Ibland händer det konstiga saker i världen. Till exempel när snö faller i hela Sverige utom i Sundsvall. Eller när en galning i Malmö hojar runt och skjuter prick på oskyldiga människor. Eller när journaliststudenterna får skäll för att de gör som de får lära sig och tänker kritiskt, kritik får nämligen riktas åt alla håll utom utbildningen. Eller när jag får för mig att börja träna.

Ja. Ni läste rätt. Jag tränar igen. Det var dags för den Hallbergska uppryckningen. När magen börjar likna en punkterad Barbamamma och orken inte skulle räcka till för en person i koma, då brukar det vara dags. Denna tiden var nu. Numer befinner jag mig några gånger i veckan på det något sunkiga Friskis och svettis i Sunkan. Nästan varje gång jag går dit hamnar jag i en dödsångest situation. Tänk om den som uppfann träning hade gjort det något lättare, då skulle det ju varit så mycket roligare samtidigt...

Men på Friskis finns det i alla fall tillräckligt att sysselsätta sig mentalt med för att stå ut en timme. Jag förundras över den pinnsmala, bleka Kalles kaviar-pojken som hysteriskt cyklar på träningscykeln med noll motstånd och då och då gör tokryck så jag tror han ska väcka liv i hojen och fara genom väggen. Vad vill han med livet?
Är inte cykelnissen där finns alltid utbytesstudent-indierna som tränar i birkenstocks och Levisjeans båda à la Kent Nygren -93. Indierna får dock konkurrens på Friskis fashionweek av unga damer i fräscha kläder, kläder som är lika fräscha efter träningen då de ägnar större delen av tiden att fnissa och fixa luggen. Vad vill de egentligen med livet?
En annan av mina favoritgrupper på gymmet är de som i strandshorts, wifebeater-linnen och mössa kör bänkpress tills de spricker. En annan favorit är femtiplus damen som tror hon är tjugofem och som gör mösskillarna avundsjuka allihopa genom att ha en osynlig tyngdlyftare i sin solariebrända kropp. Ibland tror jag att hennes hud ska spricka som en knäppkorv när hon lassar på sjuttio kilo på axlarna och gör benböj. Vad vill de egentligen?

Och vad vill jag som sitter och råglor på alla dessa knasiga träningsfreaks? Bra fråga. Jag vill nog bara bli lite sundare. Nej. Jag ljög. Jag vill ha en anledning att baka kakor varje dag och äta enorma mängder onyttigheter. Men säg det inte till någon...

För att spä på den sunda inställningen till livet så spelar jag och Sofia badminton på lördagarna. Två timmar och två vinnarskallar slutade i lördags med kastade racketar och en eftermiddag utan ett ord till varandra...

I dag har jag skrivit ett kort för jag vet inte vad man säger till någon som fått ett svårt besked. Jag vet inte vad man skriver heller men orden hamnade där och nu håller vi alla tummar för att det går bra allting.

I övrigt rullar livet på. Jag fick ett B i grävkursen. Praktikbreven är skrivna och kanske får jag söka boende i Stockholm snart. Mamma kommer hit och hälsar på imorgon och på fredag far vi hem tillsammans. På lördag är det dags för en av årets höjdpunkter: fest i Blå huset! Nästa vecka fyller Stella 1 år och det vankas kalas. Mor och syster far till Thailand tre veckor, själv får jag läsa politisk kommunikation i Sundsvall.

Nej. Nu får det räcka.

"Jag tänker mig en cirkus, den allra finaste som getts..."

För några år sedan satt jag på Grankotten i Örebro hos min syster och hade hjärtesorg. Skrev sorgsna rader om trasiga hjärtan och brustna kärlekar och åt förmodligen för mycket mättade fetter. I dag sitter jag i soffan på Djäknegatan i Uppsala dit min syster har flyttat och fortfarande äter jag för mycket fett men den här gången är hjärtat helt. Inte bara helt utan det klappar mjukt för en humla från Kumla. I soffans periferi sitter mina småsyskon, min syster och hon som lika gärna kunde vara en syster, och diskuterar övermogna 12-åringar i Kamratposten. Lägenhetens glesbygds tv visar en gammal engelsk serie och om en stund ska vi hacka till tacos och spela yatzy. Långt från utgångslördagshetsen. Kort och gott är livet gott.

Arbetsveckans två sista dagar spenderade jag och mina klasskompisar i Stockholm, övervakade av Pelle har vi vimsat runt på diverse mediala adresser med en ständig känsla av mellanstadieskola på studiebesök. Om några veckor ska fyra praktikbrev vara skrivna och jag kan ärligt säga att min hjärna är fylld med äpplemos vad det gäller praktik. Kriterierna jag tänker utifrån är hittills "den här sidan Sverige" och "jag vill gärna få praktiklön". De ger väl sisådär femhundra tidningar. Tanken är väl att den här kommande veckan ska besvara en del frågor. Som alltid löser det nog sig till det bästa i slutändan.

Uppsala har bjudit på milt väder i dag, skillnaden mot kölden som härjat Sundsvall de senaste veckorna är markant. I Nacksta har indierna tagit på sig sina tjockaste dunjackor medan vi tappra halvnorrlänningar stretar i skinnjackor och väntar på den där brittsommaren som alla pratade om... Snart måste nog även skinnjackan  bereda plats för tjockjackorna. Skillnaden blir ju då att den istället för att hängas in i djupet av vårgarderoben ska packas i någon form av kartong för att snart lämna Sundsvall tillsammans med resten av mitt bohag. Varken jag eller skinnjackan är överpeppad på att flytta igen men den där lätt hysteriska känslan av att totalpackning dyker nog upp och den brukar ju vara svårstoppad...

Jag har kommit till några livsinsikter på senaste tiden, kladdat ner allt som känts extra viktigt i min gröna bok och tänker mig att jag ska komma ihåg det. Det ena är att skryt och allmän självbekräftelse kan vara något av det lägsta på skalan. Om man är nöjd med sig och själv och det man framställt så borde det räcka att berätta för närmaste vännerna eller mor och far. Men när Facebook svämmar över av självhävdelse och skrytstatusar blir jag lite kräkmatt.
Nästa insikt som landat i min bok är att man ibland inte ska ge mer än vad man får. Alltför ofta har jag stressat igenom vardagen för att hinna med alla saker och människor. Det har allt som oftast varit värt det men någonstans måste det finnas ett samspel att någon annan stressar för ens egen skull också. Annars gör det lite ont i hjärtat...

Nej. Nog med ord för nu. Adjö gott folk.

Det har gått nästan tre veckor sen jag skrev något här. Skolan har tagit upp en hel del tid men mest har jag nog inte haft något att berätta. I dag är första dagen på en av de tre skönaste helgerna under höstterminen, helgen då tentan är gjord men den nya kursen har inte startat. Jo Nesbö, badminton, gotta och promenader är planerna för de här två dagarna med guldkant.

Okej. Trots tre veckors frånvaro från er som bara möter mig via bloggen så behöver ni inte vara rädda. Jag är samma jämntjocka människa som innan. Ikväll tänker jag mig att gå över till grannarna och socialisera. Vi får se. Förresten så älskar jag att Robyn dansar obegripligt i sina nya videos. Hon blev ännu mer idol då. Det hade varit fint att få se henne i Stockholm i december men biljetterna gick ju åt snabbare än vatten i Sahara så...

Jaja gottfolk. Lyssna nu på Robyn och njut av att det är fredag. Har ni tråkigt så klistrar jag in några bilder här nedan om gud vill och tekniken funkar. Må gott. Lev fritt. Älska.



So far away, but still so near
The lights go on, the music dies
But you don't see me, standing here



Sabels galna kattunge Dino. Med galen menar jag verkligen galen. Typ hej-jag-klättrar-upp-på-dig-som-ett-klätterträd-när-du-kliver-ur-duschen-galen...

En promenad i vinyan, vendemian började samma dag jag for hem. Tack.

Sabio och Walter. De håller stilen. Tryggt.


And this ladies and gentlemen, only in Italy. En karta över fem kvadratmeter flygplatstoalett. Tack.

Förra helgen kom familjen Hallberg/Nygren och hälsade på och firade min ålderdom. Skarpsynta som varit med en stund känner igen Alba-brallorna från mitten på 90-talet som ännu i dag pryder mina ben.


Anna Hallberg. Need I say more?