Jag och mina vänner i jour09 läser på journalistprogrammet. I sommar ska de flesta av oss skriva 2200 tecken i lokaltidningen hemmavid. För inte allt för länge sedan gjorde vi tidningar, filmade och spelade in psykedeliska pianointron. Nu är situationen en annan. Vi läser metodkurs. Och som vi gör det.

Efter praktiken kom de flesta glatt studsande tillbaka till skolan, fyllda av skrivsjälvförtroende och frihetskänslor. Några svävade på moln efter två veckors non stop beröm och framgång. Andra kom med dyrköpta lärdomar och tankar om andra karriärer. Världen vi kastades in i känns brutal. Och nördig.

Sju föreläsningar, fem workshopar och nitton huvudvärker senare sitter jag med Metodpraktikan i handen. Snorgrön och tung hånler den mot mig. De långa, svåra orden slåss om att få boxa mina ögon. Jag läser en sida, backar halvvägs och läser igen. Backar lite till och börjar om. Jaha. Eller är det jaha?

Några vänliga själar i klassen har sammanfattat boken till ett 53 sidor långt dokument. Sånt som ger en guldstjärna i himlen.

Jag vill inte skriva vetenskapliga rapporter eller uppsatser med bokstav innan. Det lockar inte utan gör mig snarare ångestfylld över att min enormt stora brist på engagemang. De positiva sakerna med metod är att mitt hem är otroligt välstädat. Golven är torkade. Pocketböckerna ställde i bokstavsordning. Ugnen är städad nästintill nyskick.

Snart är det dags för middag. Funderar på göra nåt enkelt så här i pluggtider, typ en tjälknöl...

Igår for jag med buss från landets huvudstad till Norrlands huvudstad. Min vana trogen, att åksjukespy efter tjugo minuter, satt jag längst fram i Y-bussen medan den dundrade E4an fram. Det slog mig hur stor framrutan på en buss är, lite som en bioduk. Filmen jag såg var lite entonig, ganska mycket skog, men den gav utrymme för tankar. Och minnen...

När Uppsala fanns till vänster om vägen log jag åt minnen från casinan, Voltrona och glassbaren i San Gim. Gjorde en mental notering att åka och hälsa på Malin i hennes nya studentkorridor. Kanske får jag fingrarna ur om syrran flyttar dit?

Strax efter monsterbygget Dragon Gate finns Älvkarleby och Laxön. Där ute jobbar min äldsta vän på företaget jag blivit vuxen med, där jag lärde mig knyta åttor och grilla lax. Ibland saknar jag äventyrarjobbet enormt. Friheten att bestämma tider, den där smålöjligt nöjda känslan när tolvåringarna applåderar åt en, till och med pråmen saknas då och då. Som när min bussbio rullar upp mot en glittrande Dalälv och det knyter sig i mig att jag ska vara inomhus hela sommaren...

Jag satt alldeles ovanför chauffören av bussen. Såg att han hade ett ärr i sitt tunnhåriga bakhuvud. Krigsskada? Eller helt enkelt en fyllesnubbel från midsommar -91? Det lär jag aldrig få veta. Däremot vet jag efter en kvantitativ studie av honom under fyra och en halv timme att han är en glad busschaufför. Såna som folk skriver små trudeluttsånger om. Varje gång vi mötte en annan buss vinkande han med en stolt variant av Silvia-vinken. Jag råkade se hur en annan chaufför inte hejade tillbaka och kände sympatismärtor i hjärtat över att bli dissad av ett tjockarsle som inte orkar lyfta armen. Vanligt jävla busschaufförhyfs, ska det vara så svårt?

När skyltarna visade att vill man till Vallvik bör man svänga av hemligskrattade jag inombords. Åt brinnande lampskärmar, klippklättring och hemkört. Åt glass, bacon och alkomätare från Rusta. Jag och mina två vapendragare for till Vallvik i Ragge. Resan tog sin stund men sen värmde solen våra bleka (okej, min bleka och deras fejkbruna) kroppar. Kexmamman bjöd in till stor skiva i förtältet. Är man småtöntig som jag säger man att det var underbart.

Utanför Iggesund hamnade bussen bakom en hastighetsnazist. Ständigt tio kilometer under hastighetsbegränsningen och tvärnit vid varning för fartkamera. Irritationen la sig likt ett duntäcke över oss compadres längst fram i bussen. Mentalt stödde vi chaufför-Lars i hans försök att köra om. Någonstans i mig blev jag plötsligt väldigt gammal och hjärtat hamnade i halsgropen när ungdomarna i bilen framför gjorde en minst sagt vårdslös omkörning. Herregud, hur kör folk egentligen? Och fort går det. Tacka vet ja min generation...

Efter allt för många tankar centrifugerats i huvudet började jag känna igen mig. Sundsvall är home away from home. Skogsfilmen tog slut. Happy ending kan diskuteras men hem kom vi. Helgen tog slut och den hamnar på listan över saker att minnas. Bounce var fantastiskt och Lama OK hade som allt som oftast trevligt tillsammans.

Jag tänker alltid sitta längst fram i bussen. Bältet är förresten bekvämare där också. För er som undrar alltså. Och filmen är inte så tokig, många skulle nog må bättre av att faktiskt titta upp och se vad som passerar medan de skyndar genom livet för att hinna samla pengar, saker och vänner...

Alla trogna Arbetarbladet-läsare, och nattliga besökare på Statoil Hagaström, ni har förmodligen uppmärksammat mina päron på första sidan av tidningen. En update för er andra finns här http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.1965198-otursforfoljda-par-fastnade-i-prag

Senaste jag hörde nåt var ett sms från mamma, då var de i Vychod (?) på väg mot Hamburg. Nu borde de vara på väg mot Köpenhamn. Om allt går som det ska vill säga...

Själv är jag tillbaka på Nackstavägen. Efter fem härliga dagar i Sandviken med syster och Sofia kom jag hem till en olåst ytterdörr och en tom och tråkig lägenhet. Jag saknar altanen där hemma och längtar tills i sommar. Det blir fint.

Kvällen ska jag och mina compadres i jour09 spendera i Fälldin-salen där vi ska berätta för varandra hur duktiga vi var på praktiken. På förhand känns det spontant som ett nördigt projekt men man vet ju aldrig. Under kan ju ske.

På SJ:s hemsida skyltar man med att man sätter in extra tåg för att hjälpa alla flygresenärer som sitter fast här och där. Bra tanke. Det som kanske vore en ännu bättre tanke vore nog att faktiskt få sitt bokningssystem att fungera. Jag försöker planera närmaste tidens flängande hit och dit men det blir ju näst intill omöjligt när SJ har en hemsida ungefär lika modern som familjen Hedenhös knackade stenplattor. Bra tanke - dåligt resultat.

Javisstja, jag har ett till statement. Det här är till alla er som provat ringa mig under sista tiden och mötts av ett avgrundsbrus. Min gamla kära blå mobiltelefon är utbytt mot en flashig röd historia med tangentbord. Känns som om jag tagit steget in 2000-talet, lite nervöst och pirrigt men helt okej ändå. Nu är det största oroset att jag har inga nummer inlagda och jag vet inte hur mobilen låter när den ringer, så jag kanske inte svarar nu heller...

För snart ett och ett halvt år sedan pyntade jag huset för jul. Ensam. På andra sidan jordklotet satt mamma och pappa fast i ett varmt Bangkok när flygplatsen invaderades. Mamma svor att hon skulle klippa sönder passet och inte resa mer. En lyckad Italien-resa och några vändor till London ändrade hennes tankar. Nu tror jag tankarna på att klippa passet i partiklar är tillbaka.

I onsdags for mina päron tillsammans med sina bästa vänner till Prag. Lagomt samtidigt bestämde sig Island för att hämnas på alla som inte hjälpte dom i den ekonomiska krisen som fick till och med donken att stänga på ön. Vulkanen Fjöknajökul eller va den nu heter fick ett utbrott och spydde lava som blev till aska. Som i sin tur stängde alla flygplatser i norra Europa.

Lillasyster har knackat på datorn hela dagen och försökt boka in våra fyra tjeckresenärer på diverse tåg, bussar, färjor för att de på nåt sätt ska kunna komma hem den närmaste tiden. Hon är en datapärla. Som det ser ut nu tar de ett tåg och hamnar i Köpenhamn. Resten av resan är ännu lite vag men ett är klart. Deja vu.

Egentligen borde jag fara tillbaka till Sundsvall på måndag men kanske måste stanna här och ta hand om katterna. Stackars mig som kanske missar några metodföreläsningar, livet är hårt ibland...

Något chockad ligger jag här. Slog intet ont anande på tvn för att umgås lite medan jag åt lunch. Knappade runt mig och landade på femman. BIG mistake. De visar en obskyr dokumentär om gamlingar som på äldre dar fått för sig att knyppling inte är deras grej och börjat med bodybuilding.

De är rynkigare än övermogna kiwis och har osmakliga tattar-solbrännor. Hu helt enkelt. En tantaluring berättar att hon fyller 74 om en månad, hon har mer muskler än jag och mina närmaste vänner ihop. En annan tant smörjer in sin bruna, ludna man och har ett otäckt uttryck i ansiktet när hon pratar om hans fasta muskler.

I USA är kroppsbyggande för pensionärer tydligen något stort. Det finns en Mr Universum för män över 70. Jag är mållös.

När jag blir gammal ska jag baka kanelbullar varje dag och äta bridgeblandning till frukost. Sitta på balkongen i bingobrallor och solglasögon från -87. Gå långpromenader runt huset och truga i alla yngre människor minst sju potatisar varje måltid. Jag ska vara tjock och lycklig. Punkt.

Jag hostar avgrundshost. Bröstkorgen skakar som en centrifug och det rosslar i min motor. Jag är sjuk. Mycket sjuk. Nej, få nu inga bilder av mig som dödssjuk. Så illa är det inte. Men sjuk är jag, och har varit så några dagar. För första gången på många veckor var den här dagen blank när jag vaknade. Igår morse vaknade jag i Kumla efter Sofias 25årsfest, dan innan det på Stansteds flygplats hopkrupen till en snarkande boll.

Har öppnat ytterdörren två gånger idag men inte gått ut någon gång. Satsar allt på morgondagen, ska göra ett tappert försök att flytta mig och mitt fläsk tillbaka till Sundsvall imorgon. På onsdag börjar skolan igen, lockar inte jättemycket. Inte alls faktiskt. Praktikten och ledigheten har fått mig att inse hur mycket jag saknar friheten det innebär att jobba utan att vara tvungen till det (= bo hemma och leva upp stålarna). Men men. Jag är vuxen. Snart ska jag flytta ut alla mina pinaler ur mor och fars borg.

Förra veckan var jag och Kexet i London. Vi bodde i Kensington, åt engelsk brukfost och härjade runt på bussarna och muséer. Det brändes kraterdjupa hål i våra plånböcker, vi kompenserade med att fylla ut runt midjan med muffins. Vädret bjöd inte till precis och jag drog på mig den här förkylningen från helvetet, men överlag så var London älskvärt som alltid. Den är en pärla den där gamla staden!

Oj. Höll på att glömma Hoffmaestro förra helgen. En grym konsert. Får ni chansen att se dom så gör det!

Dags att godnatta mig själv. Johan Falk är slut och jag lider med Frank Wagner. Börjar hålla med Anna i hennes Jakob Eklund-hat. Vilken nöt.

Andreas Johnson - Glorious