De senaste tre dagarna har jag spenderat i sjukbädden. Vaknade feberyr i tisdags, sedan tog en lungförstörande hosta över men just nu känner jag mig ganska pigg. Förra helgen jobbade jag extra och satt som på nålar och tog emot allt elände som kom genom alla mediekanaler från vårt grannland. Egentligen skulle jag kunna skriva sida upp och sida ner med bara försök till förklaringar av vilka känslor som rörde sig i mig. Men det kommer inte att hamna här på bloggen utan någon annanstans. Här nöjer jag mig med att konstatera att vi aldrig kommer att kunna skydda oss helt mot ondska men om vi går och är rädda för allting så låter vi ondskan vinna och det vore en katastrof för framtiden.

Det jobb jag livnär mig går många gånger, de bästa gångerna, ut på att träffa människor och försöka göra dem rättvisa i någon form av medium. Kanske har jag redan efter två år blivit yrkesskadad, kanske har jag alltid varit skadad, men jag lyssnar på folk även när de tror att jag inte lyssnar. Förmodligen skulle jag kunna driva en egen tjuvlyssnat-sajt. Men nu är det inte mina egna stora öron som jag tänkt skriva om. Nej, som alltid halkar jag ur spår innan jag ens kommit i spår.

Jag backar bandet och börjar med ett exempel innan jag går loss på kvällens tankeverksamhet. I lördags cyklade jag hem från jobbet. På mig hade jag ljusa chinos och en beige jacka, så här i efterhand kanske en dålig kombo men det var inget jag reflekterat över då. Klockan hade ganska nyligen passerat midnatt och på Södermalm var det mer än en slirig människa att parera för på min stålhäst. I korsningen Renstiernas gata och Folkungagatan lös rödlyset argt mot mig. Som den timida (livrädda) människa jag är stannar jag. Det gör även en taxi. Efter en stund hör jag hur nån skriker "hörrö". På ren reflex vänder jag mig om och ser en medelålders man som vevat ner fönstret på taxin och nu hänger ut genom rutan. Innan jag hinner reagera på den redan bisarra situationen vrålar mannen "hörrö din jävla safaripajas trampa nu laa".

Jag vände mig något chockad om och fann mig inte ens att peka finger åt karln. Sekunderna senare slog det om till grönt och jag trampade hem. Men trots att jag var trött som en gnu så kunde jag inte somna. Ett visst mått av komisk ilska växte fram mot den förmodligen bra druckne herren som kände att han hade rätten på sin sida att oprovocerat skrika åt mig. I mitt minne dök en kvinna upp, en kvinna i ålder så hon skulle kunnat vara min mormor. Hon satte sig mitt emot mig på tunnelbanan i våras och till skillnad från de flesta tunnelbaneåkare så började hon prata med mig. Konversationen blev dock inte så långvarig, något jag förmodligen ska vara glad för.

Tant: -Gud va folk det är som åker i dag.
Jag: -Mm, jo det är det väl.
Tant: -Ja minsann. Vilka fina glasögon du har tös.
Jag: -Ta...
Tant: -Men dom passar ju verkligen inte ditt runda ansikte.
Jag: -Eh...
Tant: -Det ser inte bra ut. Här ska jag av. Tack för pratstunden.

Alltså missförstå mig rätt nu. Det här fick inte mig att fälla några stora tårar, men i kombination med den skrikande mannen i lördags så satte det igång tankar. Men igår avfärdade jag tankarna som sånt som kanske inte är värt att orera mera över. Men så i dag gick jag till affären. I spöregn kan tilläggas. På vägen hem passerar jag en väg, där kommer en röd Saab åkande. Bredvid mig står en man i 40-årsåldern som av uppenbarligen inte tyckte att Saaben bromsade tillräckligt tydligt. För trots att bilen stod stilla många meter ifrån där vi skulle passera vägen blängde mannen surt. Och inte nog med det. "Stirra argt, du med, stirra argt. Dom ska fatta att det här är ett övergångsställe".

I stället för att ge onda ögat till kvinnan i Saaben gav jag förvånade ögat till mannen, som svarade med att skicka en bit av det arga stirret åt mitt håll.

Vad är grejen med att om vi ska försöka vara lite o-svenska och faktiskt interagera med våra medmänniskor så måste vi göra det på ett otrevligt sätt? Om vi måste få oss några järn innanför västen för att våga tilltala en okänd människa så kan man väl försöka genomföra detta sociala projekt på en dag då man är på bra humör? Om de här kontaktförsöken är trevande sökanden efter vänner så kanske felet ligger hos mig, jag kanske har en mongo-magnet i mig som gör att de som inte riktigt kan bete sig känner att de kan obete sig mot mig.

Med begränsade anatomikunskaper väljer jag att sticka ut hakan och säga att det måste krävas mindre ansträngning att dra upp mungiporna och visa tänderna än att vara otrevlig. Och med lika begränsade kunskaper i omvärldsplanering så tänker jag mig ändå att om alla som känner ett behov av social kontakt istället för vända taggarna utåt skulle le, då skulle nog världen må mycket bättre.

Jimi Hendrix lär ha kläckt ur sig att "when the power of love overcomes the love of power world will know peace". Jag väljer att hålla med.

Överallt finns samma ord just nu. Åtta bokstäver som symboliserar frihet och rosévin, resor och ekonomisk ångest. Semester. Samtidigt som jag avundas de som går in i de där fyra-fem arbetsfria veckorna så kan jag inte låta bli att få lite sympati-ångest med dem. Själv har jag precis haft fem dagar ledigt. Fem dagar i rad alltså. Fem dagar då jag inte arbetat. När det hände mitt i en sommar senast kan jag knappt komma ihåg. Jag hade stora planer för de här dagarna, i stil med många av de med "riktig" semester. Vad jag faktiskt gjort under de lediga dagarna ska jag försöka beskriva nu.

Men först måste kanske planerna knackas ned. Helt utan inbördes viktighetsordning så skulle ett nytt pass skaffas, ny lägenhet sökas, jobb sökas och någon form av strategi för framtiden efter augusti stakas ut. Håret skulle klippas och slingas, det där gymkortet kiropraktorn sade åt mig att skaffa skulle bli verklighet. Boktraven i fönstret skulle betas av och viljan att skriva skulle letas på.

På den sjunde dagen, redan med en jobbkväll i ryggen och denna sommars långledighet som ett minne blott är att-göra-listan orörd. I stället har jag varit på Skansen med Jess och hennes lilla familj. Funderat över varför älgarna delar bur med påfåglarna, undrat om den tjockaste av sälarna var död där den låg på botten. Strosat och ätit glass, jag har fått tillfälle att beundra den lilla man som kommit till världen och som trivs allra bäst i famnen på en av mina bästa vänner. Skansen var nog garanterat häftigare när man var liten, att utan glasögon speja efter långsamma rävar och trötta björnar var inte jätteupphetsande men räddades av det sköna sällskapet.

Calle kom hem efter en tiodagars vistelse i Almedalen. Vi firade med kvällar kring Nytorget, påtvingade björnbärsdrinkar på Scandic Malmen och Mosebacke i regn. Ett eventuellt livsavgörande beslut fattades under de rosé-stinna dagarna, näst sista veckan i augusti ska vi bestiga Kebenekaise. Efter åtta månader i huvudstadens ibland slaktande medievärld så borde berget vara en bit kaka att klampa upp på. Vi återkommer i frågan.

Som den medgångssupporter jag är väcktes ett rejält intresse för fotbolls-vm när det verkade som att de faktiskt klarade sig från gruppen. Och som den vinnarskalle jag har eskalerade intresset snabbt. Onsdagens semifinal tog dock luften ur mig och peppen inför kvällens bronsmatch är näst intill obefintlig. Kanske hade den varit större om jag kunnat se matchen med vänner och en öl i handen och inte på jobbet med en telefonlur i handen. Men men. Jag tror och hoppas att svenskorna knyter ihop säcken och kommer hem med en medalj.

I dag har förresten mer än halva juli gått. I samma ögonblick som jag skrev det insåg jag att det borde vara dags att ta tag i att-göra-listan. Men först ska Melodikrysset lösas klart, det saknas ett par bokstäver men jag förlitar mig på att mamma har koll. Sen ska ett sms till födelsedags-Mattias författas. Sen ska den där bra boken jag läser läsas. Sen bör det vara dags att gå till jobbet. Men snart, snart, ska framtiden redas ut. Snart.

Ni som känner mig tror säkerligen att jag glömt skriva om ett ämne som blivit väldigt viktigt för mig sedan några månader tillbaka. Men icke, det får vänta. Håll till tåls, det kommer. För att oron inte ska härja som orkanvindar i er kan jag säga att det går ingen nöd på mig...

Igår besökte jag Älvsjömässan, där höll Eshre stor internationell konferens. Jag utgår från att ingen människa vet vad Eshre är, en kort sammanfattning är att det är alla världens läkare och forskare som sysslar med att hjälpa barnlösa som inget annat önskar än ett litet knyte göra livet komplett. Som en av två journalister satt jag på en presskonferens där svenska forskare berättade att vi i Sverige är världsledande på många sätt. Otroligt intressant men det är inte det jag vill och behöver skriva om i dag.

Det som får mig att slå upp datorn och leta i huvudet efter rätt formuleringar är egoism. Jag fick på vägen tillbaka till TT ett riktigt beskt smakprov på hur egoism kan se ut. På T-centralen valde jag under en millisekund om jag skulle ta röda eller gröna tunnelbanelinjen till Slussen. Latkorven i mig tog beslutet och det blev den närmaste gröna. Samma latkorv fick mig att stanna nästan direkt jag kommit ner på plattformen. Tåget kom rullande och i andra delen av plattformen blev det plötsligt livat.

Långt inne i mina egna tankar funderade jag på formuleringar och IVF och embryon men i ögonvrån noterade jag att tåget stannat knappt halvvägs in på perrongen. Det borde ju komma närmare snart tänkte jag men efter några minuter stod det kvar och som per automatik började mina fötter irriterat röra sig mot tåget för att inte bli ifrånåkt. Halvvägs där springer två brandmän om mig, den ene bar någon form av bår och långt inne i huvudet byttes tankar på IVF mot tankar som sa att "Nej, det här är inte bra".

På andra sidan perrongen fanns fler brandmän, poliser och sjukvårdspersonal klädda i vita rymddräkter. Ganska snabbt insåg jag att någon valt att avsluta sitt liv framför tåget mot Gullmarsplan. Ett direkt och omedelbart obehag slog mig som en örfil. En tacksamhet över att latheten räddat mig från att stå intill och se en människa dö.

Tillbaka i Glashusets trygga vrå fortsatte jag fundera på det som hänt i min ögonvrå. Vem hade tvingats stå intill och kanske kasta sig fram för att försöka rädda? Hade där stått barn? Hur mår man om man sett någon ta sitt liv? Hade de hört hur kroppen för alltid ändrat form efter tågets obarmhärtiga tyngd och framfart? Och mest av allt funderade jag på egoismen.

Att själv vilja ta mitt liv har jag aldrig velat. Men tyvärr har jag erfarenhet av att vara nära någon med den viljan. Det är ingenting jag önskar någon, inte ens de människor som saknar all min respekt och beter sig illa förtjänar att någon i dess närhet vill avsluta sitt liv. Jag kan dock förstå att folk i dag i denna värld vi lever i ibland inte ser någon utväg ur lidandet. Att ett självmord lämnar efter sig otröstliga tårar och oförståelse och vrede går nog aldrig att komma ifrån. Jag ser det som ett egoistiskt drag men kan som sagt även se den större bilden av när någon inte orkar längre. Men att i sitt livs sista stund dra in andra människor i den direkta döden är för mig det mest egoistiska någon människa kan göra.

Kanske den lilla tanten som trillade omkull av chocken aldrig kommer våga åka tunnelbanan igen. Kanske stod där barn som för alltid kommer bära med sig en tatuering av smärta och oförstående. Och vad svarar de poliser som tvingades ägna en stor del av sin arbetsdag åt att plocka ihop delarna av en trasig själs kropp när deras älskade efter jobbet frågar hur dagen varit? Och kanske framförallt, den stackars man eller kvinna som körde tåget, vem håller om och jagar bort denomerna ur hans eller hennes huvud när det är dags att köra gröna linjen mot Gullmarsplan igen?

Jag har som alltid funderat väldigt mycket på det här innan orden var redo att ramla ur mig. Den här gången har jag försökt att finna något som skulle kunna jämställas med den grad av egoism som ett offentligt självmord. Som alltid har jag inga korrekta svar utan bara åsikter och tankar. De som begår våldtäkter och de som förgriper sig på barn är de människorna där jag likställer egoismen med att hoppa framför tunnelbanan eller hänga sig i parken.

Kanske bottnar sig min åsikter i den ilska jag kände den där natten på sjukhuset då jag ensam satt på golvet bredvid en sjukhussäng där någon jag brydde mig mycket om låg. Med blicken fixerad vid en EKG-kurva bad jag oavbrutet till den gud jag annars tvivlar på, att linjen inte skulle räta ut sig och livet rinna ut. Livet rann inte ur som tur är och på skakiga ben lämnade jag sedan sjukhuset övertygad om att aldrig någonsin själv göra så mot en annan människa. Gårdagen gjorde mig ännu mer övertygad om det.