Okej. Jag läste vad jag skrev och insåg allvaret i att jag går runt och sjunger "Vilken tur att Silvio finns". Jag självhealar nu mig själv med Vasco Rossi, Jovanotti och Giorgia.

A te che mi hai insegnato i sogni

Jag har opererat knäna ett antal gånger, slitit av min egen arm, slagit hål i huvudet, haft körtelfeber, flugit med öroninflammation, brutit sönder högerfoten. Jag är allergisk mot nötter, räkor, råa morötter, läkemedlet tradolan. Min kropp är inte i den toppform man skulle vilja vara i vid 25. Många av dom här sakerna vet ni redan, ni som känner mig som person och ni som känner mig via skrivandet här.

Trots en massa smällar lever jag gott. Försöker att inte gnälla. Biter ihop ibland och talar om för mig själv att det går bra. Oftast räcker det. Idag är ingen sån dag tyvärr. Sista tiden har jag haft näsblod många gånger, fler gånger än vad som är bra förmodligen. Min största skräck, efter att aldrig mer få äta godis, är blod. Varje blodflöde gör mig nervös och slukar energi. Idag tog energin slut. Jag orkade inte gå upp imorse. Inte på ett trött sätt utan på ett sätt som säger vila, vila din jävel annars går kroppen i totalstrejk.  

Vi skulle gjort radioteater, nåt jag såg framemot. Men för min del blev det istället en timeout-dag. Tvn har varit ett stort sällskap, OS-repriser och Rachel Ray. Vet inte hur många gånger jag sett Anja Pärsson otäcka olycka nu. Helt fantastiskt att hon åkt ikväll igen. Helt fantastiskt att hon överlevde.

En annan sak som visats flitigt idag är Petra Majdic tragikomiska vurpa. Att ramla i skidåkning är tråkigt. Att åka ur spår är också tråkigt. Att åka utför ett ministup och ner i en bäck är hemskt tråkigt. Att åka in under en gran är även det tråkigt. Men när allt händer samtidigt blir det på nåt sätt komiskt. Inte på något sätt så att jag inte tycker synd om henne, herregud nej, jag lider med hon. Men lite roligt ser det ändå ut...

Snart kommer solskens-kongo hit och fikar. Kanske är bra för mig att socialt interagera med någon efter en hel dag i min egen scizofrena ensamhet. Borde städa upp lite grann men nu börjar skidskyttet. Och sen ska jag glo på skridsko och se om pappa Åke är med och skjuter igång det hela. OS blir det stora fördärvet för mitt boende. Tur det bara är några veckor till.

Ikväll har jag gått ännu en fight mot näsblodet. Har tydligen hamnat i en riktig svacka vad det gäller min nos. Egentligen inget som inte lite extra järntabletter och en massa bomullstussar kan hjälpa. Men drygt i längden. Jag blir så fruktansvärd trött av det. Som sagt, det som inte dödar härdar.


En bild från mitt bildreportage om floristen Åsa idag.

Alla hjärtans dag är normalt inget jag firar, inte bara för att jag är en bitter singel. Nej, den stora anledningen är att jag tror på tanken att varje dag är viktig för hjärtat och dess närmaste. Istället för svulstiga hjärtbakelser brukar jag fira födelsedag för tre av de mina den fjortonde februari. Mycket mer gemytligt.

I år firade jag trots allt hjärtedagen. Finmiddag (med ful efterrätt) med Anna och Kajsa, några flaskor rött och härligt söndagsmys. En härlig känsla att jag fått två nyförvärv i mitt liv som tar sån skön plats. Vi gnabbas, lyssnar, pratar och filosiferar. De pratar träning för mina döva öron och jag försöker få dem att se tjusningen i en schysst rubrik. En fin trio har vi blivit.

Att titta på OS tar upp stora delar av min vardag nu, som för de flesta i min närhet. Jag ser allt och fascineras av det mesta. Blir fantastiskt glad när Charlotte Kalla vinner, lite rörd när hon jublar på pallen och kan inte hejda mig själv när Marcus Hellner faller som ett korthus. Nu leder Björn Ferry skidskyttet, snacka om att det växer upp nålar ur soffan på Nackstavägen. Är aningen avundsjuk på moster och Björn som står där någonstans vid det högsta flaggspelet och ser allting live... Note to self: åk på nästa OS.


Ännu en reportagebild

Sundsvall har visat upp sig från sin bästa sida idag. Vi har varit på utflykt till Sidsjön. Nu laddar vi för middag hos Sofia och Thåström.

Malpal fyllde 30 i fredags och igår firade vi det på Biskops Arnö. Vinterspelen drog igång vid två och följdes upp av en galen flygresa runtom i världen där Malin bott.

Nånstans här efter blir alla korten mer eller mindre lämpade att stanna kvar i datorn.

Har suttit uppflugen i soffan hela kvällen med söta Kajsa. Berättat anekdoter om 6070 i sammetsoverallen och andra världsliga händelser i mitt liv. Vi har pratat hälsovägledare och ohälsosamma journalister. Jag åt en apelsin men längtade efter godis. Nu sitter jag här och slötittar på How I met your mother utan ljud med The Perishers i högtalarna. Helt okej.

Jag har märkt av hur kölden påverkar tågen. Igår kväll stod ett timmertåg stilla på min övergång så jag fick cykla tre kilometer omväg. Och folk klagar på några timmars försening i Flen. Veka själar.

Tunga tidningsveckor i J-huset för min grupp just nu. Vi nöter ingresser och skriver åtalsartiklar. Idag fikade vi kondis-fika. Det var fint. En höjdpunkt i trettioåttaordsvardagen.

Häromdan dök ett efterlängtat brev upp. Brevet som säger att nio års battle är över. Min match mot blanketter, försäkringsbolag och kryckor är över. Jag vann i sudden. Nu är det bara jag, värken och styrketräningen kvar i ringen. Hittils verkar det vara oavgjort men jag ger mig aldrig.

The Perishers - Nothing like you and i.

Jag och min compadre Il militario gjorde i söndags ett prank. Grande. Ibland måste man bara följa med även när hjärnan snurrar som en lp-skiva och tankarna slåss värre än Stallone i Rocky... Även om det betyder att Emilia oroar sig för gängkrig

Sofia åkte bort och återvände till ett ny stajlat hem. Room Service under cover. Kvalitén på bilden är rätt kass men ni hajar.




-26 imorse. I helgen ska jag åka söderut i landet och gå på en sjujäkla fest. Förhoppningsvis får jag med mig lillasyster upp till Norrland sen. Tillsammans är man mindre ensam.

We spent some time
Together walking
Spent some time just talking
About who we were
You held my hand so
Very tightly
And told me what we
Could be dreaming of