Igår fick jag förmånen att på arbetstid, okej praktiktid, se Gävle Handikappteater ge en föreställning. Efteråt skulle jag skriva en 2200 tecken lång text om hur det var. En piece of cake egentligen, hade kunnat skriva flera sidor om den varma, charmiga stämning jag hamnade i. Kunnat beskriva varje akt av föreställningen. Hur skådespelarna ibland stannade upp, såg på sin sufflerande ledare för att få en hint om fortsättningen och sedan fortsatte som vanligt. Hur allvarliga ämnen bröts ner till en enkelhet och rakhet, ämnen som i många sammanhang undviks in i det längsta.

Jag kom tillbaka till redaktionen och kände mig upprymd. Och imponerad. Inte av att de var handikappade och spelade teater men av att de ställde sig framför ett gäng elever, flera i samma ålder, utan upphöjd scen och massa rekvisita. De var inte rädda att göra bort sig, de bjöd på sig själva, och där tror vann de mitt hjärta. Jag ser mig som en ganska öppen människa men det vette katten om jag som 16-åring vågat ställa mig bredvid andra människor och spela teater om mig själv.

En stund drömde jag mig bort på mitt arbetsrum, såg mig själv vara nio år igen och spela bergatrollet, konsul Göransson och tomten på Jernvallsskolans scen. Försökte tänka mig samma scener på Bessemergymnasiet och fick lite rysningar. Jaja, tillbaka till texten och skrivandet.

Knattrade ner texten ganska fort, ett tacksamt ämne att skriva om. Men en sak fick mig att stanna upp, att tänka efter, att låta hjärnan spinna vidare. Ordet handikappad. Socialstyrelsen säger "app app app så får man inte säga". Istället ska man säga funktionshindrad. Eller funktionsnedsättning. Funk-tions-ned-sättning. Ett svårt ord att säga. Jag frågade eldsjälen i Gävle Handikappteater Ulrika Högberg vad hon tyckte, vad de själva ville bli kallade. Hon skrattade gott och berättade att hon själv frågat Socialstyrelsen. Svaret hon fick var att de borde byta namn till Gävle Funktionsnedsättningsteater.

Hur många människor som hamnar i kategorin normal kan utan problem uttala funktionsnedsättningsteater? Jag kanske inte självklart kvalar in under normal, frågan är om man ens vill det, men jag har i alla fall svårt att rabbla det ordet ens för mig själv utan att fräsa spott runt mig och mumla till det på slutet.

Jag valde att beskriva skådespelarna som handikappade, samma beskrivning de använder för sig själva. Min text gick i tidningen idag. Förmodligen kommer flera upprörda röster ifrågasätta sig vilken idiot till journalist som skrivit handikappad. Någonstans på vägen har ordet handikappad blivit smutsig. Jag förstår inte hur det blev så. Hur ordet funktionshindrad kan vara bättre, hindrad att fungera? Ingen av skådespelarna jag såg igår var hindrad att fungera, kanske fungerade de inte som "alla andra" men fungerar det gör de verkligen.

Egentligen borde jag klä mig och åka till tidningen men jag måste få göra en jämförelse. Ställer jag mig bredvid till exempel Carolina Kluft eller Charlotte Kalla, är jag då funktionshindrad för att jag inte kan springa fort eller hoppa högt? Ja, jämfört med dom har jag en funktionsnedsättning. Men "normala" människor får inte jämföras med hårdtränande uber-människor i världstoppen. Då skulle ju gemene man vara funktionshindrad och vad ska man då kalla de man inte får kalla handikappade?

Svåra frågor som grundar sig i vår vilja att sätta etiketter på allt för att inte själva bli osäkra på oss. Jag har träffat handikappade som är fullt normala och normala som är helt onormala. Några av mina bästa vänner är galna. Vissa dagar funkar jag inte alls. Några gånger har jag sett gamlingar som dansar disco till toppmoderna låtar. Ibland ser jag människor som pratar för sig själv för att de inte har någon annan att prata med. En av mina bästa killkompisar tycker om andra killar.

Jag tror inte att det finns en normal människa i världen. Och innan det här spårar ur totalt och jag kommer för sent så avrundar jag här. Ordet funktionshindrad smakar inte i min mun, inte heller ordet normalfunktionerande. Vi föds och vi dör, det har vi alla gemensamt men däremellan tror jag inte på att sätta etiketter eller knöla in folk i fack.

Det är inte hur man har det
Det är hur man tar det
Och när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss, mellan oss och världen
För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer

I söndags sov jag på Gävlevägen. Soffan var mjuk och kroppen full. Av glädje och hemmagjorda mojitos. Nån gång under natten slog törsten till och jag hämtade vatten i den enda drickdonet som var rent efter festligheterna. En svart kaffekopp. När morgonen kom och öknen återvänt till min mun rävkika jag mot det överbelamrade bordet och greppa en svart kopp. Attans att den innehöll en gammal vodkalime.

Mina dagar på Arbetarbladet går fort, även om jag ibland gör absolut ingenting så rinner tiden iväg. Förra veckan prydde mitt namn en hel del artiklar och det gjorde intryck på cheferna som erbjöd mig sommarjobb i tio veckor. Den här veckan började med en dag i total stiltje som följdes av en dag när jag erbjöds att direkt fortsätta jobba efter praktiken. Oj. Helt plötsligt satt jag där i min gungande kontorsstol och behövde ta ett stort beslut. Jag valde skolan, om det var rätt eller inte får framtiden visa...

Ett tåg har spårat ur i Oslo. För ett tag sen hade det inte påverkat mig särskilt mycket men saker och ting förändras och nu känns det obehagligt.

Min söta rara pappa har fixat tv i mitt källarrum. Nu kan jag återuppta vanorna jag skaffade mig i Sundsvall. Googla tv.nu hundra gånger per kväll, flippa hejvilt mellan kanalerna för att hinna se så mycket som möjligt av allt underbart tv-världen erbjuder. Jag har saknat den totala förvirring och hysteri som brukar infinna sig strax innan John Blund hälsar på. När Aktuellts sena sändning flimrar på näthinnan tillsammans med utröstningen av Biggest Loser och psykoplingen från Vem vet mest.

Som den digitala människa jag är har jag kollat på skatteverkets hemsida hur finanserna ser ut. Om jag gjort rätt och fattat rätt så ser det bra ut. Lite Robin Hood-känsla just nu.

På lördag far jag till Stockholm, vidare till London och till sist en sväng till Kumla innan jag återvänder till Sandviken för några dagar. Packningen känns som en utmaning. London-väskan ska delas med fröken jag-packar-27-kg-för-att-åka-till-jobbet-Bäckström. Det är inte bara en utmaning, det känns närmast som en utopi. Hade det här varit en tv-serie hade det låtit dum-dum-dum-dum-dum-dum-to-be-continued...

I Lassas börjar det närma sig middag, rotmos och fläsklägg. Smask.

Ross Copperman - Found you.

Årets fjällsemester med Järngänget är över. Tandådalen har visat oss sin bästa sida de sista dagarna, solen har smekt oss och den friska luften gjort gott.

Johnoss- Whats the point, citronvatten och kschhshhshshss. Där har ni vad helgen gått ut på. En Heineken i handen och ett konstant kärleksfullt hackande på varandra. Det blir inte mycket bättre.

Imorgon börjar jour09 praktik. Spännande och skrämmande. Två veckor ska jag husera på Arbetarbladet och lära mig hur livet går till i morgontidningsvärlden.

Cardigans - You're the storm.

Is that alright with you?

Igår avslutade vi redaktionsövningen. Jag är grymt nöjd. Med mig själv och med min grupp. Det har varit enormt slitsamt, tappat sömn och matvanor. Inte rört på fläsket på hela veckan. Tagit strider. Vill ni se resultatet i webb-form så klicka på länken.

http://mkv.itm.miun.se/projekt/2010_jmetod_A/

Vi firade av redaktionsövningen med inflyttningsfest hos Karin igår kväll. Ord är överflödiga. Dagens tillstånd säger allt.


Om några dagar lämnar jag Sundsvall och åker inte tillbaka hit på nästan fem veckor. En liten vinterturné innehållande Sälen, Sandviken, Stockholm och London är tanken. Gött.

Mitt i Melodikrysset idag dog min dator. Livet jävlas med mig.

Nej. Jag kan inte skriva idag. Huvudet är trött efter veckan och tjockt efter igår. Erik tipsade om nåt upplyftande så här på lördagmorgon. Titta på klippet med Kaj-Åke, vilken hjälte.
http://svtplay.se/v/1912576/vasaloppet/kajan_siktar_pa_att_bli_basta_skaning?sb,k127182,2,f,-1

Dags att ta tag i livet och kanske ta mig ut i solen. So long.

Idag har varit lite omtumlande. Minst sagt. Första dagen på redaktionsövningen har flutit på bra ändå. Min redaktion jobbar bra.

Älg är inte mitt favoritdjur just nu. Jag håller alla tummarna att väckarklockan i Uppsala ska fungera om några dagar.

Om ni vill så klicka er in på http://www.basket.se/mellannorrland/ och läs fina ord om mitt reportage.

Nej. Det finns inte fler tankar eller idéer idag. Adjö.