Igår besökte jag Älvsjömässan, där höll Eshre stor internationell konferens. Jag utgår från att ingen människa vet vad Eshre är, en kort sammanfattning är att det är alla världens läkare och forskare som sysslar med att hjälpa barnlösa som inget annat önskar än ett litet knyte göra livet komplett. Som en av två journalister satt jag på en presskonferens där svenska forskare berättade att vi i Sverige är världsledande på många sätt. Otroligt intressant men det är inte det jag vill och behöver skriva om i dag.

Det som får mig att slå upp datorn och leta i huvudet efter rätt formuleringar är egoism. Jag fick på vägen tillbaka till TT ett riktigt beskt smakprov på hur egoism kan se ut. På T-centralen valde jag under en millisekund om jag skulle ta röda eller gröna tunnelbanelinjen till Slussen. Latkorven i mig tog beslutet och det blev den närmaste gröna. Samma latkorv fick mig att stanna nästan direkt jag kommit ner på plattformen. Tåget kom rullande och i andra delen av plattformen blev det plötsligt livat.

Långt inne i mina egna tankar funderade jag på formuleringar och IVF och embryon men i ögonvrån noterade jag att tåget stannat knappt halvvägs in på perrongen. Det borde ju komma närmare snart tänkte jag men efter några minuter stod det kvar och som per automatik började mina fötter irriterat röra sig mot tåget för att inte bli ifrånåkt. Halvvägs där springer två brandmän om mig, den ene bar någon form av bår och långt inne i huvudet byttes tankar på IVF mot tankar som sa att "Nej, det här är inte bra".

På andra sidan perrongen fanns fler brandmän, poliser och sjukvårdspersonal klädda i vita rymddräkter. Ganska snabbt insåg jag att någon valt att avsluta sitt liv framför tåget mot Gullmarsplan. Ett direkt och omedelbart obehag slog mig som en örfil. En tacksamhet över att latheten räddat mig från att stå intill och se en människa dö.

Tillbaka i Glashusets trygga vrå fortsatte jag fundera på det som hänt i min ögonvrå. Vem hade tvingats stå intill och kanske kasta sig fram för att försöka rädda? Hade där stått barn? Hur mår man om man sett någon ta sitt liv? Hade de hört hur kroppen för alltid ändrat form efter tågets obarmhärtiga tyngd och framfart? Och mest av allt funderade jag på egoismen.

Att själv vilja ta mitt liv har jag aldrig velat. Men tyvärr har jag erfarenhet av att vara nära någon med den viljan. Det är ingenting jag önskar någon, inte ens de människor som saknar all min respekt och beter sig illa förtjänar att någon i dess närhet vill avsluta sitt liv. Jag kan dock förstå att folk i dag i denna värld vi lever i ibland inte ser någon utväg ur lidandet. Att ett självmord lämnar efter sig otröstliga tårar och oförståelse och vrede går nog aldrig att komma ifrån. Jag ser det som ett egoistiskt drag men kan som sagt även se den större bilden av när någon inte orkar längre. Men att i sitt livs sista stund dra in andra människor i den direkta döden är för mig det mest egoistiska någon människa kan göra.

Kanske den lilla tanten som trillade omkull av chocken aldrig kommer våga åka tunnelbanan igen. Kanske stod där barn som för alltid kommer bära med sig en tatuering av smärta och oförstående. Och vad svarar de poliser som tvingades ägna en stor del av sin arbetsdag åt att plocka ihop delarna av en trasig själs kropp när deras älskade efter jobbet frågar hur dagen varit? Och kanske framförallt, den stackars man eller kvinna som körde tåget, vem håller om och jagar bort denomerna ur hans eller hennes huvud när det är dags att köra gröna linjen mot Gullmarsplan igen?

Jag har som alltid funderat väldigt mycket på det här innan orden var redo att ramla ur mig. Den här gången har jag försökt att finna något som skulle kunna jämställas med den grad av egoism som ett offentligt självmord. Som alltid har jag inga korrekta svar utan bara åsikter och tankar. De som begår våldtäkter och de som förgriper sig på barn är de människorna där jag likställer egoismen med att hoppa framför tunnelbanan eller hänga sig i parken.

Kanske bottnar sig min åsikter i den ilska jag kände den där natten på sjukhuset då jag ensam satt på golvet bredvid en sjukhussäng där någon jag brydde mig mycket om låg. Med blicken fixerad vid en EKG-kurva bad jag oavbrutet till den gud jag annars tvivlar på, att linjen inte skulle räta ut sig och livet rinna ut. Livet rann inte ur som tur är och på skakiga ben lämnade jag sedan sjukhuset övertygad om att aldrig någonsin själv göra så mot en annan människa. Gårdagen gjorde mig ännu mer övertygad om det.