Det jobb jag livnär mig går många gånger, de bästa gångerna, ut på att träffa människor och försöka göra dem rättvisa i någon form av medium. Kanske har jag redan efter två år blivit yrkesskadad, kanske har jag alltid varit skadad, men jag lyssnar på folk även när de tror att jag inte lyssnar. Förmodligen skulle jag kunna driva en egen tjuvlyssnat-sajt. Men nu är det inte mina egna stora öron som jag tänkt skriva om. Nej, som alltid halkar jag ur spår innan jag ens kommit i spår.

Jag backar bandet och börjar med ett exempel innan jag går loss på kvällens tankeverksamhet. I lördags cyklade jag hem från jobbet. På mig hade jag ljusa chinos och en beige jacka, så här i efterhand kanske en dålig kombo men det var inget jag reflekterat över då. Klockan hade ganska nyligen passerat midnatt och på Södermalm var det mer än en slirig människa att parera för på min stålhäst. I korsningen Renstiernas gata och Folkungagatan lös rödlyset argt mot mig. Som den timida (livrädda) människa jag är stannar jag. Det gör även en taxi. Efter en stund hör jag hur nån skriker "hörrö". På ren reflex vänder jag mig om och ser en medelålders man som vevat ner fönstret på taxin och nu hänger ut genom rutan. Innan jag hinner reagera på den redan bisarra situationen vrålar mannen "hörrö din jävla safaripajas trampa nu laa".

Jag vände mig något chockad om och fann mig inte ens att peka finger åt karln. Sekunderna senare slog det om till grönt och jag trampade hem. Men trots att jag var trött som en gnu så kunde jag inte somna. Ett visst mått av komisk ilska växte fram mot den förmodligen bra druckne herren som kände att han hade rätten på sin sida att oprovocerat skrika åt mig. I mitt minne dök en kvinna upp, en kvinna i ålder så hon skulle kunnat vara min mormor. Hon satte sig mitt emot mig på tunnelbanan i våras och till skillnad från de flesta tunnelbaneåkare så började hon prata med mig. Konversationen blev dock inte så långvarig, något jag förmodligen ska vara glad för.

Tant: -Gud va folk det är som åker i dag.
Jag: -Mm, jo det är det väl.
Tant: -Ja minsann. Vilka fina glasögon du har tös.
Jag: -Ta...
Tant: -Men dom passar ju verkligen inte ditt runda ansikte.
Jag: -Eh...
Tant: -Det ser inte bra ut. Här ska jag av. Tack för pratstunden.

Alltså missförstå mig rätt nu. Det här fick inte mig att fälla några stora tårar, men i kombination med den skrikande mannen i lördags så satte det igång tankar. Men igår avfärdade jag tankarna som sånt som kanske inte är värt att orera mera över. Men så i dag gick jag till affären. I spöregn kan tilläggas. På vägen hem passerar jag en väg, där kommer en röd Saab åkande. Bredvid mig står en man i 40-årsåldern som av uppenbarligen inte tyckte att Saaben bromsade tillräckligt tydligt. För trots att bilen stod stilla många meter ifrån där vi skulle passera vägen blängde mannen surt. Och inte nog med det. "Stirra argt, du med, stirra argt. Dom ska fatta att det här är ett övergångsställe".

I stället för att ge onda ögat till kvinnan i Saaben gav jag förvånade ögat till mannen, som svarade med att skicka en bit av det arga stirret åt mitt håll.

Vad är grejen med att om vi ska försöka vara lite o-svenska och faktiskt interagera med våra medmänniskor så måste vi göra det på ett otrevligt sätt? Om vi måste få oss några järn innanför västen för att våga tilltala en okänd människa så kan man väl försöka genomföra detta sociala projekt på en dag då man är på bra humör? Om de här kontaktförsöken är trevande sökanden efter vänner så kanske felet ligger hos mig, jag kanske har en mongo-magnet i mig som gör att de som inte riktigt kan bete sig känner att de kan obete sig mot mig.

Med begränsade anatomikunskaper väljer jag att sticka ut hakan och säga att det måste krävas mindre ansträngning att dra upp mungiporna och visa tänderna än att vara otrevlig. Och med lika begränsade kunskaper i omvärldsplanering så tänker jag mig ändå att om alla som känner ett behov av social kontakt istället för vända taggarna utåt skulle le, då skulle nog världen må mycket bättre.

Jimi Hendrix lär ha kläckt ur sig att "when the power of love overcomes the love of power world will know peace". Jag väljer att hålla med.