Let it snow.
Igår gjorde vi ett tv-inslag om snön som härjat ner i Sundsvall. På SMHI sa dom att det fallit 50 cm på ungefär ett dygn. Sen fortsatte det ju snöa hela dan igår och så här ser det ut runt om mitt hem. 
Oh no.
Okej. Känsliga människor kan klicka er vidare direkt. Jag är lite lätt on fire ikväll. Vi har filmat hela dagen, redigerat ihop ett klipp och fått beröm, vidare till en opponering i Dagspress och nu är jag lätt hög på allt adrenalin som rusat.
När mamma ringer och läser en artikel ur Aftonbladet slår adrenalinet över i gapskratt. Okej, det är inte roligt. Jo. Det är roligt. Det är hysteriskt. Och lite tråkigt. Men mest skrattar jag skadeglatt åt dom som har tid att åka till varmare breddgrader och där träffar en galen elefant..
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6488221.ab
Perfekta (om än lite tragiska) nyheter för en bitter Sundsvallsbo med för mycket träningsvärk för att ens kunna sitta som en ostkrok i soffan...
När mamma ringer och läser en artikel ur Aftonbladet slår adrenalinet över i gapskratt. Okej, det är inte roligt. Jo. Det är roligt. Det är hysteriskt. Och lite tråkigt. Men mest skrattar jag skadeglatt åt dom som har tid att åka till varmare breddgrader och där träffar en galen elefant..
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6488221.ab
Perfekta (om än lite tragiska) nyheter för en bitter Sundsvallsbo med för mycket träningsvärk för att ens kunna sitta som en ostkrok i soffan...
På längden.
2010 ska för min del handla om att göra saker jag inte brukar, lära mig nya saker och prova sånt jag är dålig på. Igår inledde jag en ny karriär som längdåkare. Efter att ha paltat med vallning hemma i soffan var det dags. Försökte se cool ut där jag gick med skidorna under armen. Helt plötsligt ser jag ut som en spindel, skidorna rymmer åt ett håll och stavarna åt ett annat. Coolheten försvinner totalt. Illa för imagen. Samlar ihop mig och fortsätter med största koncentration på att inte tappa något.
Efter femton minuter och ett samtal till min längdguru U-C fick jag äntligen fast mig i bindningarna. Tacka vet ja råttfällorna, det var grejer det. Min skidkarriär inleddes med en meter framåt och två bakåt. Ska man göra något så ska man göra det rejält är mitt resonemang när jag kämpar mig upp för Nackstas elljusspår. Sakta men säkert får jag in någon form av teknik. En teknik som tar mig framåt.
Armarna strejkade redan när jag bar skidorna till spåret. Efter en kort stund är de bortdomnade. Jobbar mig envist framåt. Vet ju att det kommer en nerförsbacke snart. Den nerförsbacken blir min räddning och ger nya krafter. Bort mot Sidsjön, hittils väldigt lugnt i spåret. Tacksamt. Ner mot Sidsjön går det fort, jag försöker kliva ur spår och påminna mig om barndomens plogning. Korsar skidorna och är på väg ut i skogen. Reder upp det mirakulöst och ställer mig i spåret igen. Det får bära eller brista.
Plötsligt dyker en man upp i motsatt åkriktning. Nej nej nej. Snälla farbror kliv ur spår. Min tankeöverföring funkar och han kastar sig mer eller mindre skräckslaget ur spår och så långt bort från denna väderkvarn av skidor och stavar han möter.
Sidsjön är tacksamt att åka då det är bara platt. Tvekar lite vilket håll jag ska åka åt. Väljer fel och får hoppa ur spår hundra gånger då jag möter frilutsfriskusar i rasande tempo. Efter halva varvet har jag maxpuls och funderar på att gena över sjön. Pappa sa ju att det var bottenfruset? Men hur gör man om man åker genom isen med skidor på fötterna? Jag fortsätter i spåret.
Möter en kvinna jag mött en gång förut, räknar ut att jag åker fortare än henne och får nya krafter igen. Är riktigt trött nu. En liten barnfamilj kommer åkande, knattarna tittar storögt på mig och min skidstil. Föräldrarna skakar på huvudet och jag vill skrika åt dom att sluta klaga och komma tillbaka när dom åkt 10 km sprint.
Börjar ta mig tillbaka mot Nacksta. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Provar att saxa, korsar skidorna igen. Gör ett försök att springa uppför backen lite som Charlotte Kalla. Mina ögon är då farligt nära skidspetsarna. Fortsätter vandra sakta men säkert uppåt. Jag vet att belöningen kommer. En backe till och sen är det utför. Bara en backe till.
På krönet är jag lycklig. Ofantligt lycklig. Kastar mig nerför och drömmer om störtlopp. Nej, fan, i hårnålskurvan möter jag en farbror med två hundar. Hjälp. Trampar vilt som jag sett Emil Jönsson göra på tv. Missar en av hundarna med en hårsmån. Phu. Skriker ur mig ett ursäkta men är redan långt borta från stackars farbrorn.
Ser slutet på spåret och inser att jag inte vet hur man stannar. Gör ett universal-hockeystopp och pustar ut. Debuten är alltid värst sägs det ju. Utrustningen höll, jag överlevde. Det får ses som bra. Nu är karriären igång. Vasaloppet 2011.
Efter femton minuter och ett samtal till min längdguru U-C fick jag äntligen fast mig i bindningarna. Tacka vet ja råttfällorna, det var grejer det. Min skidkarriär inleddes med en meter framåt och två bakåt. Ska man göra något så ska man göra det rejält är mitt resonemang när jag kämpar mig upp för Nackstas elljusspår. Sakta men säkert får jag in någon form av teknik. En teknik som tar mig framåt.
Armarna strejkade redan när jag bar skidorna till spåret. Efter en kort stund är de bortdomnade. Jobbar mig envist framåt. Vet ju att det kommer en nerförsbacke snart. Den nerförsbacken blir min räddning och ger nya krafter. Bort mot Sidsjön, hittils väldigt lugnt i spåret. Tacksamt. Ner mot Sidsjön går det fort, jag försöker kliva ur spår och påminna mig om barndomens plogning. Korsar skidorna och är på väg ut i skogen. Reder upp det mirakulöst och ställer mig i spåret igen. Det får bära eller brista.
Plötsligt dyker en man upp i motsatt åkriktning. Nej nej nej. Snälla farbror kliv ur spår. Min tankeöverföring funkar och han kastar sig mer eller mindre skräckslaget ur spår och så långt bort från denna väderkvarn av skidor och stavar han möter.
Sidsjön är tacksamt att åka då det är bara platt. Tvekar lite vilket håll jag ska åka åt. Väljer fel och får hoppa ur spår hundra gånger då jag möter frilutsfriskusar i rasande tempo. Efter halva varvet har jag maxpuls och funderar på att gena över sjön. Pappa sa ju att det var bottenfruset? Men hur gör man om man åker genom isen med skidor på fötterna? Jag fortsätter i spåret.
Möter en kvinna jag mött en gång förut, räknar ut att jag åker fortare än henne och får nya krafter igen. Är riktigt trött nu. En liten barnfamilj kommer åkande, knattarna tittar storögt på mig och min skidstil. Föräldrarna skakar på huvudet och jag vill skrika åt dom att sluta klaga och komma tillbaka när dom åkt 10 km sprint.
Börjar ta mig tillbaka mot Nacksta. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Provar att saxa, korsar skidorna igen. Gör ett försök att springa uppför backen lite som Charlotte Kalla. Mina ögon är då farligt nära skidspetsarna. Fortsätter vandra sakta men säkert uppåt. Jag vet att belöningen kommer. En backe till och sen är det utför. Bara en backe till.
På krönet är jag lycklig. Ofantligt lycklig. Kastar mig nerför och drömmer om störtlopp. Nej, fan, i hårnålskurvan möter jag en farbror med två hundar. Hjälp. Trampar vilt som jag sett Emil Jönsson göra på tv. Missar en av hundarna med en hårsmån. Phu. Skriker ur mig ett ursäkta men är redan långt borta från stackars farbrorn.
Ser slutet på spåret och inser att jag inte vet hur man stannar. Gör ett universal-hockeystopp och pustar ut. Debuten är alltid värst sägs det ju. Utrustningen höll, jag överlevde. Det får ses som bra. Nu är karriären igång. Vasaloppet 2011.
Ibland är det underbart.
Aldrig ensam. Alltid ensam.
Ibland är det skönt att sitta i en stor soffa utan sällskap. Lufsa runt i morfars gamla för stora byxor och smula chips överallt med håret i en kines-tofs på huvudet.
P3 guld ikväll var lite mer fancy än Idrottsgalan. Utan en vedervärdigt maktgalen poliskonstapel som låtsas vara funktionshindrad efter att ha ramlat ur sängen. Men med en fantastisk vacker Jonathan Johansson.
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
P3 guld ikväll var lite mer fancy än Idrottsgalan. Utan en vedervärdigt maktgalen poliskonstapel som låtsas vara funktionshindrad efter att ha ramlat ur sängen. Men med en fantastisk vacker Jonathan Johansson.
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Sammanfattning av föresläningsfria dagar (=helg)
Helgen är slut och måndag är en timme gammal. Jag har haft en bra helg, omgiven av vackra kvinnor. Det kan ju inte bli mycket bättre då.
I fredags stiftade tjejgänget i klassen bekantskap med fenomenet mongolisk buffe. Det rekommenderar jag alla att prova på. Speciellt de människor som går till andra restauranger och beställer "en file black and white fast utan den svarta såsen och med beasås istället och helst inte potatisgratäng kan man få mos?". Vi hade visserligen vissa regelfunderingar angående buffen men det är egentligen väldigt lätt. Ta en tallrik och lassa på det du tycker om. Äter du inte sparris ta inga såna. Älskar du ärtor är det helt okej att överdriva och ta fyra slevar. Sen lämnar man bort tallriken och får tillbaka allt nywookat. Mycket fint.
Tentan vi skrev i lördags kan sen ha gått precis hur som helst. Jag hoppas, håller båda tummarna och knäskålarna och alla andra kroppsytor, att jag får åtminstone ett E.
Efter tentan och en del redigering dök veckans höjdpunkt upp: två svartskallar i en sprillans ny röd bil. Error och Terror. Mina hjärtan. För en kväll fick Nackstavägen lite extra glans och har ni tur kanske ni får se någon av de nyvakna bilder jag tog imorse... När de for hemåt igen la jag mig på soffan och blev kvar där tills att jag nu ligger i sängen. Kajsa och Anna har gjort mig sällskap över pizza och tillsammans har vi suktat över Frank Wagner. Eller för att förtydliga så har jag och Kajsa suktat medan Anna har muttrar över Jakop Eklunds brist på känslor.
Imorgon börjar en ny kurs, jag ska börja med tv-momentet. Spännande och skrämmande på en och samma gång. Efter två teoretiska kurser behöver vi göra något praktiskt, om det så innebär att stamma och bli röd om kinderna framför kameran. Förövrigt så blir det en bio-vecka. Inte konstigt biologisk utan SF-bio. Up in the air, Snabba cash och Det regnar köttbullar. Fullt upp med andra ord.
Vi ska åka till New York i juni. Det går liksom inte att låta bli när man överlyssnat på Alicia Keys - Empire state of mind.
Peace out.
I fredags stiftade tjejgänget i klassen bekantskap med fenomenet mongolisk buffe. Det rekommenderar jag alla att prova på. Speciellt de människor som går till andra restauranger och beställer "en file black and white fast utan den svarta såsen och med beasås istället och helst inte potatisgratäng kan man få mos?". Vi hade visserligen vissa regelfunderingar angående buffen men det är egentligen väldigt lätt. Ta en tallrik och lassa på det du tycker om. Äter du inte sparris ta inga såna. Älskar du ärtor är det helt okej att överdriva och ta fyra slevar. Sen lämnar man bort tallriken och får tillbaka allt nywookat. Mycket fint.
Tentan vi skrev i lördags kan sen ha gått precis hur som helst. Jag hoppas, håller båda tummarna och knäskålarna och alla andra kroppsytor, att jag får åtminstone ett E.
Efter tentan och en del redigering dök veckans höjdpunkt upp: två svartskallar i en sprillans ny röd bil. Error och Terror. Mina hjärtan. För en kväll fick Nackstavägen lite extra glans och har ni tur kanske ni får se någon av de nyvakna bilder jag tog imorse... När de for hemåt igen la jag mig på soffan och blev kvar där tills att jag nu ligger i sängen. Kajsa och Anna har gjort mig sällskap över pizza och tillsammans har vi suktat över Frank Wagner. Eller för att förtydliga så har jag och Kajsa suktat medan Anna har muttrar över Jakop Eklunds brist på känslor.
Imorgon börjar en ny kurs, jag ska börja med tv-momentet. Spännande och skrämmande på en och samma gång. Efter två teoretiska kurser behöver vi göra något praktiskt, om det så innebär att stamma och bli röd om kinderna framför kameran. Förövrigt så blir det en bio-vecka. Inte konstigt biologisk utan SF-bio. Up in the air, Snabba cash och Det regnar köttbullar. Fullt upp med andra ord.
Vi ska åka till New York i juni. Det går liksom inte att låta bli när man överlyssnat på Alicia Keys - Empire state of mind.
Peace out.
LIV
Skicka LIV till 72990 och stöd Läkare utan gränser. Istället för att läsa vedervärdiga lagböcker och luntor om journalistik har smsande till det numret blivit min sysselsättning. På min inre må-bra-våg väger jag tentan imorgon mot tankar på katastrofen på Haiti och inser att det är viktigare att leva varje dag och om det innebär att byta tentaplugg mot fikastunder med grannarna och samtal till mitt andra hemland så är det helt okej.
Ni oroliga själar som tror att jag ska kasta mig till Midlanda och flyga ifrån Sundsvall kan lugna er. Själ- och självsanering står på schemat just nu och journalistiken fick en känga sist. Men jag trivs här och ska nog reda ut allt i min värld så småningom.
Imorgon får jag besök av två av dom som förstår mig bäst här i världen. Jag hoppas dom stannar för alltid.
Who can say where the road goes,
Where the day flows?
Only time...
Ni oroliga själar som tror att jag ska kasta mig till Midlanda och flyga ifrån Sundsvall kan lugna er. Själ- och självsanering står på schemat just nu och journalistiken fick en känga sist. Men jag trivs här och ska nog reda ut allt i min värld så småningom.
Imorgon får jag besök av två av dom som förstår mig bäst här i världen. Jag hoppas dom stannar för alltid.
Who can say where the road goes,
Where the day flows?
Only time...
Lyckligt ovetande eller...
När man ligger på en mjuk soffa framför en platt tv-skärm i en varm lägenhet och tittar ut över ett snötäckt betongbostadsområde är det svårt att ta in bilder från ett soligt Haiti i katastrof. På någon av alla webtidningar jag klickat mig runt till stod 100 000 döda. Ett hundra tusen döda. Minst. En sådan siffra går inte att sätta i perspektiv till någonting.
Jag tänker på branden i Göteborg, jag var fjorton år och vaknade på vardagsrumsgolvet i Linköping av att Annica kollade vad som hänt på text-tv. Lång tid efter läste jag alla artiklar jag kunde och försökte förstå hur det kändes för alla de syskon, föräldrar, pojkvänner och mormödrar som inte kunde sluta gråta och som för alltid skulle få leva med saknad.
När tsunamin svepte in över sydostasien jobbade jag och Jannike ihop på Jensas. Allt liksom stannade upp och ingen brydde sig särskilt mycket om att ha bråttom och vi satt med stora ögon och såg på den ena nyhetssändningen efter den andra. Alla trasiga hjärtan och själar växte som en klump i min magen trots att de av mina vänner och bekanta som hamnade mitt i kaoset klarade sig utan skador.
Bilderna och texterna från jordskalvet på Haiti har lämnat mig ståendes med ömma fötter och ett tomt hjärta. Jag vill göra mer. Hjälpa till. Ett av mina mest nötta talesätt är att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Men i sunkiga Sundsvall mitt bland böcker om sekretesslagar som lär mig att i Sverige får man inte göra si eller så, just där känns det som om jag kan göra väldigt lite där det mest behövs. Tio timmar bort lider en hel nation och vi oroar oss för en tenta i massmedierätt. Lär oss spelregler men förstår ändå inte vad en 7,0 på richterskalan innebär.
Den här världen rasar på så många platser. Långa stunder under meningslösa krig och korta stunder när olyckor drabbar eller någon tar andras liv i sina egna händer. När krutröken lagt sig står trasiga själar ensamma kvar. Det gör ont i mig och jag vill förstå hur det känns att inte veta om världen nånsin blir bra igen. Samtidigt tackar jag alla himlens lyckliga stjärnor som skonat mig från såna upplevelser. Ibland känns balansgången mellan att veta och förstå och att vara lyckligt ovetande som att trippa fram på en knivsegg.
Just nu önskar jag att min utbildning handlat lite indre om ord, stress och upplagehets. Jag önskar att jag hade en utbildning som gjorde att jag skulle kunna sätta mig på första plan till Haiti och hjälpa till. Inte vara den som står i utkanten och ber folk bokstavera sina namn för att det ska bli rätt i en tidning som ändå har tragiskt dåligt förtroende hos några tusen läsare i ett land så långt bort att ingen på platsen bryr sig ens för fem öre.
Min dröm har alltid varit att få skriva, att rapportera från utsatta platser. Vara en röst för de som ingen vill lyssna på. Tankarna som vaknat i mig nu, att om jag skulle få leva min dröm skulle det då räcka, de tankarna skrämmer mig...
Jag tänker på branden i Göteborg, jag var fjorton år och vaknade på vardagsrumsgolvet i Linköping av att Annica kollade vad som hänt på text-tv. Lång tid efter läste jag alla artiklar jag kunde och försökte förstå hur det kändes för alla de syskon, föräldrar, pojkvänner och mormödrar som inte kunde sluta gråta och som för alltid skulle få leva med saknad.
När tsunamin svepte in över sydostasien jobbade jag och Jannike ihop på Jensas. Allt liksom stannade upp och ingen brydde sig särskilt mycket om att ha bråttom och vi satt med stora ögon och såg på den ena nyhetssändningen efter den andra. Alla trasiga hjärtan och själar växte som en klump i min magen trots att de av mina vänner och bekanta som hamnade mitt i kaoset klarade sig utan skador.
Bilderna och texterna från jordskalvet på Haiti har lämnat mig ståendes med ömma fötter och ett tomt hjärta. Jag vill göra mer. Hjälpa till. Ett av mina mest nötta talesätt är att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Men i sunkiga Sundsvall mitt bland böcker om sekretesslagar som lär mig att i Sverige får man inte göra si eller så, just där känns det som om jag kan göra väldigt lite där det mest behövs. Tio timmar bort lider en hel nation och vi oroar oss för en tenta i massmedierätt. Lär oss spelregler men förstår ändå inte vad en 7,0 på richterskalan innebär.
Den här världen rasar på så många platser. Långa stunder under meningslösa krig och korta stunder när olyckor drabbar eller någon tar andras liv i sina egna händer. När krutröken lagt sig står trasiga själar ensamma kvar. Det gör ont i mig och jag vill förstå hur det känns att inte veta om världen nånsin blir bra igen. Samtidigt tackar jag alla himlens lyckliga stjärnor som skonat mig från såna upplevelser. Ibland känns balansgången mellan att veta och förstå och att vara lyckligt ovetande som att trippa fram på en knivsegg.
Just nu önskar jag att min utbildning handlat lite indre om ord, stress och upplagehets. Jag önskar att jag hade en utbildning som gjorde att jag skulle kunna sätta mig på första plan till Haiti och hjälpa till. Inte vara den som står i utkanten och ber folk bokstavera sina namn för att det ska bli rätt i en tidning som ändå har tragiskt dåligt förtroende hos några tusen läsare i ett land så långt bort att ingen på platsen bryr sig ens för fem öre.
Min dröm har alltid varit att få skriva, att rapportera från utsatta platser. Vara en röst för de som ingen vill lyssna på. Tankarna som vaknat i mig nu, att om jag skulle få leva min dröm skulle det då räcka, de tankarna skrämmer mig...
Thats how strong my love is.
Stella Maribella. Jag vill inte sitta här med alla skolböcker, jag vill sitta och prata med dig. Berätta sagor du inte förstår än men som jag skulle behöva få lyssna och tro på just nu.
Men men, jag får helt enkelt läsa sagan om sekretesslagen. Det känns som en sån man drömmer mardrömmar av...
Självdistans.
- I'm happy to see so many wanna go on my train tonight. But this is gonna go a lot faster if you stop hugging the doors. I love you all back.
Humor hos tube-föraren på en smockad central-line...
Fint att komma hem igår och läsa Arbetarbladet med rubriken "Värre vinterköld än krigsåret 1942". Kan ju inte riktigt jämföra men det låter väldigt kallt. En nattmacka med julskinka, några timmar i farmors gamla betongsäng och nu packar jag om. Snart väntar ett tåg till Sundsvall (Sibirien?), har tydligen helt sjukt med packning så det kommer att bli en fight. Något säger mig att taxi kommer vinna överlägset.
Nej. Snart börjar Melodikrysset och innan dess ska längdskidor, ugnsformar, böcker, fan och hans moster ner i mina väskor. Rocknroll. Hejdå Sandviken, det har som alltid varit trevligt.
Tuttspyor.
Ikväll har jag myst med mina två favorittjejer, Soffe och Stella. Lillhjärtat var lite knölig och ville inte alls sova när mamma tyckte det var dags. I den röda härliga tomtedräkten satt hon istället hos mig och kräktes en riktig jättekräka mellan mina tuttar. Första tuttspyan i mitt 25-åriga liv. Tur att den kom från min tvåmånaders älskling och inte nån gammal drake på Lobby...
Kräka eller inte, Stella är min ögonsten. Sade - By your side.
Jag har inte packat något än. Inte heller pluggat mig blå i hjärnan, Irja Hed och Kerstin Ahlberg får helt enkelt följa med till London. Önsketänkande jag vet men under kan ske. Jag undrar lite när den här pluggdiciplinen ska komma? Jaja, kanske finns den på Camden market...
Kräka eller inte, Stella är min ögonsten. Sade - By your side.
Jag har inte packat något än. Inte heller pluggat mig blå i hjärnan, Irja Hed och Kerstin Ahlberg får helt enkelt följa med till London. Önsketänkande jag vet men under kan ske. Jag undrar lite när den här pluggdiciplinen ska komma? Jaja, kanske finns den på Camden market...
Nikon och jag.
Jag har stiftat bekantskap med min nya kamera sista dagarna. Anna fastnade på bild.
Mer sillmjölken.
Zlatan.
Årets pepparkakshus i LassasVegas
Spelkväll hos Hanna. Klara och Fia kör en kapten Morgan. Hanna försöker med en stol.
Great minds think a like. Screwmejsel.
Nyår i Bångs, jag tappade tofflorna när jag rullade mig i snön. Det som göms i snö..
Ju fler kockar...!?
Anna och Helena hade 2 rätt men kul ändå...
Innan taxin kom inatt hann jag somna, rak i ryggen som Stalin med min pälsmössa på huvudet. Men festen var kul, tror arrangör Fia var nöjd att ingen ramla nerför trappen i år (vi var på ett trapplöst ställe), ingen försvann i isvaken och lokalen var intakt när vi drog igen dörren vid fyrasnåret...
Imorgon måste jag forstätta traggla mig igenom Nils Funckes otroligt tråkiga skildring av den svenska presshistorien runt andra världskriget. Valium är inget jämfört med den luntan. Godnatt.
