Jag är uppe i ottan utan att behöva skynda iväg mot Slussen och jobbet. När klockan slår 23.00 ikväll ska jag däremot inställa mig för ett första nattpass på TT. Då jag inte är någon LAN-datanörd har jag ingen direkt erfarenhet av att sitta vaken framför datorn en hel natt. Därav har jag kommit på ett eget segerrecept för att inte behöva spjälka upp gluggarna med tandpetare. Om jag som nu är uppe i ottan och avverkar mina måsten under förmiddagen så borde det vara guldläge för att sen komma hem och sova på eftermiddagen. En idiotsäker plan. Typ.

Något som ännu orsakar bry i mitt huvud är hur man gör med maten, äter man även på natten? Ska jag ha matlåda med mig? Eller leta mig ut till nattöppet kebabhak och trängas med partykatterna och fyllbultarna? Eller bunkra upp med redbull och dextrosol? Ständigt dessa svåra livsfrågor. För alla er som nu blivit mycket konfunderade över det här med nattmatens vara eller icke vara så lovar jag att återkomma när jag vet den gyllene vägen att gå.

Det känns konstigt att skriva ett blogginlägg utan att beröra Japan. Mina arbetsdagar den här veckan har bestått till stor del av att följa utvecklingen av katastrofen. En av mina personliga reflektioner är att den ursprungliga katastrofen, jordbävningen och tsunamin, fått lämna över strålkastarljuset till Katastrofen med stort K. K som i kärnkraft.

Vi i västvärlden är inte lika intresserade av framgrävningen av döda kroppar, vi har lämnat den ständigt stigande dödssiffran i bakvattnet och riktat allt fokus på kärnkraften. Nu tänker jag inte på något sätt förringa att de havererade kärnkraftverket också är en förskräcklig katastrof men det känns något konstigt när vi skriver artiklar om hur vindarna kan föra eventuellt radioaktivt regn till Sverige. Intervjuer med oroliga renägare i Norrland känns som ett hån mot alla de miljoner japaner som förlorat sina familjer, sina släktingar eller sina hus. Sina liv helt enkelt.

Det är inte värdigt att börja prata om svenska renar i ett läge som detta. Skämmes ni som valde denna infallsvinkel.

En annan sak som får mig att skaka på huvudet lite grann är hur våra regerande politiker fnyser åt de som nu höjer rösterna om att vi även i Sverige borde se över kärnkraften. Enligt den folkomröstning som skedde fyra år före min ankomst till världen skulle kärnkraften vara borta förra året. Nu viftas oroliga röster bort som flugor och besvaras med kommentarer om att Sverige minsann ligger mitt på en kontinentalplatta och att vi inte drabbas av vare sig jordbävning eller tsunami. Det de kärnkraftspositiva missar är att kärnkraften inte blir ett stensäkert bara för att vi inte har jordbävningar.

Det är lite som att säga att bilolyckor inte är ett problem för att vi satt upp mitträcken. Det kanske är säkrare i Sverige än på andra platser, men det gör det inte mindre farligt. Om det vore idiotsäkert och ofarligt skulle det inte behövas en jättedebatt om vart kärnkraftskräpet ska förvaras de närmaste 100 000 åren innan det är, ja just det, ofarligt?

Istället för att avveckla bestämde politikerna förra året att restaurera kärnkraften. Helt tvärt emot vad folket trettio år tidigare ville. Tyvärr är jag tveksam om svenska folket skulle rösta nej till kärnkraft om omröstningen gjordes om nu. Någonstans har låga elpris och feta plånböcker blivit viktigare än allt annat. Många hävdar att man inte ska larma i onödan och att det faktiskt är väldigt ovanligt med kärnkraftsolyckor. Förvisso sant och jag är en av de ivrigaste hejarna på att inte oroa sig i onödan. Men i det här fallet går jag emot min normala principer. För en kärnkraftsolycka räcker. En enda olycka räcker för att påverka i åratal. En enda olycka räcker, det visar bevakningen av Fukushima just nu. Vi i Sverige blev medvetna om det efter Tjernobyl men avståndet och tiden har gjort att vi glömt, att vi bytt fokus mot våra plånböcker. Nu kanske det finns hopp om att debatten startar om.

Det finns alternativ till kärnkraft. Inga billiga Dollarstore-alternativ. Nej, en utbyggnad av vindkraften och vattenkraften skulle kosta många miljarder. En parantes kan då vara att en kostnadssiffra som nämns efter katastrofen i Japan är 1200 miljarder. Vind- och vattenkraft är inte det miljövänligaste alternativen säger förståsigpåare. Kanske förvisso sant även det. Men de får sällan härdsmältor. Om de olyckas ödelägger de inte heller stora områden där det för en lång lång framtid blir omöjligt att vistas. De ger inte partikelregn som gör att barn och vuxna utvecklar svåra cancerformer.

Innan statsminister Olof Palme mördades trodde ingen att något sådant någonsin skulle ske. Innan det i december förra året small i centrala Stockholm var Sverige ett land fritt från terror. Än så länge är Sverige ett land med säker kärnkraft, här sker inga jordskalv som blottlägger de farliga kärnbränslet. Än så länge är allt lugnt men vi är naiva om vi intalar oss att det som aldrig hänt tidigare inte heller någonsin kan ske. För min del är ett nej till kärnkraft självklart.