Som nybliven trea i Arbetarbladets boule-mästerskap sitter jag med fötterna på bordet och lyssnar halvt om halvt på tv:n som skränar om fotboll och halvt om halvt på min syster och hennes Mattias som försöker boka en New York-resa. De har väntat och väntat med att boka så nu får de välja mellan att flyga med Mårten Gås eller mellanlanda i tio olika öststater. Pappa knorrar om att det är dags att äta jordgubbar men mamma är försvunnen så vi väntar. Allt är som vanligt i Lassas Vegas.

Förra veckan hade jag det lite tungt på jobbet. En tung puck hamnade på mitt bord och jag undrar lite om det inte var en landmina och inte en puck? Jag fick känna på en del av baksidan med att vara journalist och självförtroende vacklade likt en fyllgubbe. Men på något sätt växte jag, kände mig som ett tillfälligt maskrosbarn som bröt igenom en hård asfalt av elaka ord. Lärorikt ja visst, vill jag gärna göra om det i sommar? Nja.

Snart har jag jobbat halva mitt vikariat. Sommaren flyger förbi och det enda som består är min isbjörnsbleka hud. Ska försöka skaffa mig någon sorts bränna under en vecka på Sicilien med mina vapendragare. Vi ska flyga med vår gamle vän Ryans flyg till Trapani och sen vidare mot en lägenhet i Castelammare del golfo. Känns som en plan.

Midsommar har kommit och gått för i år. För första gången på många år firade jag med respektive. Det var fint. Jag har märkt att när man inte är tillsammans hela tiden så går tiden så ruskigt fort när man väl ses. Klyschan det går fort när man har roligt kanske har sina poänger ändå...

För två veckor sedan firade vi min mosters 60-årsdag, av sin vän den finske regissören fick hon en önskelåt framförd. Hon valde Christina Kjellssons sång Cirkus. En ny bekantskap, en fantastiskt vacker sång.  Ni som har en stund över och kan tänka er att sätta er bekvämt och sluta ögonen för att lyssna riktigt noga, ni kan ta er till myspace.com/christinakjellsson och klicka på Cirkus. Jag lånar lite av mosters gåva och ger vidare, precis som man ska med de bästa sakerna.

Godnatt världen.

Har filat i snart en vecka på det ultimata blogginlägget. Öh, nej. Jag har bara inte startat datorn hemma på länge och på jobbet gör jag inget annat än eh, jobbar. Det blir ingen textmässig bomb här. Kanske ett knallskott eller möjligen en skumpakork skjuten mot en förbipasserande på cykel...

Det händer inte så fasligt mycket i mitt liv. Försöker (förgäves?) vänja mig vid vuxentiderna, sova före elva och vakna klockan sex. Det svider i ögonen när jag äter mina red berries på morgonen. Hur jag än gör får jag alltid stressa. Nånting magiskt är det över de där som kallas vuxna, de kan något jag inte behärskar och det gör dem till morgonmaskiner. Mina nio veckor i ottan känns otillräckligt för att bli fullärd. Det får vänta tills jag når riktigt vuxenålder. Typ 50.

Igår kväll bjöd Hanna in oss till blå huset på mat och spelkväll. Jag vann het potatis över Marie och firade mig själv med två bitar kladdkaka. När jag cyklade genom stan på väg hem såg jag redan fram emot nästa gång vi samlar ihop oss.

Förra helgen bestod av blöt 20årsfest på Kharma, den här helgen väntar en förhoppningsvis mindre blöt 60årsfest på Biskops Arnö. Moster ska firas och jag ska i smyg låtsas skåla med Daniel och Victoria. Hur trevligt jag än tycker kungafamiljen är så måste jag erkänna att rojalisten i mig är lite ledsen. Det har blivit lite för mycket, en överdos kungligt. Jag är rädd att omvändas, hamna i den ström av monarkihatare som driver fram på gatorna. Som tur är kommer Malin hem från Washington nu och vi kan vältra oss i bröllop på lördag. Tills dess blundar jag. Försöker att inte se kvällstidningarnas desperata rubriker om att prästen drattat omkull och att bröllopet är i kris.

Två veckor har gått på jobbet. Det svåraste just nu är att sätta sig på rätt sida i gamla 41an på mornarna. Jag kisar mot solen och försöker räkna ut var den ska stå när vi rullar ut på motorvägen men lik fan sitter jag alltid och svettas med solen blängande direkt på mig. Imorgon ska jag segra och sitta på skuggsidan.

Pratade med en äldre erfaren och vis journalist i dag och ventilerade min lilla issue om att jag kommer på den klockrena rubriken på bussen hem, inser när jag käkar middag vilken fråga jag skulle ställt och formulerar den där avgörande meningen strax innan jag lägger huvudet på kudden. För att vara exakt så känns det lite grann hela tiden som att jag är nöjd och skickar iväg saker men sen slår det mig att "va fan, varför var du så nöjd med den där, du missa ju det här, det där och det här". Denna kloka kvinna sa mig att hon också tänkte så efter alla sina år. Tryggt. Och skrämmande.

Dags att stänga de blå, imorgon kommer syrran hem från Spanien och jag återtar positionen som familjens möjliga albino. Inte kul. Kanske får köra heltäckande burka för att inte blända folk på lördag...

Ulf Lundell - Hon gör mig galen.

Har snart jobbat min första vecka på Arbetarbladet, det har varit en hel del att ta in. Men får träffa vänliga människor och öva på konsten att berätta deras historia på mitt sätt utan att sväva iväg i alltför målande beskrivningar.

Sen sist har jag lämnat Sundsvall för några månader, åkt direkt till Örebro och hjälpt syster flytta bara för att följa upp det med att direkt börja jobba. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är trött. Men imorgon är det fredag och det vankas festligheter på Timotejvägen och sedan en helg utan förpliktelser, måsten eller borden. Ryggläge med en jättepåse från Karamellkungen är ett hett alternativ på helgens aktiviteter.


Pappa packarkungen


Vackra kvinnor på Kolgrillen


Han och hon.


Lycklig tjej med gudbarn

Alicia Keys - Distance and time. Godnatt.

Jag packar ihop Sundsvall. Åtminstone dom delar jag vill ha med mig hem över sommaren. Tre stora väskor fylls med kläder, datorer, kameror och mat jag inte orkat äta upp. Av mitt första år som seriös student vid universitetet återstår en dag. Opponering på våra vetenskapliga rapporter, och frankly kan det gå precis hur som helst utan att påverka mitt annars så fragila sinne nämnvärt. Det är ju liksom sommar.

Jag har skaffat mig årets första solbränna, som alla år ligger betoningen på bränna. Imorgon kväll kommer jag vara i Örebro och gratta min lillasyster som har gjort sitt på Örebro universitet. Hela helgen får jag umgås med min familj och min hjärtevän, de bästa delarna av mitt liv. På måndag börjar min första anställning någonsin som journalist. Oavsett vilken bokstav vi tilldelas för vårt arbete med rapporten så är livet gott.

Igår hade min klass terminsutvärdering. Muntlig sådan där alla skulle få ventilera sina åsikter. Det är en fin tanke, eftersom vi tidigare i år lärt oss att i Svea rike finns något som heter yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men som i alla lägen är det svårt att leva som man lär. Åsiktsfriheten byttes mot "okej-säg-vad-du-tycker-men-var-beredd-på-att-bli-påhoppad-av-folk-som-inte-tycker-som-dig". Hade tillställningen kallats debatt om terminen skulle jag köpa den sortens händelser. Men när det hävdas, och pekas med hela handen för att det ska ske, att alla ska få göra sin åsikt hörd, då kan jag tycka att respekt är en bra ingrediens. Om folk kan acceptera att åsikter går isär fungerar det. Men när det finns människor som är så övertygade om att de upplevt saker på rätt sätt att det blir deras kall i livet att övertyga alla feltyckare, feltänkare och felkännare om den "rätta" vägen så undrar jag vart världen är på väg. Och vart tog åsiktsfriheten vägen?

Dags för lunch. Smaklig måltid.

Jag säger bara oh my, det händer konstiga saker i världen. Israels beteende kan jag inte ens kommentera utan att bli upprörd, nu får dom väl ge sig. På andra sidan jorden är det vädrets makter som får ge sig. Klicka på länken och ni förstår mitt "oh my" i början. Vad hände liksom? Tur man inte bor i trevåningshus...

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7225688.ab