Nytillskott.
I går kväll fick jag ett mms föreställande en stor och tjock mage som satt fast på min bästa vän. Innaför det väl utspända skinnet fanns en liten människa som skulle ha tittat ut redan i förrgår men som höll sig i revbenen och stannade kvar i mammas mage lite till. Magen såg ut att vara på bristningsgränsen och det kändes som att en förlossning, alternativt en explosion, inte var långt borta. Mycket riktigt så vaknade jag imorse med en ny bild i telefonen, den här gången på ett litet knyte som kommit till världen. Sedan dess har jag dumflinat glatt. Min bästa vän har numera två små avkommor och jag är stoltare än alla tuppar tillsammans.
Maj kommer förhoppningsvis bjuda på fler nytillskott. Två av mina fina gymnasievänner är höggravida och bebisar beräknas inom de närmaste veckorna. Och snart så har alla mina närmaste vänner småttingar. När vi ses har festprat bytts ut mot långa samtal om kräkhanddukar, öppna förskolor och springvänliga barnvagnar. Även om jag inte alltid har så mycket att komma med i sådana samtal så är det en sån fin känsla att titta på sina närmaste och se dem i sina nya roller med sina barn. Någon får en spya på axeln, en annan får jaga efter en liten vilde som gör rymningsförsök och någons alla ägodelar kastas glatt i golvet av en rund och glad trollunge.
För min egen del dröjer det innan jag får skicka ut mms innehållande en nykläckt familjemedlem men till skillnad från för några år sedan så längtar jag till det sker. Kanske är det för att jag mognat som människa, kanske är det för att jag fått så många kompis-bebisar, kanske är det för att jag har träffat rätt person först nu. Jag tror att alla tre spelar in men mest beror det nog på A, sedan hon kom som en liten vind in i mitt liv så har en hel del tankar jag aldrig tänkt förut börjat ta plats innanför pannfläsket.
Även om det är lite skrämmande att vi blivit så vuxna så har vi blivit vuxna efter att verkligen ha varit unga och dumma. Det är en skön känsla att livet går framåt och att vi hänger med. Det betyder ju liksom att vi närmar oss min drömålder 65 och allt fantastiskt som det innebär: aldrig mer ha tighta byxor, drick gin och tonic vilken tid på dygnet som helst, äta karameller med gott samvete eftersom ett utspänt skinn är finare än ett russinrynkigt. Men innan dess är det ju taktiskt att skaffa sig några avkommor som kan vara guldkant i livet på ålderns höst. Där är vi nu, eller vi är på väg dit sinom tid i alla fall.
Tuffa tider.
Det är mycket just nu. De 45 högskolepoängen jag gör anspråk på den här terminen tar ut sin rätt och jag behöver läsa allt för mycket, skriva för många arbeten och helst lyssna på timslånga föreläsningar via nätet också. I stället går jag ut i solen och tänker att det ordnar sig. Om fyra dagar åker jag och mamma till New York och tills dess är det ju lång tid att göra saker på... För två veckor sedan var jag med pappa på den andra sidan av jorden. Ni får några bilder från golfsemester deluxe.
Här ligger pappa och grillar sig. Som ni märker av fotovinkeln så satt jag själv med mitt likbleka skinn i skuggan mest hela tiden.
Skuggan dög bra.
I Hua Hin vaktar alla sitt eget på sitt eget sätt.
När han blir pensionär ska pappa bli hobbyelektriker i Thailand för det verkar vara så lätt...
En manet inkräkta på mitt badområde. Jag lämnade snabbt WO och badade ej mer efter att besten dök upp.
Så där. Må gott.
Partiledardebaclet?
I går ägnade jag en kort stund av kvällen åt att titta på partiledardebatten på SVT. Sju män och en kvinna öppnade sina munnar och ut kom ord och i dag skriver tidningarna att den och den vann, den var elak och den var menlös. Själv sitter jag mest och funderar på vad de faktiskt sa i partiledardebatter. Jag minns inte särskilt mycket och konstigt är väl inte det då ingen egentligen sade något. Debatt betyder tydligen inte längre att man försöker föra fram sina åsikter och möta motdebattörernas åsikter med argument. Snarare verkar debatt betyda att det gäller att inte yppa sina egna åsikter utan fokusera på eventuella retoriska fel motståndarna gör.
Gårdagens icke-debatt är självklart inget nytt fenomen, det är jag väl medveten om, men jag kan inte låta bli att fundera på varför ingen av alla dessa medietränade politiker någon gång gör något nytänkade när de har chansen. I stället för att låta Mats Knutsson vara lekledare likt Richard Olsson i Vem vet mest så borde ju någon någon gång ta chansen att föra fram en idé. Om någon valde att komma med något konkret, i princip vad som helst, skulle det förmodligen ändra karaktär på debatten och väcka några halvsovande tv-tittare till liv.
Jag är ingen politisk expert men jag tänker mig att på samma sätt som vi som journalister förväntas komma med idéer till artiklar eller förslag på intervjupersoner så borde ju politiker kunna förberedda förslag som är väl underbyggda och står sig i en debatt. Det är inte ett sunt samhälle och politiskt klimat vi har om politiska debatter går ut på att prata runt om strunt då det verkliga politiska arbetet inte går att diskutera i direktsändning framför svenska folket.
Jaja. Jag ska sluta tråka ut er om mina bittra politik-tankar och gå ut och röra mig i solen.
