Jag har varit ute i trafiken. Alltså inte som vanligt med 41an på riksåtti mellan Sandviken och Gävle, nej nej. I mor och fars vinröda fara har jag kört till metropolen Rättvik. Under resan gjorde jag vissa iakttagelser som jag gärna delar med er.
1. Sniglar bär sitt hus på ryggen. Det går långsamt. Många svenska semesterfirare släpar sitt hus efter bilen. Det går långsamt.
2. En bil med gul nummerplåt har ofta en förare i form av en man med fyrkantiga glajjor, skjorta och pullover. Han är från Holland och fascineras av varje träd i skogen. Det går långsamt.
3. Om det plötsligt bildas bilkö och en ilsken man i en sliten Volvo 740 kastar sig ut för att nu-jävlar-kör-jag-om-alla-idioter men sedan kastar sig in mellan två bilar direkt igen så ligger med största sannolikhet en polisbil först i kön. Det mest framgångsrika farthindret i trafiken.

Bilresan tog mig och Sofia till Gärdebygården hotell i Rättvik. Det var modernt. 1983. En natts minisemester för att se Melody Gardot i Dalhalla dög det i alla fall till hotellet. Efter middag i Rättvik centrum for vi till kalkbrottet utanför stan. På den här sommarens kallaste dag. På förmiddan sa dom på radion att det var den varmaste sommaren på 120 år. Den detaljen missade väderguden i lördags.

Insvepta i en hyrd militärfilt lyssnade vi på en skönsjungande Nils Landgren och sen en pudlad Melody Gardot. Det var lite Lady Gaga över henne, mystiska stundtals krumma rörelser. Jag försökte förgäves förstå varför hon gick med käpp, i Skavlan berättade hon om bilolyckan som gjorde henne till musikter men ändå kändes käppen på nåt sätt malplacerad.

När ett par tusen i Dalhalla takfast klappade med i Nils Landgrens version av Beatles Come togheter var det än mäktig akustisk upplevelse. Hela Dalhalla är en mäktig upplevelse med plötsliga vattenfall och hela tiden en känsla av att vara väldigt liten. Enorma stenväggar som slukar ljud och sedan spottar ut det många gånger högre och som ibland kändes som att de skulle kunna sluka en själv när som helst...

Melody Gardot är inget man sjunger med. Utom när hon ber om det. Annars så var hennes show allt annat än förutsägbar. Ibland sjunger hon svåra texter om det viktigaste i livet för att sen i ett trollslag gå över till att lalla och tralla och badumbadumbadumbadumba sig igenom några minuter. Utan musikerna hade det nog känts lite som att köpa en korv med bröd med räksallad och bara få korven och räksalladen. Gott men lite svårätet och rörigt.

På väg från konserten konstaterade Sofia det här:
- Titta, amishfolket är också här och gillar Melody Gardot.
Jag undrar om mannen i klassisk dala-dräkt verkligen är amish?

Nu är det dags att sova så att 07.26-tåget inte åker utan mig. Härliga fröken Hägglund har överlåtit sin bil till mig denna vecka så jag räds inte att vakna till detta ihållande regn...

Det känns dock lite tomt i sängen. Jag saknar mitt hjärta redan.

I dag har varit en sån där dag som gör att den varma känslan i mig bygger bo, som en liten tomte kryper den in bakom revbenen och håller sig där. Det är bra att ha den där till de dagar det blåser kallt.

På en randig madrass i solen löste jag imorse Melodikrysset med mor och far i mitt Hästhagsparadis. Vi kunde allt utom en gammal Povel Ramel-sång. Jag har fuskgooglat nu så jag vet. Kanske kanske vinner vi den där Melodikryssetklockan som skulle kunna leda till eviga strider om ägarskap och familjebråk...

Min dag fortsatte på den forna gräsmattan Högbo bruks strandkant. Tillsammans med svartskalleföreningen and-vakade jag och badade halva min bleka kropp. Hade ju en liten önskan att ändra på blekhetstillståndet men när solen gick bakom ett moln större än Sarah Dawn Finers röv insåg jag att blekheten är här för att stanna. Istället för att utsätta oss för ultravioletta strålar utsatte vi oss för ultramånga kalorier från Marangoni. Det satt som en äkta badring runt kistan.

Skjutsade mor och far till Åshammar, bytte fordon med syster och trampade iväg till Ekostigen. En helkväll med en av mina bästa vänner var en perfekt avslutning på en skön dag. Två gånger har jag också träffat på Evve i dag. Känns som att jag nästan täckt in hela den närmaste kretsen i dag. En saknas, hon är i Sundsvall och jag saknar henne.

Igår var jag på mitt första skynda-iväg-det-kanske-är-nåt-stort-jobb. Polispådrag i Bomhus tack var ett rökt grisöra. Nån tomte på redigeringen bytte ut min fotobyline till Stefans. Tack för den Televerket. Men på internet kreddas actionreporter Linnéa Hallberg för dessa eminenta foton...
http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.2186986-rokt-grisora-skapade-polispadrag

Dagens storhetspris går tilll Anette Kullenberg efter hennes divaintervju i Medierna. Maj gad. Snacka om att ta sig själv på för stort allvar när man inte ens kan bli radiointervjuad för att man äter sparris just då. Vem fan tror du att du är Anette Kullenberg? Prata, med eller utan mat i munnen, och låtsas inte vara fin dam och drick champagne. Du är inte större än någon annan, inte ens om du ställer dig på en stackars reporter. Då är du bara tragisk. Och snälla kvinna, vilken tur hon valde skrivandet. Med den, kanske sönderrökta, rösten hade nog kunnat orsaka bra många i sjön hivade radioapparater...

Godnatt.
Jonathan Johansson - Aldrig ensam
Patty Griffin - Rain
The Perishers - Pills

Jag ska följa mina egna råd och inte jaga ord, inte samla dem, inte försöka trycka in dem i skärmen när de helt enkelt inte finns. Ni som brukar nöjesläsa här får göra som jag gör, läs någon annastans. Kanske kommer orden flytande ur mig en annan dag, kanske väntar jag en stund till. Men just nu är det godnatt. A la prossima.

I min källare pågår ett mentalt pepptalk. Det är jag och mitt andra jag som försöker lyfta varandra. Kompat av Salem al Fakirs Its true kravlar jag mig upp över kanten jag snubblade nerför nyss. Har inte kunnat sätta fingret på vad som varit fel utan bara vetat att det inte var rätt. I morse sov jag över och fick panikväcka pappa för skjuts till Gävle. Med rufsigt hår och utan frukost satt jag på mitt rum och tyckte synd om mig själv.

Dagen fortsatte i ungefär samma tecken, det gick men inte riktigt som det brukar. Jag satt med blekgrå ögon och trånade efter friska luften utanför mitt fönster. Räknade dagarna kvar på jobbet. Lika många som när jag räknade nyss. Nio veckor journalist är fantastisk erfarenhet men ack och ve, det svider i mitt blekfeta skinn när alla lediga kroppar bränner sig på diverse stränder.

Var dag ska tidningen fyllas. Senaste dagarna har jag känt mig som utfyllnad, skummassa. Skum massa. Jätteskum. Texterna jag skriver saknar udd, orden är rundade i hörnen och det känns oftast som att jag tvingar fram dem ur mörka skrymslen långt inuti. Som rädda fåglar i flock, de vackra flygformationerna uteblir och ersätts av ett virrvarr av näbbar och vingar.

Läste för en stund sen Plan Internationals lilla häfte om Sudan. Insåg det jag redan visste, att mina lätt neurotiska missnöjen med min vardag är idiotiska. Tänker på livet, på mitt liv i det stora livshavet. Det är ju faktiskt inte så illa. Bannar mig själv för allt gnäll och alla negativa tankar. Som så många gånger själv lovar jag mig själv att aldrig mer inte vara glad över allt livet ger mig.

Jag har ingenting att vara sur över. Jag lever och frodas. Hjärtat är fullt av kärlek och framtiden full av planer. Konserter, resor och livsglädje. I Sundsvall väntar en prenumeration på IcaKuriren på mig. Det kan inte bli mycket bättre.

Om två veckor vet jag att uppstigandet klockan sex och alla turer med 41an kommer hänga som ett stenhalsband runt min nacke och tynga. Påminn mig då om det här. Snälla gör det.

Life will smile for you. Ja, men bara om du ler tillbaka Linnea Hallberg din slappskalle.

Godnatt.