Överallt finns samma ord just nu. Åtta bokstäver som symboliserar frihet och rosévin, resor och ekonomisk ångest. Semester. Samtidigt som jag avundas de som går in i de där fyra-fem arbetsfria veckorna så kan jag inte låta bli att få lite sympati-ångest med dem. Själv har jag precis haft fem dagar ledigt. Fem dagar i rad alltså. Fem dagar då jag inte arbetat. När det hände mitt i en sommar senast kan jag knappt komma ihåg. Jag hade stora planer för de här dagarna, i stil med många av de med "riktig" semester. Vad jag faktiskt gjort under de lediga dagarna ska jag försöka beskriva nu.

Men först måste kanske planerna knackas ned. Helt utan inbördes viktighetsordning så skulle ett nytt pass skaffas, ny lägenhet sökas, jobb sökas och någon form av strategi för framtiden efter augusti stakas ut. Håret skulle klippas och slingas, det där gymkortet kiropraktorn sade åt mig att skaffa skulle bli verklighet. Boktraven i fönstret skulle betas av och viljan att skriva skulle letas på.

På den sjunde dagen, redan med en jobbkväll i ryggen och denna sommars långledighet som ett minne blott är att-göra-listan orörd. I stället har jag varit på Skansen med Jess och hennes lilla familj. Funderat över varför älgarna delar bur med påfåglarna, undrat om den tjockaste av sälarna var död där den låg på botten. Strosat och ätit glass, jag har fått tillfälle att beundra den lilla man som kommit till världen och som trivs allra bäst i famnen på en av mina bästa vänner. Skansen var nog garanterat häftigare när man var liten, att utan glasögon speja efter långsamma rävar och trötta björnar var inte jätteupphetsande men räddades av det sköna sällskapet.

Calle kom hem efter en tiodagars vistelse i Almedalen. Vi firade med kvällar kring Nytorget, påtvingade björnbärsdrinkar på Scandic Malmen och Mosebacke i regn. Ett eventuellt livsavgörande beslut fattades under de rosé-stinna dagarna, näst sista veckan i augusti ska vi bestiga Kebenekaise. Efter åtta månader i huvudstadens ibland slaktande medievärld så borde berget vara en bit kaka att klampa upp på. Vi återkommer i frågan.

Som den medgångssupporter jag är väcktes ett rejält intresse för fotbolls-vm när det verkade som att de faktiskt klarade sig från gruppen. Och som den vinnarskalle jag har eskalerade intresset snabbt. Onsdagens semifinal tog dock luften ur mig och peppen inför kvällens bronsmatch är näst intill obefintlig. Kanske hade den varit större om jag kunnat se matchen med vänner och en öl i handen och inte på jobbet med en telefonlur i handen. Men men. Jag tror och hoppas att svenskorna knyter ihop säcken och kommer hem med en medalj.

I dag har förresten mer än halva juli gått. I samma ögonblick som jag skrev det insåg jag att det borde vara dags att ta tag i att-göra-listan. Men först ska Melodikrysset lösas klart, det saknas ett par bokstäver men jag förlitar mig på att mamma har koll. Sen ska ett sms till födelsedags-Mattias författas. Sen ska den där bra boken jag läser läsas. Sen bör det vara dags att gå till jobbet. Men snart, snart, ska framtiden redas ut. Snart.

Ni som känner mig tror säkerligen att jag glömt skriva om ett ämne som blivit väldigt viktigt för mig sedan några månader tillbaka. Men icke, det får vänta. Håll till tåls, det kommer. För att oron inte ska härja som orkanvindar i er kan jag säga att det går ingen nöd på mig...