Concrete jungle where dreams are made of.
Jag vill visa er New York. En sliten stad men med otroligt mycket charm. Men först vill jag att ni lyssnar på Bon Iver. Fantastisk musik.
Att besöka World Trade Center är som att stanna tiden ett slag.
Nedsläpp semifinal Rangers-Devils. Skaplig stämning.
Matchen slut. Fel lag vann. Skapligt dålig stämning.
Frihetsgudinnan var cirka så här stor i verkligheten också.
Så här känner man sig vid Times Square.
Höga hus = många människor = stora sopberg.
Så mycket "on top of the world" vi kommer förmodligen. 86 våningar hej och hå.
Nytillskott.
I går kväll fick jag ett mms föreställande en stor och tjock mage som satt fast på min bästa vän. Innaför det väl utspända skinnet fanns en liten människa som skulle ha tittat ut redan i förrgår men som höll sig i revbenen och stannade kvar i mammas mage lite till. Magen såg ut att vara på bristningsgränsen och det kändes som att en förlossning, alternativt en explosion, inte var långt borta. Mycket riktigt så vaknade jag imorse med en ny bild i telefonen, den här gången på ett litet knyte som kommit till världen. Sedan dess har jag dumflinat glatt. Min bästa vän har numera två små avkommor och jag är stoltare än alla tuppar tillsammans.
Maj kommer förhoppningsvis bjuda på fler nytillskott. Två av mina fina gymnasievänner är höggravida och bebisar beräknas inom de närmaste veckorna. Och snart så har alla mina närmaste vänner småttingar. När vi ses har festprat bytts ut mot långa samtal om kräkhanddukar, öppna förskolor och springvänliga barnvagnar. Även om jag inte alltid har så mycket att komma med i sådana samtal så är det en sån fin känsla att titta på sina närmaste och se dem i sina nya roller med sina barn. Någon får en spya på axeln, en annan får jaga efter en liten vilde som gör rymningsförsök och någons alla ägodelar kastas glatt i golvet av en rund och glad trollunge.
För min egen del dröjer det innan jag får skicka ut mms innehållande en nykläckt familjemedlem men till skillnad från för några år sedan så längtar jag till det sker. Kanske är det för att jag mognat som människa, kanske är det för att jag fått så många kompis-bebisar, kanske är det för att jag har träffat rätt person först nu. Jag tror att alla tre spelar in men mest beror det nog på A, sedan hon kom som en liten vind in i mitt liv så har en hel del tankar jag aldrig tänkt förut börjat ta plats innanför pannfläsket.
Även om det är lite skrämmande att vi blivit så vuxna så har vi blivit vuxna efter att verkligen ha varit unga och dumma. Det är en skön känsla att livet går framåt och att vi hänger med. Det betyder ju liksom att vi närmar oss min drömålder 65 och allt fantastiskt som det innebär: aldrig mer ha tighta byxor, drick gin och tonic vilken tid på dygnet som helst, äta karameller med gott samvete eftersom ett utspänt skinn är finare än ett russinrynkigt. Men innan dess är det ju taktiskt att skaffa sig några avkommor som kan vara guldkant i livet på ålderns höst. Där är vi nu, eller vi är på väg dit sinom tid i alla fall.
Tuffa tider.
Det är mycket just nu. De 45 högskolepoängen jag gör anspråk på den här terminen tar ut sin rätt och jag behöver läsa allt för mycket, skriva för många arbeten och helst lyssna på timslånga föreläsningar via nätet också. I stället går jag ut i solen och tänker att det ordnar sig. Om fyra dagar åker jag och mamma till New York och tills dess är det ju lång tid att göra saker på... För två veckor sedan var jag med pappa på den andra sidan av jorden. Ni får några bilder från golfsemester deluxe.
Här ligger pappa och grillar sig. Som ni märker av fotovinkeln så satt jag själv med mitt likbleka skinn i skuggan mest hela tiden.
Skuggan dög bra.
I Hua Hin vaktar alla sitt eget på sitt eget sätt.
När han blir pensionär ska pappa bli hobbyelektriker i Thailand för det verkar vara så lätt...
En manet inkräkta på mitt badområde. Jag lämnade snabbt WO och badade ej mer efter att besten dök upp.
Så där. Må gott.
Partiledardebaclet?
I går ägnade jag en kort stund av kvällen åt att titta på partiledardebatten på SVT. Sju män och en kvinna öppnade sina munnar och ut kom ord och i dag skriver tidningarna att den och den vann, den var elak och den var menlös. Själv sitter jag mest och funderar på vad de faktiskt sa i partiledardebatter. Jag minns inte särskilt mycket och konstigt är väl inte det då ingen egentligen sade något. Debatt betyder tydligen inte längre att man försöker föra fram sina åsikter och möta motdebattörernas åsikter med argument. Snarare verkar debatt betyda att det gäller att inte yppa sina egna åsikter utan fokusera på eventuella retoriska fel motståndarna gör.
Gårdagens icke-debatt är självklart inget nytt fenomen, det är jag väl medveten om, men jag kan inte låta bli att fundera på varför ingen av alla dessa medietränade politiker någon gång gör något nytänkade när de har chansen. I stället för att låta Mats Knutsson vara lekledare likt Richard Olsson i Vem vet mest så borde ju någon någon gång ta chansen att föra fram en idé. Om någon valde att komma med något konkret, i princip vad som helst, skulle det förmodligen ändra karaktär på debatten och väcka några halvsovande tv-tittare till liv.
Jag är ingen politisk expert men jag tänker mig att på samma sätt som vi som journalister förväntas komma med idéer till artiklar eller förslag på intervjupersoner så borde ju politiker kunna förberedda förslag som är väl underbyggda och står sig i en debatt. Det är inte ett sunt samhälle och politiskt klimat vi har om politiska debatter går ut på att prata runt om strunt då det verkliga politiska arbetet inte går att diskutera i direktsändning framför svenska folket.
Jaja. Jag ska sluta tråka ut er om mina bittra politik-tankar och gå ut och röra mig i solen.
Det krävs två.
Dagens Nyheter hade i dag en stor artikel om Fredrik Reinfeldts 2000 dagar som statsminister. De hade plockat fram en hel drös siffror på vad Reinfeldts politik gjort med landet de senaste åren. Bland annat fanns en siffra med som gjorde ont i hjärtat. Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån så har 14,1 procent av alla över 16 år ingen som de räknar som en nära vän. Den siffran var till och med någon procentenhet högre än vid förra mätningen.
För min del blev övriga siffror ointressanta efter det. Ärligt talat så bryr jag mig inte om Reinfeldt stoppar nittiotre miljarder kronor i madrassen och bygger ett köksbord av guldtackor som han med sin politik sparat ihop. Det kan inte vara så att på tio svenskar så står två stycken och skruvar ängsligt på sig för att de har ingen nära vän. Det spelar ingen roll om det är gammal dam, en stressad 35-årig internetmiljonär eller en trulig blivande student, ingen av dessa människor borde behöva gå igenom livet utan en nära vän.
Om jag inte hade mina nära vänner så skulle jag vara nära ett sammanbrott minst tre gånger i veckan. Om jag var tvungen att hålla det inom mig det där som gjorde mig så fasligt arg och om jag inte hade någon som lyssnade när jag behövde få vara liten och om det inte fanns någon att berätta om alla knasiga människors roliga beteenden för, ja då vette katten om jag skulle se något som fint eller kul i livet.
Jag har tur, jag har många vänner. Men det kostar på också. Att ha vänner är som att sköta en prunkande trädgård. Gröna fingrar och varmt hjärta blir synonymer. Vänskap är ingen garderobsblomma som är omöjlig att döda ens om man glömmer den ensam under en långsemester. Nej, vänskap är enligt mig många gånger en sån där lite svårskött ros som kräver att man vet att den finns och att man bryr sig och visar det. Den kanske tål att glömmas några dagar och man får försöka vattna upp de purkande bladen och sopa ihop torkade, nedfallna blomblad, men nästa gång man glömmer så går det fortare utför och torkan blir evig.
Vänner är inget som kommer gratis men det är samtidigt inget som kostar skjortan att underhålla. Att vattna sina rosor med små livstecken kan göra att man på ålderns höst slutar sina dagar i den vackraste av trädgårdar, omgiven av blommor i alla dess färger.
Det finns 14,1 procent av svenska folket som förmodligen inget hellre vill att ha en egen ros eller en halvvissen tulpan eller kanske för den delen även en kaktus. Bara något grönt. Något med liv i, något att sköta om. Något att hålla liv i, något som vattnar och håller liv i den egna blomstrandet. Så alla ni därute som har vackra blommor till ert förfogande, glöm dem inte. För när det blir ensamt är det hårt att krama en iphone eller få tröst av en tjusig bil. Och pengarna du sparat köper dig kanske plastblommor men de vackraste de är inte till salu...
Jag vet att du är bredvid mig.
Jag lyssnar på Lykke Li, hon är en av mina favoriter och en av de artister jag helst lyssnar på när jag är ensam som nu. A är på kör och mitt andra A, lillasyster A, åkte nyss härifrån. Vi har ätit pizza och firat att hon och Mattias varit ihop i sju år i dag. När de varit ihop i tre år skrev jag en lång harang om saken, det känns som länge sen när jag bläddrar i min egen livskalender från den dagen för fyra år sedan och fram till nu. Men det är inget jag ska börja dra igång om nu igen, det känns som om varje inlägg på den här bloggen blir en småsorgsen backflash över vad som varit och det har jag ingen lust med i dag för i dag handlar om nu och inte då.
I stället för att gnälla om gamla sorger och svunnen tid så ska jag berätta om när jag åkte hem från Sandviken till Stockholm i tisdags kväll. Som alltid när man lämnar mor och fars trygga hamn så gör man det med ett antal matlådor i bagaget och oftast har man också snott med sig något som man tror kan komma till användning i det egna hemmet (mamma, eftersom jag vet att du läser detta så förtydligar jag att jag oftast tar mina egna saker). Summa sumarum blir att man ofta blir den där jobbiga resenären som ska kränga sig ombord på buss eller tåg med fler väskor än vad ett flygutrymme i en Boeing sväljer.
Jaja, jag ska inte randa. Ni fattar, jag hade jävligt många väskor när jag skulle hem i tisdags.
Bussresan med 41an de cirka 25 kilometrarna mellan Sandviken och Gävle avlöpte utan bekymmer och jag gick glad i hågen och ställde mig på perrong 1. Tåget kom och jag lade märke till att det i andra vagnen fanns många lediga platser och travade glatt in där. Det visade sig vara djurvagnen men av tjugofyra säten var tre upptagna och alla såg vid första anblicken ut att vara något sånär homo sapiens.
En ensam tanta i ena delen av vagnen och två killar i trettioårsåldern sov mot varandra i en fyllebromance-mysighet i andra änden. Jag satte mig närmast killarna, smygfotade dem och fnissade glatt. Sedan dröjde det ungefär femton sekunder innan den där gamla kharma striked back at me. Helt plötsligt börjar någon utanför tåget vråla och banka frenetiskt på rutan. Törnrosa-pojkarna vaknar dock inte och jag reser mig upp för att väcka dom utifall dom ska kliva av i Gävle. Den ensamma tantan viskar dock "NEJ GÖR INGET" på ett sådant allvarligt sätt att jag inte vågar annat än sätta mig igen.
Knappt har min rumpa landat på det slitna SJ-sätet förrän samma man som nyss bankade på rutan och härjade uppenbarar sig i vagnen. Han vrålar fortfarande och jag hör nu att han vrålar om cigaretter. Bankar gör han också, denne rågblonde berusade skogsvilde som ser ut som att Per Moberg fått barn med Iggy Pop, men nu bankar han på en av de sovande killarna. Snart bankar alla män i vagnen på varandra och jag sitter stel som ett kvastskaft och förbannar mig själv över att jag satt mig så nära detta numera inferno av idioti.
Inom mig bor ingen fighter. Snarare tvärtom. Av denna enkla anledning satt jag blickstilla, blundade och tänkte att "snart är det över barn" medan det vevades armar och ben som mänskliga väderkvarnar. Plötsligt, och som något av en dröm, Och trots eldupphör så var stämningen i vår lilla djurkupé minst sagt hätsk. Kanske fick jag där och då vara med om mitt livs Triss-ögonblick när det plötsligt hände. Jag hade räknat med att SJ:s tågvärd skulle borsta av sig och gå vidare och syna biljetter som om inget hänt och lämna mig och tantan i kupén som utvecklats till ultimate fighting-bur. Men icke.
Tågvärden tog mig och tantan och flyttade oss till första klass-vagnen. Med orden "nu är ni i säkerhet" ekande i öronen och hög på adrenalin sjönk jag ner i ett tågsäte modell stort och skönt och försökte att njuta av tanken att jag för 140 riksdaler fick åka med kostymfarbröder med laptops som på sin höjd säger jädrans om något går snett. Trots att jag bedömde chansen att laptop-människorna plötsligt skulle gå bärsärk och riva inredningen i vagen som liten så kunde jag inte riktigt slappna av under resten av resan.
På Stockholms central skyndade jag mig av tåget och pinnade på mot tunnelbanan. Såg inget mer av de alkoholindränkta slagskämparna och det kändes inte precis som någon förlust. När jag kom hem och fick krypa i säng bredvid min egen gullros så kändes allting bra men när jag vaknade dagen efter så var jag arg. Arg för att tre personer som uppenbarligen inte kan hantera varken sprit eller knytnävar skrämt mig så att jag inte vågat annat än att spela död och hoppas på det bästa. Det är fanimej inte okej.
Gratis är gott. Eller?
När vi för två veckor sedan var i den engelska huvudstaden London så möttes jag av ett något sorgligt besked. Min favoritbutik, His Master's Voice, hade på grund av dalande försäljningssiffror stängt sin stora butik mellan Bond Street och Oxford Circus. Egentligen är det ju inget konstigt att de tvingas stänga, jag har nog bidragit själv till det också tråkigt nog.
His Master's Voice, eller HMV som det kort och gott heter, säljer nämligen musik som man kan ta på. Inte instrument, nej gudars, då hade tondöva jag inte behövt gå dit. HMV säljer skivor, de är som en gigantisk engelsk variant av Rocks. Allt som oftas, förmodligen tvingade av rådande klimat i branschen, har de reor och kampanjer där man kan köpa både det ena och andra för tillsammans 10 pund. Som den handlingsmissbrukare jag är tycker jag ganska ofta att jag behöver hela serien av M*A*S*H och Susan Boyles nya skiva eftersom "det var ju billigt och är ju typ bra". Med andra ord brukar en stor del av mina semesterpengar hamna i HMV:s kassakista.
Tyvärr är det långt ifrån lika trångt inne på HMV som inne på klädbutiker. När jag glatt visar upp mina musikaliska fynd rynkas det på en och annan näsa samtidigt som någon slinker in en kommentar om Spotify, Grooveshark eller Youtube. Alla tre fantastiska uppfinningar men som jag tror lett till en tråkig utveckling. Varför ska jag nu ge mig på att förklara. Men alla Spotify-lovers, hata mig inte, ni får så tråkigt i er värld då.
För 99 kronor får man i dag obegränsat med i princip all världens musik via Spotify. Jag kan dansa runt i köket till Kikki Danielssons "Bra vibrationer" om och om igen en hel dag. Sätta ihop en spellista med alla ledsna sånger och gråta tills allt elände flutit bort. Eller när de mentalt mindre åldrade grannarna spelar sin fjortis tuggummipop på högsta volym så kan jag utan problem kontra med att låta Megadeth fylla hela huset med bröl. Det finns med andra ord mycket positivt med musiktjänsten. Men, som med allt finns det ett men.
Jag tror inte att mina 99 kronor kan ge särskilt mycket till de som faktiskt lägger ner både själ, hjärta och tid i sina sånger. Om jag lyssnar på 100 sånger i månaden är vi redan nere på under kronan per låt till de många som varit inblandade i att göra musiken. Låtskrivare, sångare, musiker, producenter och säkert en hel drös med folk som krävs för att det inte ska låta som om någon sitter hemma i badrummet och ylar och spelar på såg.
Men artister har inte blivit något fattigt folk i och med Spotify och andra musiktjänsters intåg. Som flitig konsertbesökare har jag och min plånbok märkt av var de hittar intäkterna som försvinner i och med att fler och fler lyssnar på deras låtar i princip gratis via internetets fantastiska värld. Att gå och sen konsert är i dag i de flesta fall en kostsam historia. Jag har flugit utomlands för billigare penning men diskussionen om flygkostnader ska jag inte gå in på nu. Minst 350 kronor plus bokningsavgift är i dag vad man får ge för de flesta typer av livemusik. Även konserter med Okände Olle från storskogen som spelar på mungiga och sjunger på en så obskyr dialekt att ingen jävel fattar ett ord kostar om inte skjortan så ett annat stort tygstycke.
Nu är det inte besvärande dyrt att betala 500 för en helkväll med musik man gillar, men problemet är att alla inte har råd med det och att många unga i dag därför inte får ta del av det som är bland det finaste som finns, riktig musik. Jag får lite ont i hjärtat av tanken på att generationen under min egen inte kommer att ha fått stå längst fram på en konsert och känna sig om en i bandet, att de inte kommer att få lära sig läxan att inte ta vita skor på utomhuskonserter och att de inte kommer att veta hur artisterna låter när inte någon dude i USA suttit och remixat och mastrat deras röster till oigenkännlighet.
Jag skulle kunna gå in på en hel hög med fantastiska konsertupplevelser som finns kvar i mig. Sådant som jag kommer att berätta för barnbarn när jag blivit gammal och tjock. Om hur vi nästan fick stryk av en tant i blå luddhatt på en festival. Eller hur jag och en gammal kärlek gick helsvettiga genom en vinternatt efter att ha dansat några timmar till ett band som på skiva är så där men som live är grymma. Eller om känslan när musiken tystnar för en stund och en ostämd men lycklig kör om 30000 människor sjunger samma sak.
Ni som läser har förmodligen redan utsett mig till årets stofil som fortfarande 2012 köper cd-skivor och gnäller över Spotify, men det får ni gärna göra. Det är en roll jag utan problem axlar. Musik på riktigt är tillräckligt viktigt och betydelsefullt och något jag önskar alla så därför tycker jag att Spotify kunde gott få vara betydligt dyrare om det förde med sig att konsertpriserna inte fortsätter stiga som nyårsraketer.
Gratis är gott. Men på riktigt är godare.
Trevlig helg.
/Bitter och gammal 27-åring.
Tisdag i januari.
Sitter ensam i soffan efter en kväll full av skratt, vin och den där känslan av att det bästa som finns är att bara vara. Någon spillde vin på väggen och fick sitta inlindad i en filt i stället för en kjol. Någon fick ännu en rockring och någon gästspelade i en tight klubb. Det var en bra kväll helt enkelt. Köket ser ut som om någon släppt en bomb samtidigt som Cervera öppnade sin mellandagsrea. Ni förstår. Det är liksom skönt att ha en dörr att stänga till köket och sen kunna sitta i soffan och inte bry sig.
Lyssnar på Florence and the machine med "Shake it out". Om jag inte har helt snetolkat den så är den inte den gladaste av texter. Med tanke på att låten som rullade innan var Adeles "Someone like you" så hade det ju passat bättre att vara lite hjärtekrossad. Men det är jag inte, långt i från. Det var tvärtemot länge sen jag kände ett sådant lugn och en sådan trygghet. Ni som följer med här på bloggen trots att det skrivs mer sällan än mordfria månader i Malmö så tror jag ni vet att hjärtekross annars varit ganska frekvent i mitt liv. Samtidigt som livet känns som att rulla sig i sockervadd så blir jag lite rädd.
Medan andra som hittar rätt i livet funderar på saker som att de aldrig kommer att få gå ut på krogen och ragga eller ligga med någon annan för resten av sina liv så tänker jag mer på lyckan. Jag älskar den men kan ändå vågar jag inte tänka tanken på att vara lycklig jämt. Tanken på att aldrig ringa Evve mitt i natten med James Blunt i bakgrunden, aldrig mer titta djupt i botten av ett rödvinsglas med Jess när problemen ligger som ok över axlarna, aldrig mer tycka så där otroligt synd om sig själv att det enda som hjälper är att ligga raklång och tänka på hur synd det är om en själv.
Det är kanske inte konstigt att det skälver i en när livet hamnar i förändringarnas kastvindar. Det är nog mer normalt än onormalt. Att glömma allt som varit och hånfullt förakta livet före förändringen, före kärleken, barnet, huset, äktenskapet eller vad det nu är som rycker undan vardagens matta. Den typen av tanke är nog mer ett skydd mot den egna osäkerheten och ett svar på det man tror omgivningen förväntar sig. Det är klart att nykära levde före innan den rätte/rätta klev innanför livets dörrar. Och småbarnsföräldrar hade ett liv fyllt av fest och liv och mening innan de blev mamma och pappa. Och de som flyttat in i sitt egna lilla slott andades och frodades när de bodde i en liten hyrestvåa också. På samma sätt som jag var lycklig även när kärleken jävlades med mig innan jag träffade A och förstod att det är så här jag vill ha det.
Tappade någonstans tråden jag började med, den där rädslan över att alltid vara lycklig. Nu vet jag att det kommer komma tillfällen, när sambolivets smekmånad är över och verkligheten knackar på fönsterkarmen och vill in och vara en tredje part i vår lilla tvåa. Men framtiden är oskriven på samma sätt som dåtiden är huggen i sten. Jag grät och jag skrattade förut och jag kommer att gråta och skratta i framtiden. Kanske, förhoppningsvis, kommer jag att lyssna på den lessna musiken med andra öron än de utanpå en värkande kropp. Livet före Den stora kärleken finns kvar och det finns även de smärtsamt fantastiska känslorna av riktigt vackra sorgsna låtar.
Borde kanske lägga in en brasklapp om att en box vin tömts i det goda sällskapets lag i kväll. Det mesta rann mellan matbitar och surrande ner i struparna och kanske ligger det och skvalpar bredvid förnuft och gör tankarns väg ut ur huvudet lite fnoskig. Kanske är det bäst att sluta skriva innan jag sitter mitt i ett garnnystan av tankar och trådar. Så får det bli.
Äsch. I morgon kommer A äntligen hem och jag slipper sitta ensam och rödvinsfundersam. Tills dess lyssnar jag på min favorit Adele med en annan favorits fina bit. Må gott, gott folk.
En stunds frånvaro.
Här har det en längre tid varit tommare (ja, jag vet att det inte heter så men nu råkar det här vara mitt andningshål i internetöknen så låt mig då skriva fel när jag vill det. Punkt) än i Lyxfällan-folkets sparbössor. Det här lilla inlägget i den icke-existerande debatten om livets stora frågor kommer förmodligen inte starta någon lavin av bloggande från min sida men jag har några fina bilder att bjuda på så kanske alla ni som ligger sömnlösa på nätterna och undrar varför jag inte bloggar kan få sova gott ett tag.
För lite mer än en månad sedan så flyttade jag. För femte gången. Under detta år. Bara tanken på att flytta oftare än Cirkus Scott bör göra de flesta människor trötta i huvudet. Men grejen är den att jag har flyttat färdigt nu. I alla fall på egen hand. Efter många om och men och velande från min ack så förvirrade hjärna så kom den här höstens första riktiga kalla dagar och tjugo minuters väntande på Gullmarsplan två tidiga morgonar i rad fick mig att inse att det inte är värt att lägga 4 timmar i veckan på att transportera mig mellan mitt hem och min kvinnas. Vad jag försöker säga med världens längsta mening är alltså att vi blivit sambos. Och jag trivs med det.
Men för att lugna alla som tror att mitt icke-bloggan beror på att jag och A drabbats av sambosjukan och sitter klistrade vid varandra och äter smörpopcorn och skaffar oss icke-klädsamma men dock grava övervikter så ska jag lägga till att det finns en bov som just nu äter timvis av min tid och stör sambolyckan och andra typer av livsberikande aktiviteter. Boven heter C-uppsats och är en jävla plåga. Stundtals känns det som om vi aldrig kommer att bli klar med eländet. Dock finns de ljusa stunderna när allt flyter på och jag känner mig nästan som en forskare. Nej. Nu ljög jag rejält. C-uppsats är så infernaliskt tråkigt att jag överväger alla möjliga yrken där uppsatsskrivande inte ingår. Byggare av Gävlebocken, inbrottstjuv, speleman i folkdanslag och kanalbåtspaddlare i Venedig är några av yrkena jag seriöst övervägt under detta knattrande av forskningsord och annat blaj.
För att ni som troget klickar er in här verkligen ska tro mig när jag skriver att jag hittat någon som är villig att bo med mig så klistrar jag in två bilder på oss. Vi är fina i hop om skrytmånsen i mig får tycka själv. Må gott med er så ska jag snart uppdatera er om årets julklappshandlande.
Linnea i målarens trädgård.
I några timmar till är jag 26 år gammal. Spenderar de sista timmarna som 26-åring med att äta för mycket och titta på Idol, tänkte att i stället för att göra allt för att inleda mitt nya år i livet med att kämpa på mig ännu en bilring så kan det vara på sin plats att skriva av sig lite grann. Senaste tiden har det susat fler tankar genom mitt huvud än bilar på Essingeleden. Innan hjärnan börjar likna parkeringsplatsen utanför IKEA en löningslördag så plockar jag ut en del.
Jag och lillasyster firade oss själv gemensamt för två helger sedan. Ingen av oss fyllde ju jämt, inte ens tillsammans kunde vi skrapa ihop något som ens blev ett primtal. Men skam den som låter siffror stoppa ett redigt kakkalas. Då vi båda två lever efter devisen håll skinnet spänt så slog vi till på tio sorters kakor, kanelbullar och fyra tårtor. Trots att lägenheten på Djäknegatan fylldes till en bristningsgräns där syret nådde Mount Everest-nivåer så finns fortfarande mycket kakor kvar. Men firade blev vi, ojämt till trots.
26 är ju ett ganska meningslöst nummer, jag har funderat på om det finns saker som är 26 av en anledning. Men icke. Att vara 26 borde egentligen inte innebära något. Man får inga nya åldersfördelar, bara fler bekymmersrynkor i pannan och celluiter på röven. Men som alltid finns det ett men. Mitt 26 har varit som en brottningsmatch mellan orkanen Katrina och stormen Irene. Bådet på gott och ont.
För ett år sedan satt jag i en endlesspool på Södra Berget och tittade ut över Sundsvall. Några månader senare satt jag på en thailändsk strand och åt bananpannkaka och tittade ut över havet. Ytterligare en tid senare satt jag i soffan i Nacksta med rödgråtna ögon och tittade in i väggen och försökte att inte skära mig på skärvorna av ett hjärta. Några dagar hann övergå i andra dagar innan jag satt på Akademiska i Uppsala och lät blicken fly från droppställningar och sjukdom mot helikopterplattan.
Veckor gick och plötsligt satt jag på Ritz i London och tittade på det fina folkets tjänare som under en eftermiddag bar fram te och kakor till mitt bord. Kort därefter satt jag i en jättelik blå soffa i Hammarby Sjöstad och tittade på en jättelik tv. Sen satt jag plötsligt i Glashuset på anknytning 2722 och tittade ut över Stadsgårdskajen. Så började det snurra fortare och jag satt på ett tåg till Skåne, ett tåg till Sundsvall, en sängkant, i eget kontor i riksdagshuset, på mammas och pappas altan och på köksbänken hos vänner. Och jag tittade och tittade och tittade. På allt och på inget. På vackert och på trasigt, sargat och oförstående. På tråkiga möten och på små underverk. På kärlek och på svåra beslut.
Och plötsligt satt jag en eftermiddag i Vitabergsparken och låtsades tittade på en tjock duva i klykan på ett träd men kikade mest nyfiket på mitt sällskap på regnbågsfilten.
Sedan dess har jag suttit på många ställen. Och jag har många gånger sluppit sitta ensam. Jag har närmat mig en annan människa och tittat nyfiket under lång blond lugg på ett par vackra blågrå ögon. Fortfarande tar jag tre steg framåt och ett åt sidan, vi dansar ömsom en livlig tango ömsom en slowfox tätt intill varann. Hon följer med mig in i nästa år och det känns som att jag satt mig i en bekväm fåtölj tittar ut över livet som varit som en tavla målad år för år.
De första stappliga streckgubbarna finns kvar, liksom högstadiets klotter och de senaste årens kraftiga färgerna. Men även om tavlan i det stora hela är fin att se på så är den långt ifrån färdigmålad. Färgerna blir fler och fler och jag nynnar ofta på Jösses flickors Jag vill inte suddas ut. Men hon som sitter bredvid mig nu suddar inte, tillsammans målar vi försiktigt med fingerfärg på varandras tavlor. Än så länge lite smått blygt i ett hörn men framtiden är lång och vi sitter kvar mitt emot varandra och målar.
För att försöka ta mig tillbaka till textens ursprung, mina sista timmar som menlös 26-åring, så måste jag korrigera mig själv. 26 må vara grått och händelselöst i all tillgänglig forskning men om alla mina kommande år är som det tjugosjätte så lär jag bli gråhårig tidigt. Gråhårig och mycket lycklig.
Nog om ålder innan jag kommer in på någon form av åldersnoja och tappar bort mig igen. Just nu sitter jag på en pinnstol i en japanskt spartanskt inredd lägenhet i Hökarängen. Här får jag bo någon månad till, sen är det dags att röra på sig igen mot någonstans jag ännu inte listat ut var det är. Tankarna som rusat har ju tidigare handlat om att kanske slå sönder spargrisen och köpa mig en boplats, men det är inte lika aktuellt längre då hon jag sitter tätt intill redan äger en boplats.
Nu återstår två och en halv timme av 26-årsskap. Några minuter återstår tills jag får sällskap så det är dags att sluta skriva och fixa kvällste och blanda ett glas saft. Sköt om er och sluta aldrig måla.
Rebecka Black har nog frågat den här sidan...
Sista dagen i Sjöstan
Det har gått ett tag sen jag skrev något på den här min egen oas i nätöknen. Dock tänker jag inte be om ursäkt som jag förstått är brukligt och som jag kanske skulle ha gjort förr. Nej. Jag har varit upptagen med andra, bättre saker och inget annat. Men nu finns tiden. Som många av er som känner mig vet så finns det alltså något annat jag borde göra. Jag borde flyttpacka. Jajamän. Men fan så tråkigt det är. Gör det i morgon.
I morgon är för övrigt helt rätt dag att plocka ihop de pinaler som är mina och inte Rudans eftersom jag i morgon ska lämna ifrån mig nyckeln till lägenhet 3403. Efter åtta fina månader skiljs vi åt som goda vänner. Jag kommer inte att sakna särskilt mycket, men å andra sidan vore det ju mycket tragiskt om jag gick och saknade en lägenhet. Ett omhuldande skal där man kan låsa in sig när det blåser ute. Men mer än så behöver inte det så kallade hemmet vara.
Mitt hem är i stället tryggheten från mor och far. Det är ett hem jag aldrig kommer att flytta ifrån. Men nog om det, innan jag blir blödig av det vin jag dricker och det faktum att den spellista som rullade igång började med Sonja Aldéns Du är allt och gjorde mig skakig. Det om något säger något om hur mycket jag jobbat på sista tiden. Klockan fyra stämplade jag ut från TT efter sex dagar med tiotimmars pass mellan 06.00 och 16.00. Kroppen känner sig numera lite mör och inte helt redo för stundande flytt.
I några månader framöver ska jag husera i min kvinnas storasysters lägenhet under hennes uppsägningstid. Just nu känns det ultimat för mig. Något rastlöst i mig har kommit tillbaka och en del av mig vill kasta sig iväg långt bort och få sand i alla hudveck och döva vuxenångesten med färgglada drinkar. Samtidigt så har mitt hjärta slagit rot på ett sätt som jag inte är van med och det vinner över det mesta just nu. Jag blir jollig och ligger och tittar på morgonen när jag borde gå upp och slippa stressa till jobbet. På kvällarna spelar det inte så mycket om vi inte gör något alls, det räcker med att sitta i soffan bredvid och göra ingenting. Det är tryggt. Lite ovant men jag klagar inte.
Min lillasyster är som alltid några steg längre fram i livet. I dag förlovade hon sig med sitt livs kärlek Mattepatte. Efter sex år där vi i närmaste omgivningen tjajat i tre år så har de nu slagit till. Jag är glädjd. För er som inte förstått att det är det nya ordet att säga om euforiska känslor så betyder det att jag är glad för deras skull. Ser redan fram emot bröllopet. Snart kommer de ju vara hårt arbetande välavlönade människor båda två så väntar mig något fancy i stil med Daniel och Victoria.
Hade tankar på att ge min syn på den senaste dagarnas nät-kommentatorsdebatt men oförmågan att koncentrera mig på att bara skriva gjorde att det fick bli en lättsam uppdatering om vad mitt liv gör med mig. Har glömt att nämna att skolan drog igång uppe i Sundsvall i dag, jag ska göra ett försök att skriva en c-uppsats men vi får se hur det går med det. Har inga planer på att flytta upp till norr igen, kan sträcka mig till Sandviken-Gävle-trakten där alla mina vänner finns men Sundsvall har gjort sitt i min värld. Det visste jag redan när jag satte mig på tåget tillsammans med Anna i januari. Det var nog. En dagstur med X-tåget komer det med all säkerhet bli men inte så mycket mer.
Om en liten stund kommer Annika hem från jobbet. Hon börjar tidigt imorgon så jag ska dricka upp det sista vinet, fluffa kuddarna och krypa i säng. Om morgondagens avslutning på flytten går något så när bra så kanske texten om kommentarerna blir verklighet i morgon. Och blir den inte det så tvivlar jag starkt på att någon människa tar skada av det heller. Godnatt med er.
Torsdag i juli.
De senaste tre dagarna har jag spenderat i sjukbädden. Vaknade feberyr i tisdags, sedan tog en lungförstörande hosta över men just nu känner jag mig ganska pigg. Förra helgen jobbade jag extra och satt som på nålar och tog emot allt elände som kom genom alla mediekanaler från vårt grannland. Egentligen skulle jag kunna skriva sida upp och sida ner med bara försök till förklaringar av vilka känslor som rörde sig i mig. Men det kommer inte att hamna här på bloggen utan någon annanstans. Här nöjer jag mig med att konstatera att vi aldrig kommer att kunna skydda oss helt mot ondska men om vi går och är rädda för allting så låter vi ondskan vinna och det vore en katastrof för framtiden.
I morgon återupplivar vi vår tradition att gå på DN-galan. Efteråt följer jag med ut till Bryggholmen och kurerar mig till nästa vecka då jag ska vara på topp igen.
Sköt om er och må gott folk.
Att kommunicera med andra människor.
Det jobb jag livnär mig går många gånger, de bästa gångerna, ut på att träffa människor och försöka göra dem rättvisa i någon form av medium. Kanske har jag redan efter två år blivit yrkesskadad, kanske har jag alltid varit skadad, men jag lyssnar på folk även när de tror att jag inte lyssnar. Förmodligen skulle jag kunna driva en egen tjuvlyssnat-sajt. Men nu är det inte mina egna stora öron som jag tänkt skriva om. Nej, som alltid halkar jag ur spår innan jag ens kommit i spår.
Jag backar bandet och börjar med ett exempel innan jag går loss på kvällens tankeverksamhet. I lördags cyklade jag hem från jobbet. På mig hade jag ljusa chinos och en beige jacka, så här i efterhand kanske en dålig kombo men det var inget jag reflekterat över då. Klockan hade ganska nyligen passerat midnatt och på Södermalm var det mer än en slirig människa att parera för på min stålhäst. I korsningen Renstiernas gata och Folkungagatan lös rödlyset argt mot mig. Som den timida (livrädda) människa jag är stannar jag. Det gör även en taxi. Efter en stund hör jag hur nån skriker "hörrö". På ren reflex vänder jag mig om och ser en medelålders man som vevat ner fönstret på taxin och nu hänger ut genom rutan. Innan jag hinner reagera på den redan bisarra situationen vrålar mannen "hörrö din jävla safaripajas trampa nu laa".
Jag vände mig något chockad om och fann mig inte ens att peka finger åt karln. Sekunderna senare slog det om till grönt och jag trampade hem. Men trots att jag var trött som en gnu så kunde jag inte somna. Ett visst mått av komisk ilska växte fram mot den förmodligen bra druckne herren som kände att han hade rätten på sin sida att oprovocerat skrika åt mig. I mitt minne dök en kvinna upp, en kvinna i ålder så hon skulle kunnat vara min mormor. Hon satte sig mitt emot mig på tunnelbanan i våras och till skillnad från de flesta tunnelbaneåkare så började hon prata med mig. Konversationen blev dock inte så långvarig, något jag förmodligen ska vara glad för.
Tant: -Gud va folk det är som åker i dag.
Jag: -Mm, jo det är det väl.
Tant: -Ja minsann. Vilka fina glasögon du har tös.
Jag: -Ta...
Tant: -Men dom passar ju verkligen inte ditt runda ansikte.
Jag: -Eh...
Tant: -Det ser inte bra ut. Här ska jag av. Tack för pratstunden.
Alltså missförstå mig rätt nu. Det här fick inte mig att fälla några stora tårar, men i kombination med den skrikande mannen i lördags så satte det igång tankar. Men igår avfärdade jag tankarna som sånt som kanske inte är värt att orera mera över. Men så i dag gick jag till affären. I spöregn kan tilläggas. På vägen hem passerar jag en väg, där kommer en röd Saab åkande. Bredvid mig står en man i 40-årsåldern som av uppenbarligen inte tyckte att Saaben bromsade tillräckligt tydligt. För trots att bilen stod stilla många meter ifrån där vi skulle passera vägen blängde mannen surt. Och inte nog med det. "Stirra argt, du med, stirra argt. Dom ska fatta att det här är ett övergångsställe".
I stället för att ge onda ögat till kvinnan i Saaben gav jag förvånade ögat till mannen, som svarade med att skicka en bit av det arga stirret åt mitt håll.
Vad är grejen med att om vi ska försöka vara lite o-svenska och faktiskt interagera med våra medmänniskor så måste vi göra det på ett otrevligt sätt? Om vi måste få oss några järn innanför västen för att våga tilltala en okänd människa så kan man väl försöka genomföra detta sociala projekt på en dag då man är på bra humör? Om de här kontaktförsöken är trevande sökanden efter vänner så kanske felet ligger hos mig, jag kanske har en mongo-magnet i mig som gör att de som inte riktigt kan bete sig känner att de kan obete sig mot mig.
Med begränsade anatomikunskaper väljer jag att sticka ut hakan och säga att det måste krävas mindre ansträngning att dra upp mungiporna och visa tänderna än att vara otrevlig. Och med lika begränsade kunskaper i omvärldsplanering så tänker jag mig ändå att om alla som känner ett behov av social kontakt istället för vända taggarna utåt skulle le, då skulle nog världen må mycket bättre.
Jimi Hendrix lär ha kläckt ur sig att "when the power of love overcomes the love of power world will know peace". Jag väljer att hålla med.
Jag backar bandet och börjar med ett exempel innan jag går loss på kvällens tankeverksamhet. I lördags cyklade jag hem från jobbet. På mig hade jag ljusa chinos och en beige jacka, så här i efterhand kanske en dålig kombo men det var inget jag reflekterat över då. Klockan hade ganska nyligen passerat midnatt och på Södermalm var det mer än en slirig människa att parera för på min stålhäst. I korsningen Renstiernas gata och Folkungagatan lös rödlyset argt mot mig. Som den timida (livrädda) människa jag är stannar jag. Det gör även en taxi. Efter en stund hör jag hur nån skriker "hörrö". På ren reflex vänder jag mig om och ser en medelålders man som vevat ner fönstret på taxin och nu hänger ut genom rutan. Innan jag hinner reagera på den redan bisarra situationen vrålar mannen "hörrö din jävla safaripajas trampa nu laa".
Jag vände mig något chockad om och fann mig inte ens att peka finger åt karln. Sekunderna senare slog det om till grönt och jag trampade hem. Men trots att jag var trött som en gnu så kunde jag inte somna. Ett visst mått av komisk ilska växte fram mot den förmodligen bra druckne herren som kände att han hade rätten på sin sida att oprovocerat skrika åt mig. I mitt minne dök en kvinna upp, en kvinna i ålder så hon skulle kunnat vara min mormor. Hon satte sig mitt emot mig på tunnelbanan i våras och till skillnad från de flesta tunnelbaneåkare så började hon prata med mig. Konversationen blev dock inte så långvarig, något jag förmodligen ska vara glad för.
Tant: -Gud va folk det är som åker i dag.
Jag: -Mm, jo det är det väl.
Tant: -Ja minsann. Vilka fina glasögon du har tös.
Jag: -Ta...
Tant: -Men dom passar ju verkligen inte ditt runda ansikte.
Jag: -Eh...
Tant: -Det ser inte bra ut. Här ska jag av. Tack för pratstunden.
Alltså missförstå mig rätt nu. Det här fick inte mig att fälla några stora tårar, men i kombination med den skrikande mannen i lördags så satte det igång tankar. Men igår avfärdade jag tankarna som sånt som kanske inte är värt att orera mera över. Men så i dag gick jag till affären. I spöregn kan tilläggas. På vägen hem passerar jag en väg, där kommer en röd Saab åkande. Bredvid mig står en man i 40-årsåldern som av uppenbarligen inte tyckte att Saaben bromsade tillräckligt tydligt. För trots att bilen stod stilla många meter ifrån där vi skulle passera vägen blängde mannen surt. Och inte nog med det. "Stirra argt, du med, stirra argt. Dom ska fatta att det här är ett övergångsställe".
I stället för att ge onda ögat till kvinnan i Saaben gav jag förvånade ögat till mannen, som svarade med att skicka en bit av det arga stirret åt mitt håll.
Vad är grejen med att om vi ska försöka vara lite o-svenska och faktiskt interagera med våra medmänniskor så måste vi göra det på ett otrevligt sätt? Om vi måste få oss några järn innanför västen för att våga tilltala en okänd människa så kan man väl försöka genomföra detta sociala projekt på en dag då man är på bra humör? Om de här kontaktförsöken är trevande sökanden efter vänner så kanske felet ligger hos mig, jag kanske har en mongo-magnet i mig som gör att de som inte riktigt kan bete sig känner att de kan obete sig mot mig.
Med begränsade anatomikunskaper väljer jag att sticka ut hakan och säga att det måste krävas mindre ansträngning att dra upp mungiporna och visa tänderna än att vara otrevlig. Och med lika begränsade kunskaper i omvärldsplanering så tänker jag mig ändå att om alla som känner ett behov av social kontakt istället för vända taggarna utåt skulle le, då skulle nog världen må mycket bättre.
Jimi Hendrix lär ha kläckt ur sig att "when the power of love overcomes the love of power world will know peace". Jag väljer att hålla med.
Lördag i juli
Överallt finns samma ord just nu. Åtta bokstäver som symboliserar frihet och rosévin, resor och ekonomisk ångest. Semester. Samtidigt som jag avundas de som går in i de där fyra-fem arbetsfria veckorna så kan jag inte låta bli att få lite sympati-ångest med dem. Själv har jag precis haft fem dagar ledigt. Fem dagar i rad alltså. Fem dagar då jag inte arbetat. När det hände mitt i en sommar senast kan jag knappt komma ihåg. Jag hade stora planer för de här dagarna, i stil med många av de med "riktig" semester. Vad jag faktiskt gjort under de lediga dagarna ska jag försöka beskriva nu.
Men först måste kanske planerna knackas ned. Helt utan inbördes viktighetsordning så skulle ett nytt pass skaffas, ny lägenhet sökas, jobb sökas och någon form av strategi för framtiden efter augusti stakas ut. Håret skulle klippas och slingas, det där gymkortet kiropraktorn sade åt mig att skaffa skulle bli verklighet. Boktraven i fönstret skulle betas av och viljan att skriva skulle letas på.
På den sjunde dagen, redan med en jobbkväll i ryggen och denna sommars långledighet som ett minne blott är att-göra-listan orörd. I stället har jag varit på Skansen med Jess och hennes lilla familj. Funderat över varför älgarna delar bur med påfåglarna, undrat om den tjockaste av sälarna var död där den låg på botten. Strosat och ätit glass, jag har fått tillfälle att beundra den lilla man som kommit till världen och som trivs allra bäst i famnen på en av mina bästa vänner. Skansen var nog garanterat häftigare när man var liten, att utan glasögon speja efter långsamma rävar och trötta björnar var inte jätteupphetsande men räddades av det sköna sällskapet.
Calle kom hem efter en tiodagars vistelse i Almedalen. Vi firade med kvällar kring Nytorget, påtvingade björnbärsdrinkar på Scandic Malmen och Mosebacke i regn. Ett eventuellt livsavgörande beslut fattades under de rosé-stinna dagarna, näst sista veckan i augusti ska vi bestiga Kebenekaise. Efter åtta månader i huvudstadens ibland slaktande medievärld så borde berget vara en bit kaka att klampa upp på. Vi återkommer i frågan.
Som den medgångssupporter jag är väcktes ett rejält intresse för fotbolls-vm när det verkade som att de faktiskt klarade sig från gruppen. Och som den vinnarskalle jag har eskalerade intresset snabbt. Onsdagens semifinal tog dock luften ur mig och peppen inför kvällens bronsmatch är näst intill obefintlig. Kanske hade den varit större om jag kunnat se matchen med vänner och en öl i handen och inte på jobbet med en telefonlur i handen. Men men. Jag tror och hoppas att svenskorna knyter ihop säcken och kommer hem med en medalj.
I dag har förresten mer än halva juli gått. I samma ögonblick som jag skrev det insåg jag att det borde vara dags att ta tag i att-göra-listan. Men först ska Melodikrysset lösas klart, det saknas ett par bokstäver men jag förlitar mig på att mamma har koll. Sen ska ett sms till födelsedags-Mattias författas. Sen ska den där bra boken jag läser läsas. Sen bör det vara dags att gå till jobbet. Men snart, snart, ska framtiden redas ut. Snart.
Ni som känner mig tror säkerligen att jag glömt skriva om ett ämne som blivit väldigt viktigt för mig sedan några månader tillbaka. Men icke, det får vänta. Håll till tåls, det kommer. För att oron inte ska härja som orkanvindar i er kan jag säga att det går ingen nöd på mig...
Men först måste kanske planerna knackas ned. Helt utan inbördes viktighetsordning så skulle ett nytt pass skaffas, ny lägenhet sökas, jobb sökas och någon form av strategi för framtiden efter augusti stakas ut. Håret skulle klippas och slingas, det där gymkortet kiropraktorn sade åt mig att skaffa skulle bli verklighet. Boktraven i fönstret skulle betas av och viljan att skriva skulle letas på.
På den sjunde dagen, redan med en jobbkväll i ryggen och denna sommars långledighet som ett minne blott är att-göra-listan orörd. I stället har jag varit på Skansen med Jess och hennes lilla familj. Funderat över varför älgarna delar bur med påfåglarna, undrat om den tjockaste av sälarna var död där den låg på botten. Strosat och ätit glass, jag har fått tillfälle att beundra den lilla man som kommit till världen och som trivs allra bäst i famnen på en av mina bästa vänner. Skansen var nog garanterat häftigare när man var liten, att utan glasögon speja efter långsamma rävar och trötta björnar var inte jätteupphetsande men räddades av det sköna sällskapet.
Calle kom hem efter en tiodagars vistelse i Almedalen. Vi firade med kvällar kring Nytorget, påtvingade björnbärsdrinkar på Scandic Malmen och Mosebacke i regn. Ett eventuellt livsavgörande beslut fattades under de rosé-stinna dagarna, näst sista veckan i augusti ska vi bestiga Kebenekaise. Efter åtta månader i huvudstadens ibland slaktande medievärld så borde berget vara en bit kaka att klampa upp på. Vi återkommer i frågan.
Som den medgångssupporter jag är väcktes ett rejält intresse för fotbolls-vm när det verkade som att de faktiskt klarade sig från gruppen. Och som den vinnarskalle jag har eskalerade intresset snabbt. Onsdagens semifinal tog dock luften ur mig och peppen inför kvällens bronsmatch är näst intill obefintlig. Kanske hade den varit större om jag kunnat se matchen med vänner och en öl i handen och inte på jobbet med en telefonlur i handen. Men men. Jag tror och hoppas att svenskorna knyter ihop säcken och kommer hem med en medalj.
I dag har förresten mer än halva juli gått. I samma ögonblick som jag skrev det insåg jag att det borde vara dags att ta tag i att-göra-listan. Men först ska Melodikrysset lösas klart, det saknas ett par bokstäver men jag förlitar mig på att mamma har koll. Sen ska ett sms till födelsedags-Mattias författas. Sen ska den där bra boken jag läser läsas. Sen bör det vara dags att gå till jobbet. Men snart, snart, ska framtiden redas ut. Snart.
Ni som känner mig tror säkerligen att jag glömt skriva om ett ämne som blivit väldigt viktigt för mig sedan några månader tillbaka. Men icke, det får vänta. Håll till tåls, det kommer. För att oron inte ska härja som orkanvindar i er kan jag säga att det går ingen nöd på mig...
