan. I tisdags var jag den enda journalisten som pratade med sparkade DO Katri Linna. Stort på något sätt. Jag trivs och ser fram emot resten. Det har varit grymt lärorikt att sitta mitt i nyhetsflödet den här senaste veckan med allt som hänt i Egypten. Jag har haft al-Jazeeras livesändning på en stor del av tiden och det har vissa stunder känts som om jag fått en möjlighet att se en glimt av de skyttegravsstrider under andra världskriget som jag läst om i historieböcker. Jag tror att både EU och USA måste inse att bara för att det inte pågår vilda demonstrationer i länder så betyder det inte att invånarna automatiskt tycker att det är skitkul att leva under en diktator. Samtidigt som jag inte tror på vägen där västvärldens invaderar ett land och påtvingar dem en demokrati i en form Obama, Merkel, Ashton och de andra höjdarna kommit överens om. Nej, men samtidigt ska det inte behöva vara hundratusentals demonstranter på gatorna för att någon ska reagera. Det måste finnas ett mellanting. Det måst det.

Det enda som känns smått oöverkomligt med praktiken just nu är att gå upp i ottan varje dag. Det är en ständig kamp mellan mig och mitt psyke att orka släpa mig ur sängen när klockan ringer. I somras blev det ju något bättre efter sådär en sju veckor så jag håller tummarna att det blir så igen.

Efter många om och men är jag nu inflyttad i en egen lägenhet i Hammarby Sjöstad. Har en enorm tv, en minst lika enorm säng och egen tvättmaskin. Känns helt klart som att det finns potential att trivas här.

Sitter och tuggar på en kanel-tandpetare från Sri Lanka, det ska enligt kusin Malin vara bra för det mesta. Inte lika bra som den auyvediska krämen men ändå. Igår kväll firade vi Malpals födelsedag i kransen, hon landade klockan fem på Arlanda efter semesterveckor på just Sri Lanka och halv åtta korkades champagnen upp och efter midnatt kom kanelstickorna fram. En klockren kväll, så när som på avslutande bussresa hem. Anna och jag missade detaljen att buss 96 också är typ sightseeingbuss i hemlighet och far runt hela stan innan den behagade åka till Sickla Kaj. Fail.

Snart är det dags för Solsidan med fantastiske Ove och jag ska göra en raid i en chokladask. Sköt om er gott folk.

Jag gillar att du säger vad du tycker
Men det du säger att du tycker säger inte mycket
Lilla lady hey lilla lady...

Imorse glömde jag nyckeltaggen till TT och fick vända och hämta den. När jag kom ner på gatan igen upptäckte jag att jag inte hade mitt SL-kort. Fan. Upp igen och sen iväg mot tunnelbanan. Vid Zinkensdamm upptäcker jag att jag kisar som en mullvad. Glajjorna låg kvar där nycklar och SL-kort legat innan. Halvknackigt men i övrigt så växer Stockholm för mig. Vi blir nog en bra kombination till slut.

Förresten. Har ni en stund över så klicka och läs. Praktiken har börjat och TT är fint.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/do-far-sparken