Its NOT okay.
Mina föräldrar är fast i Bangkok. Jag längtar efter dom. Mycket. Sjunger lite i min ensamhet på "pappa kom hem för jag längtar efter dig". Lägger till mamma också och hoppas hoppas hoppas att dom inte blir mer än en vecka sena. Jag håller med dom gultröjade demonstranterna att thailändska regeringen är korrupt och slemmig men när man inte träffats sen mitten på juli så känns en vecka väldigt lång. Its NOT okay...
Har ätit mat och druckit rött med mina grannar ikväll. Alltid trevligt.
Zlatan har halva huvudet rakat. Alltså min gula katt, inte fotbollshunken. Vi har haft en hård kamp om medicinerna ikväll. Jag tror det kan kallas oavgjort. Imorgon måste jag vinna om vi ska få nån bukt med hans krigsskador...
Inte mycket vettigt ikväll. Ska skriva av mig någon kväll nu. Allt som sitter på insidan av mitt huvud behöver flytta på sig, göra plats för nya tankar. Det får bli en dag för mig och bara mig.
So don't pretend to
Not love me at all
Just don't stand there and watch me fall
'Cause I, 'cause I still don't mind at all
London calling.
Imorgon åker jag och sillmjölken till London. Först ska jag och röda faran svänga förbi Örebro, bra tajmat med klass 2 varning och snökaos. Jaja. What dosen't kill you makes you stronger.
And I will walk on water...
Jag, Lenny och gotta.
Efter en dag i allt annat än pensionärsstil (=en sak att göra om dagen) så är jag trött. Ligger under min Voltrona-pläd och låter Lenny Kravitz vagga mig till sömn. Bredvid sover en stor orange godispåse. Livet är gott. Och sött.
But what I really want to know is
Are you gonna go my way?
I dina ögon.
Så körde jag på en uteservering.
Det var ännu ett oroväckande tecken, min avståndsbedömning blir i och med att jag ibland ser väldigt många versioner av samma sak lite skev. Lite som den vill. Men det kändes ändå tungt att kasta in handduken och ge efter för brillormen som jagat mig. Jag är ju den sista i familjen som står pall utan bågar och glas.
Efter många om, men och tvekande så pallrade jag mig iväg till Synsam och överlämnade mina ögons framtid i Ingas händer. Inga frågade vad som var mest tydligt av en prick och en annan, där båda i mina ögon såg ut som barbapappa. Jag började ana oråd.
Så kom den. Domen. Skulle jag bli Mr Magoo? Eller kanske jag hädanefter skulle se ut så här
Jag satt som på nålar när Inga kläcker ur sig:
- Du har aldrig haft en svart lapp för ögat när du var liten?
Hm. Bandage lindat runt huvudet? Ja. Doppat huvudet i skurhinken? Ja. Bitit av mig tänderna på en kundvagn i Köpis? Ja. Lapp för ögat? Nej, inga såna minnen. Bra, dåligt eller oroväckande denna saknad av piratstyling?
- Ja, du ser ju bra men du skelar väldigt tydligt. Ditt vänsteröga liksom sticker iväg utåt.
Jaha.
- Men det är ju inte aktuellt med åtgärder förrän du ser dubbelt hela tiden.
NÄHÄ?!?!?!
- Och du får du gå på lasarettet i Gävle och öva upp dig med randiga glasögon.
Men snälla någon. Jag vet att jag är klumpig och råkar ut för det mesta hit och dit. Men är det verkligen för mycket begärt att få ett vanligt jävla synfel? Ett som kan åtgärdas med glajjor eller linser eller nåt annat enkelt. Det är ju självklart att jag behöver få det där som ingen annan har, som bara kan fixas genom "ett par månaders övning" på ögonkliniken. Med randiga glasögon. Ja herregud. Är det inte det ena så är det det andra.
För övrigt så fick jag idag ett brev att jag kommer kallas till en läkarundersökning beställd av Länsförsäkringar eftersom jag anmält flera knäskador inom en kort period. Undrar om dom kommer tro på mig när jag visar mina operationsärr eller om det kan gå under kategorin jag-försökte-ta-livet-av-mig-men-slant. Fan.
Tro nu inte att jag är på dåligt humör, idag har varit en jätteskön dag med många långa diskussioner, tre timmar i badkaret med lejontassar och en kvällsfika med flyttfirman. Men jag är lite bitter på randiga glasögon och påstådda försäkringsbedrägerier.
Lifehouse - Storm
Sena funderingar
Imorgon ska jag klippa av mig mitt långa tufsiga hår. Välbehövligt. Innan dess har jag en jobbintervju inbokad. Jag som inte vill jobba, som tänkt driva omkring och se upptagen ut fram tills nästa år knackar på. En uttråkad impuls fick mig att ringa och innan jag hann få min hjärna att protestera hade vi kommit överens om halv elva imorgon. Jahapp.
Vi har käkat pepparkaksdeg och sett Sex and the city ikväll. Lunchen imorgon kommer att ätas på Take Away. Jo tack. Im back och allt är as usual.
I'd never want to see you unhappy,
I thought you'd want the same for me
Goodbye my almost lover
Goodbye my hopeless dream
I'm trying not to think about you
Can't you just let me be?
So long my luckless romance
My back is turned on you
I should have known you'd bring me heartache,
almost lovers always do
Tillbaka till verkligheten.
I lördags firade vi, för första gången på väldigt länge var i allihopa på samma ställe. Alla mina tjejerna som Nalle skulle ha sagt det. Nästan nästan hade jag glömt hur oväderligt det är att skratta hejdlöst med såna som känner mig utan och innan och ändå tycker om mig. Hur fint det känns att sitta med ett litet leende på läpparna och lyssna på den ena historian efter den andra. Nästan nästan hade jag glömt varför dom fyller så stora delar av mitt hjärta.
Jag var vuxen och gick hem (man kan även läsa dyngrak och helt ur form för krogen) när dom andra vinglade iväg i natten. Innan dess hade vi suttit på uteserveringen hos Jess och pratat igenom all världens problem och deras lösningar. Jag sov gott några timmar innan Kerre ramlade in och vi hamnade hos Shergo och Carina på Sibylla där vid kvart över tre snåret. Gott.
Vaknade igår morse av att Kerre tryckte huvudet utanför fönstret och mumlade om huvudvärk. Vi åt mandariner och kurade fram tills att klockan snurrat så långt att vi kunde börja använda djungeltelegrafen och ses allihopa på Marangoni. Fikat följdes av tjockismat från grillen. Där tog min energi total slut och Britte fick förbarma sig över att köra mig hem. Tack.
Annars så har dagarna varit fullspäckade. Jag letar tid att landa, att prata, att vara. Men det kommer. Undrar också lite om Malins väska har kommit eller ej. Vi lämnade Italien som två slagna hjältar efter att ha släpat våra hundra kilo packning till Fiumincino. Den enda som kan ha varit mer slagen är nog stackars uteliggarfarbron på flygplatsen som upprepade gånger rullade av sin sovbänk och dunkade huvudet i stengolvet i värsta headbanginstil.
I alla fall så dök all packning upp på bagagebandet utom en av Malins väskor. I och för sig skönt att bära mindre fast ändå läge att skrika cazzo. Eller för helvete i alla fall. Kändes lite skumt att säga hejdå till någon som man träffat varje dag i fem månader dygnet runt. Vem ska nu vara så där moget uppfostrande över lilla Malin? Haha.
Nu borde jag gå och duscha och göra mig klar för en myskväll hos systrarna Granström men jag trivs i mitt svettiga underställ och framför allt trivs jag med att lyssna på musik och knacka ner oviktiga saker på datorn. Och kanske titta lite på bilder från varmare skönare platser, mamma skickade för en stund sen ett sms om att dom är på Koh Lipe och dom "ska försöka sova fast det är väldigt varmt". Det problemet skulle jag endast ha om jag satte eld på sängen.
Nej. Dags att fortsätta leva. Glöm inte bort att ni mår bra av att kramas.
En bild säger mer än tusen ord...
Strax innan vi bytte roller jag och hästen.
Från olivskörden
Det blir lätt så mystiskt när man dricker vin till lunchen
Sabel slickar på andras mat
Vi kastar pengar i Fontana Di Trevi
Längst upp på Peterskyrkan. 551 steg. Åtta hjärtinfarkter.
Jag och AnnaLuna
We're losing our way...
Linda och Ueli en skön eftermiddag i oktober
Kusinerna. Vi har kul egentligen. Med solen i ögonen bara...
Ho ho.
Cityslicker...
Mamma och pappa, om ni läser det här så vill jag bara börja med att säga att jag mår bra. Allt är bra och ni behöver inte oroa er!
Igår var min sista dag på Fattoria Voltrona, vi lunchade i San Gimignano och sa hejdå till gelateria-personalen, packade ihop dom sista sakerna och sen var jag ute och fotade lite. Fick för mig att gå ner och fota några hästar, so far so good. Sen får Linnea och jag för oss att det är en bra ide med en ridtur. En kort tur barbacka runt Voltrona. Hm. Nånstans där mitt i alltihopa glömde jag bort att jag är rädd för hästar, har ridit ungefär fem gånger i mitt liv (ponnyridning på Furuviksparken inräknad) och att jag jämfört med dom flesta på Voltrona räknas som en cityslicker.
Jag tog mig upp på hästen utan problem och vi red iväg för att hämta upp Malin. Då kommer Malcolm på en traktor, Linneas häst blir rädd och gör en 360 på stället, Linnea ramlar av och hennes häst sätter fart in i min pålle som i sin tur får psykespel och helt plötsligt har vi omvända roller och jag är under hästen. Den levande hamburgaren kliver mig på benet och jag hamnar i chock. Herregud.
Nu så här efteråt med ett par köttsår i vänsterhanden, en blåsvullen stjärt och en hov insparkad i vänsterbenet så är jag ändå glad att det inte blev värre. Mina skönaste baggyjeans är dock ett fall för en sömmerska (UC, du vet att du är min enda sömmerska!) och jag tror det kommer dröja ett tag innan jag rider barbacka igen.
Fast det är ju en merit att ha ramlat av en häst också...
Vi har tagit oss till Rom nu, trots att hela Italien strejkar just nu och min röv likaså. Bor på ett jättebra hotell i en något tvivelaktig del av stan. Dagarna ska fyllas med shopping och turisting och vila. Troligtvis mest vila och minst shopping, när jag hade packat mina väskor smockfulla så låg fortfarande halva bohaget kvar på sängen. Nu finns dom sakerna i Malins väska och en stor plastpåse. Ska försöka skicka allt med Poste Italiane, välja dom saker som jag skulle gråta minst över om dom hamnade på en soptipp utanför Napoli istället för på Timotej...
Jag ska fortsätta min sysselsättning sista timmarna, kolla på italiensk tv och äta gotta. A dopo.
/Malin Bayards tvilling.
Nog.
Det här året har handlat om kärlek. Men inte underbar, himlastormande och evig kärlek utan snarare tvärtom. Jag inledde året med att gå på en riktig nit som gav många lärdomar om framförallt vikten av ärlighet. Den lärdomen skulle fler behövt har det visat sig...
år har tre långa, stabila äktenskap i min närhet spruckit. Inte bara krackelerat sakta av ålder och brist på ny näring, utan blivit brutalt sönderslagna av handlingar längst ner på skalan. Det har varit människor som levt ihop det som för mig är en livstid. Sådana som man ger ett namn, man använder aldrig bara den enas namn för det känns liksom konstigt. Nu ska man tydligen lära om, det är på modet att sära på namn.
Det gör ont i mig när mina vänner tvingas välja hos vem dom vill bo, vart man ska fira födelsedagar, jular och alla andra tillfällen då hela familjen borde samlas. Jag blir besviken på dom som man respekterat och sett upp till när dom sen fuckar upp totalt. Det får mig också att börja undra, mina egna föräldrar är lyckliga men tänk om, tänk om. Det här är ju människor som man inte i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att dom helt plötsligt skulle göra om sin värld till något fult och dåligt.
Jag vet att kärlek kan ta slut. Men det betyder inte att förmågan att skilja mellan rätt och fel också tar slut. Hur svårt det än må vara att ta steget ut i ingenting och avsluta en relation så kan det inte vara svårare än att se den man älskat i ögonen och berätta att den inte längre är ensam i ens liv. Hur kan man efter åratals och åratals tillsammans smyga, ljuga och bedra, hur går det att leva med sig själv?
Nu får det vara nog. Har man lovat någon "tills döden skiljer oss åt" så stoppar man inte ballen i nån annan, för då hamnar längst ner på skalan. Där dom fega och äckliga finns...
Ni, mina nära, mina hjärtan, som drabbats av det här, jag lider med er. Verkligen.
För övrigt så är säsongen över, Voltrona är stängt, väskorna packade. Nu väntar först en middag ikväll och sen imorgon en veckas semester. Sen kommer jag hem. Som jag längtar efter er nu.
Hejdå.
Nästa hejdå har vi sagt idag. Jag och Linnea har varit på K2 och ätit frukost och sagt hejdå till Sabri. Fick några komplimanger av Sabris mamma så gick därifrån lite nöjdare, även väldigt mätt och med en torkad tår i ögonvrån. Men men, vi ses a la prossima in qualche posto...
Det är lugnt nu på Voltrona, finalmente. Helgen var fullbokad men vi överlevde. Fram tills söndag morgon när Malin hade fått besök av herr Kräksjuka. Sen besökte han även mig så söndag kväll låg vi totalt däckade i varsitt rum och sov när vi egentligen borde dukat bord och serverat mat. Som tur var vaknade vi igår och mådde bra, jag var nå otroligt hungrig och åt lunch tre gånger...
Förlåt Kexet. Jag vet att du skrev meddelande till mig. Och att jag inte svarade. Men min mobil är så tom på pengar att jag knappt får använda knapparna på den. Men det har löst sig med hemresan, jag kommer vara hemma den femtonde för piggelindrinkar och mys...
Val i USA. Ska jag vara ärlig så tycker jag aldrig att någon av dom som kommer fram verkar vara normala, vettiga människor med en stor portion sunt förnuft. Utan att vara varken särskilt intresserad eller insatt så hoppas jag ändå lite att Obama vinner. Det känns som om USA skulle behöva det, inte minst stackrarna i Irak som isåfall får veta när dom får åka hem.
Well, presidentval i USA, pizzaval i Toscana. Livet är fullt av svåra val. A dopo.
We could be heroes
Skam den som ger sig. Om ni inte ser gröna blommor istället för ett diarrefärgat hav i bakgrunden nu så har ni fel på ögonen. Jag känner mig som Bill Gates. Eller i alla fall som om jag var kompis med honom...
Glömde även bort att tillägga att mamma Ewa och pappa Kent med vänner numera glassar runt i Thailand. Dom väntas åter i pepparkaksformat någon dag runt första advent. Lyllosar....
Nu ska jag fira att jag är så bra på datorer med en öl. Eller två. Arrivederci (sjungandes och mormor-Elsa-dansandes...)
Saturday night fever
Egentligen så är det här min lediga dag och jag borde väl ta mig i kragen och göra något vettigt, roligt och alldeles toskanskt underbart men jag orkar inte. Det börjar verkligen kännas i kroppen en ständigt fullsatt säsong. Mest motiverat känns det just nu att ligga i sängen, läsa en bra bok och äta chips. Funkar rätt bra faktiskt.
Som ni lite observanta människor säkert ser så ser min blogg numera lite mystiskt latte-brun ut mest överallt. Jag försökte mig på att göra om bloggen och resultatet blev inte så vidare värst. Tror jag väntar tills att någon förbarmar sig över det hemma. Tills dess får ni stå ut med att det ser ut som om nån kräkts pepparkaka överallt.
Vi har lyckats hitta någon som vill flyga hem oss. Vi kommer strax efter Nils Holgersson på en gås från Ethiopian Airlines. Men vi ses snart i alla fall Sverige.
