För ungefär ett halv år sen så märkte jag att när jag svängde på huvudet snabbt, typ i en korsning med bilen, så tog det oroväckande lång tid innan bilden framför mig var bara en bild. Äsch tänkte jag, det beror nog bara på överkonsumtion av rödtjut från gården.

Så körde jag på en uteservering.

Det var ännu ett oroväckande tecken, min avståndsbedömning blir i och med att jag ibland ser väldigt många versioner av samma sak lite skev. Lite som den vill. Men det kändes ändå tungt att kasta in handduken och ge efter för brillormen som jagat mig. Jag är ju den sista i familjen som står pall utan bågar och glas.

Efter många om, men och tvekande så pallrade jag mig iväg till Synsam och överlämnade mina ögons framtid i Ingas händer. Inga frågade vad som var mest tydligt av en prick och en annan, där båda i mina ögon såg ut som barbapappa. Jag började ana oråd.

Så kom den. Domen. Skulle jag bli Mr Magoo? Eller kanske jag hädanefter skulle se ut så här


Jag satt som på nålar när Inga kläcker ur sig:
- Du har aldrig haft en svart lapp för ögat när du var liten?

Hm. Bandage lindat runt huvudet? Ja. Doppat huvudet i skurhinken? Ja. Bitit av mig tänderna på en kundvagn i Köpis? Ja. Lapp för ögat? Nej, inga såna minnen. Bra, dåligt eller oroväckande denna saknad av piratstyling?

- Ja, du ser ju bra men du skelar väldigt tydligt. Ditt vänsteröga liksom sticker iväg utåt.

Jaha.

- Men det är ju inte aktuellt med åtgärder förrän du ser dubbelt hela tiden.

NÄHÄ?!?!?!

- Och du får du gå på lasarettet i Gävle och öva upp dig med randiga glasögon.

Men snälla någon. Jag vet att jag är klumpig och råkar ut för det mesta hit och dit. Men är det verkligen för mycket begärt att få ett vanligt jävla synfel? Ett som kan åtgärdas med glajjor eller linser eller nåt annat enkelt. Det är ju självklart att jag behöver få det där som ingen annan har, som bara kan fixas genom "ett par månaders övning" på ögonkliniken. Med randiga glasögon. Ja herregud. Är det inte det ena så är det det andra.



För övrigt så fick jag idag ett brev att jag kommer kallas till en läkarundersökning beställd av Länsförsäkringar eftersom jag anmält flera knäskador inom en kort period. Undrar om dom kommer tro på mig när jag visar mina operationsärr eller om det kan gå under kategorin jag-försökte-ta-livet-av-mig-men-slant. Fan.

Tro nu inte att jag är på dåligt humör, idag har varit en jätteskön dag med många långa diskussioner, tre timmar i badkaret med lejontassar och en kvällsfika med flyttfirman. Men jag är lite bitter på randiga glasögon och påstådda försäkringsbedrägerier.

Lifehouse - Storm