30 maj.
Sitter som en hösäck i köket och låtsas skriva uppsats. Godiset är slut, chipsen börjar smaka gegga i munnen. Jag vill äta pannkakslunch, helst nere på bryggan vid stugan. Söndagar kan erbjuda så mycket mer än att stirra ut genom fönstret och se Nackstas tegelklädda ruckel. 
Man kan sola på klipporna i Uddevalla...
Eller så kan man spela bilbingo i regnet...
Eller så kan man steka pannkakor och mysa. Ja. Det får bli den här söndagen.
Anthem of Nacksta, söndag i maj.
Spotify är ett trevligt påfund. I min värld leder det ofta till nya bekantskaper. Eller som just nu, en återuppväckning av en gammal idol. På nåt sätt har krulltotten Tommy Körberg alltid varit en av mina favoriter. Inget man skyltar med precis. Inga skivor man springer benen av sig för att först få handla på Rocks i Valbo. Nej nej. Ibland glömmer jag mig dock, som på natten under OK Hammarens årsfest när jag i mikrofon ylade "Stad i ljus" och kände äkta lycka. Det kändes bra just då. Kanske inte lika mycket dagen efter. Då led jag av en liten Tommy Körberg-ångest. Det blir lätt så.
Sista dagarna har han fått komma tillbaka in i mitt liv och det gör mig lite varm. Har gjort tappra försök att spränga ljudvallen, eller i alla fall datorns högtalare, med hans mörka stämma. Hade inte vädringsfönstret varit öppet finns risken att jag också sjungit ut.
Läser igenom vad jag skrivit och inser att jag borde försvara mig. Jag är inte den psykiskt knasiga Tommy Körberg-stalkern ni målat upp en bild av. Det är inte så. Nej. Möjligen i juletider blir jag den personen. Vem kan inte älska Julen är här? Men nu är det inte jul. Och jag är inte knäpp. Nej.
Några dagar till och sen är vetenskaplig rapport ett minne blott. Jag har en teori om att min plötsliga besatthet vid Anthem kommer att gå över i samma sekund som rapporten blir färdig. Då kan jag stilla mitt begär genom att fuldansa hela sommaren till "Somebodys taken Maria away" och dölja mitt medlemsskap i TK-fanclub.
Tack än en gång för visad uppmärksamhet. Må gott. Lev väl. Lev nu. I ett land utan namn som den store hjälten skulle sagt. Amen.
PS. Igår härjade ett gäng vilt i Nacksta, så vilt att jag ringde polisen. Tommy hade varit stolt. DS.
A te che sei.
Det är fredag kväll. Ljust ute fortfarande. Vi har haft en myskväll bara vi två. God mat och massa godis. En gammal snygg version av Tom Cruise på tv. En uppsjö av senaste tidens fredags-DN med korsord utspridda överallt. Uppsatsen är långt ifrån klar men vi överlever ändå. Livet är gott och jag njuter.
Sostanza dei sogni miei
Sostanza dei giorni miei
Ett skojigt ögonblick.
Funderade ett tag på att skriva en bokblogg. Alltså inte skriva en bok på bloggen utan skriva om böcker jag själv läser. Men så kom jag på att jag slutat läsa bra böcker sen jag flyttade till Sundsvall. Vem vill liksom läsa en recension av Metodpraktikan?
Nästa tanke gick åt att skriva en elak skvallerblogg, hänga ut alla jag känner och leva mitt liv genom dom. Fast då måste man ju faktiskt veta saker om folk. Eller man kan ju alltid hitta på men då blir det ju inte lika roligt. Risken finns ju att folk fattar vem man är och försöker mörda en. Illa. Den idé åkte också i papperskorgen.
Att göra om den här bloggen till en matblogg är det som kommit närmast verkligheten. Skriva om vad jag äter och när jag äter. Det lät ju kul. Tills jag insåg att jag hatar sånt. Jag vill inte veta vad andra människor ätit för nyttiga saker medan jag själv mölar i mig chips och dricker för mycket sprit. Det rör mig inte i ryggen om någon för femte dagen i rad ätit havregrynsgröt till frukost, lunch och middag och ääääntligen väger 35 kilo och har nio magrutor, till de människorna vill jag skrika "skaffa ett liv och sluta ge livsnjutarna dåligt samvete". En matblogg i min regi skulle snarare bli en matorgie med hög äckelfaktor och internet skulle eventuellt bli överbelastat av mitt dagliga intag av kalorier. Nej tack.
Den senaste tanken jag kom på var att jag skulle skriva en bitter blogg. Käfta om allt i min värld som är orättvist och otrevligt och bara allmänt störande enligt mig. Hacka ner på småsaker och detaljer som alla andra rycker på axlarna åt men som får mig att koka inombords. Ironisera över alla nötter jag möter i min värld, få utlopp för alla känslor som bubblar i mig. Det skulle ju liksom passa mig och kändes som världens idé. Ända tills jag insåg att det är ju det jag redan gör. Jaha.
Kanske är lika bra att jag fortsätter vara den jag är på min plats i internetdjungeln. Det är ju bra att få vara bitter ibland, det rensar den inre luften typ...
Nu, efter några minuter av er tid, ska jag komma till det roliga. Det finns en risk att man måste befinna sig i ett bakfullt stadie (efter den värsta fyllan på mycket lång tid som bland annat innebar tvärnitar med bilen och en kräka på jackan), ha solat sig till ett milt solsting och kanske ha samma sorts humor som mig. Känner ni er där så njut av denna konversation som utspelade sig på loppisen min mor och hennes vänner hade häromdan. Mammas kompis säljer en Babybjörn bärsele och en finsk kvinna i övre medelåldern är spekulant.
- Hur gammal är bebisen då?
- Den är tre.
Tystnaden är total och vi bakom bordet frustar av innehållet skratt. Då fortsätter tanten prata.
- Men det är en hund.
Tystnaden blir enormt ansträngd när försäljarHelena konstaterar:
- Ehm, ja, öhm, jo den blir nog jättebra till en hund...
Finska pinnen köpte då glatt en Babybjörn för en femtis till sin "lilla podel". Glädjen var stor. Vi dog av skratt.
Okej. Ni dog nog inte av skratt. Men ni önskar att ni gjorde det.
Dags att fortsätta knacka på vårt skämt till vetenskaplig rapport. De fem sidor man borde skicka in imorgon kommer bli cirka två. Rocknroll.
Tack för idag. A dopo.
Intelligensbefriat 2.0
Som jag gnällt om tidigare här i min ventilationskanal för allmänheten kallad bloggsmogg skriver jag och Sofia på något som inom en snar framtid ska bli en vetenskaplig rapport. Efter lite handledning från forskar-Adam behövde vi en bok av den tydligen allsmäktige inom forskning, Kent Asp. För att skona plånboken reserverade vi den på skolans bibliotek. Universitetsbiblioteket. Universumsbiblioteket...
Om man tittar i Nationalencyklopedin vad reservera betyder så står det "i förväg försäkra sig om". Den versionen av reservera har man på Mittuniversitetsbibliotek aldrig hört för de har tydligen ett system värdigt en idiot. Om en bok är reserverad men personalen inte hunnit plocka bort den ur hyllan och någon annan tar den så har den personen förtur. Systemet försvaras med att man "när man reserverat borde skynda sig hit". Jaha.
För den meninglöse man med sävlig tyst röst var det tur att Sofia är så snäll och att det var hon som stod längst fram. Jag blev arg. Ville skrika och härja. Ifrågasätta varför universitetet lånat ut boken vi i förväg försäkrat oss om. Ifrgåasätta hur man kan ha ett system som är sämre än Ugandas hockeylag. Men jag stod snällt kvar bakom Sofia och skickade mentala missiler på alla som såg ut att jobba på biblioteket.
Min helg med Kent Asp blev en helg utan Kent Asp. Som alla andra helger i mitt liv hittills. Jag får helt enkelt vänta på detta livsomvändande ögonblick när jag blir ett med denna Asp och mina dolda forskartalanger blommar upp och jag skaffar mig Einsteinfrisyr. Den glädjen får världen helt enkelt vänta på...
Tack Mittuniversitetes bibliotek, tack för ingenting annat än en bruten tro på universitetuniversum.
En studie i brott
Med en del inte helt skarpa foton ska ni få bevittna är hur mitt gullefjun till katt mättar sig själv när pappa på fyllen råkat slå sönder hans matskål. Nöden har ingen lag har aldrig passat bättre in. Ratatouile fick sätta livet till, stackarn.
Håller vakt över sitt byte.
Blicken säger allt.
Puss. Typ.
Slurp.
Ultimate dead position. 1-0 till katten.
Om det är allt jag någonsin gör.
Jag kan inte låta bli att tycka att Elvert Undergrounds Saik-låt är underbar. Kanske mest för att den förbjöds nån gång när jag fortfarande på fredagkvällarna frös på bandymatcherna.
Alla som inte befann sig på Globen igår missade något. Ni som inte letat er dit ikväll heller kan känna er blåsta på konfekten eller hur man säger. Lady Gaga var ovärderligt. Obeskrivbart. Vilken kvinna. Vilken show. Efter förra årets konsertkavalkad i min värld trodde jag inte något skulle kunna toppa det. Fel fel fel. Bad romance var vassare. Paparazzi lite bättre. Hur kan man inte älska någon som har raketer i bhn?
Inte ens språngmarschen på stenhård marmor i converse för att hänga med långbenarna mot Uppsala-tåget efter konserten tog ner känslan av ännu en grym konsert. Känslan just nu är stelhet i sargade knän men i övrigt sitter nöjdheten i. Kan dock inte sluta tänka på hur Lady Gaga upprepade "man får vara hur man vill, alla är välkomna". Var det oss eller sig själv hon övertygade?
Om två minuter slår klockan elva. Jag är tjugofem år gammal och går snart och lägger mig. I home-away-from-home käkar de tårta och dricker sprit. Jess och jag delade en flaska Primitivo och konstaterade att vi i framtiden ska bli lådvinsalkobrallor och säga till alla att vi åker på rehab fast vi egentligen åker på spa. Framtiden utstakad för oss, bra där.
Imorgon är det dags att fara upp till Sundsvall igen för några dagars intensivt rapportskrivande. Nästa helg tänker jag spendera bland annat i Skärena, håller alla tummar och tår för att solen är med oss då. Sen är det bara några få veckor kvar innan vi ska försvara vår rapport med näbbar och klor, hjälpa lillasyster flytta sitt bohag någon annanstans i Sverige och inställa mig på Arbetarbladet för resten av sommaren. Planering är ordet.
Nu byter jag gamla Fame Factory-hits och facebook mot sängen och en bra bok. Kanske ringa och säga godnatt, vem vet. Sköt om er därute. Jag håller tummarna för alla som dricker sig bortom vett och sans, för alla som lägger sig själv i andras sämre vetande. Var rädd om livet, inte för livet.
Nada Surf - Always love
Tågspyor.
Noll fem noll noll härjade alarmet i min mobil imorse. En halv timme senare satt vi på X2000 mot Stockholm. Ytterliggare fem minuter senare somnade Sofia. Eftersom hon inte vaknade förrän i Södertälje roade jag mig själv. Såg en sorglig film. Åt en banan. Spelade Soduko på mobilen. Åt en banan. Lyssnade på ett antal hundra låtar på Spotify. Resan var behaglig, innan klockan tickade mot åtta och det klev på ett gäng vakna människor nästan njöt jag.
Någonstans mitt i obygden klev en barnfamilj på. Mamman plockade fram en frukost värdig Grand Hotel och de knökar i sig som om de aldrig sett mat förut. En kvart senare bräker ena ungen att hon mår illa och kaskadspyr. Oerhört omysigt. Jag bestämmer mig genast för att aldrig skaffa barn.
När kräkinfernot är över och jag äntligen kan slita blicken från det blonda barnet insåg jag att jag träffat henne förut. Ganska ofta faktiskt. Hon är ju jag. Så många är dom resor där jag suttit och krampaktigt hållit i min rutiga lilla resväska och någonstans efter Gävle oätit frukosten, lunchen eller vad jag nyss ätit. Mamma och pappa har hållt påsar, strukit mig över pannan och lovat att det inte gjort nåt.
Det dåliga samvetet slår mig hårt i huvudet. Åksjuka är ju min grej. Och sjösjuka. Och karusellsjuka. Jag ska inte kasta bumlingar i mitt lilla glashus. Ber en stilla förlåt-mig-bön inombords till lintotten rakt över gången och omvärderar mitt beslut om att aldrig skaffa barn. Det kanske finns en charm i åksjuka barn, mina föräldrar har ju uppenbarligen inte adopterat bort mig trots intensiva bilspyor de första fem åren. Tio åren. Ehm, tjugofem åren av mitt liv...
Dags att sova ikapp några timmar så att hjärnan är i form för ny kurs imorgon. Vetenskaplig rapport står på menyn denna gång och kan omöjligt vara lika eländigt som vetenskaplig metod... Men kanske värt det att ha hjärnan med sig ändå...
