Dagens Nyheter hade i dag en stor artikel om Fredrik Reinfeldts 2000 dagar som statsminister. De hade plockat fram en hel drös siffror på vad Reinfeldts politik gjort med landet de senaste åren. Bland annat fanns en siffra med som gjorde ont i hjärtat. Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån så har 14,1 procent av alla över 16 år ingen som de räknar som en nära vän. Den siffran var till och med någon procentenhet högre än vid förra mätningen.
För min del blev övriga siffror ointressanta efter det. Ärligt talat så bryr jag mig inte om Reinfeldt stoppar nittiotre miljarder kronor i madrassen och bygger ett köksbord av guldtackor som han med sin politik sparat ihop. Det kan inte vara så att på tio svenskar så står två stycken och skruvar ängsligt på sig för att de har ingen nära vän. Det spelar ingen roll om det är gammal dam, en stressad 35-årig internetmiljonär eller en trulig blivande student, ingen av dessa människor borde behöva gå igenom livet utan en nära vän.
Om jag inte hade mina nära vänner så skulle jag vara nära ett sammanbrott minst tre gånger i veckan. Om jag var tvungen att hålla det inom mig det där som gjorde mig så fasligt arg och om jag inte hade någon som lyssnade när jag behövde få vara liten och om det inte fanns någon att berätta om alla knasiga människors roliga beteenden för, ja då vette katten om jag skulle se något som fint eller kul i livet.
Jag har tur, jag har många vänner. Men det kostar på också. Att ha vänner är som att sköta en prunkande trädgård. Gröna fingrar och varmt hjärta blir synonymer. Vänskap är ingen garderobsblomma som är omöjlig att döda ens om man glömmer den ensam under en långsemester. Nej, vänskap är enligt mig många gånger en sån där lite svårskött ros som kräver att man vet att den finns och att man bryr sig och visar det. Den kanske tål att glömmas några dagar och man får försöka vattna upp de purkande bladen och sopa ihop torkade, nedfallna blomblad, men nästa gång man glömmer så går det fortare utför och torkan blir evig.
Vänner är inget som kommer gratis men det är samtidigt inget som kostar skjortan att underhålla. Att vattna sina rosor med små livstecken kan göra att man på ålderns höst slutar sina dagar i den vackraste av trädgårdar, omgiven av blommor i alla dess färger.
Det finns 14,1 procent av svenska folket som förmodligen inget hellre vill att ha en egen ros eller en halvvissen tulpan eller kanske för den delen även en kaktus. Bara något grönt. Något med liv i, något att sköta om. Något att hålla liv i, något som vattnar och håller liv i den egna blomstrandet. Så alla ni därute som har vackra blommor till ert förfogande, glöm dem inte. För när det blir ensamt är det hårt att krama en iphone eller få tröst av en tjusig bil. Och pengarna du sparat köper dig kanske plastblommor men de vackraste de är inte till salu...
Jag lyssnar på Lykke Li, hon är en av mina favoriter och en av de artister jag helst lyssnar på när jag är ensam som nu. A är på kör och mitt andra A, lillasyster A, åkte nyss härifrån. Vi har ätit pizza och firat att hon och Mattias varit ihop i sju år i dag. När de varit ihop i tre år skrev jag en lång harang om saken, det känns som länge sen när jag bläddrar i min egen livskalender från den dagen för fyra år sedan och fram till nu. Men det är inget jag ska börja dra igång om nu igen, det känns som om varje inlägg på den här bloggen blir en småsorgsen backflash över vad som varit och det har jag ingen lust med i dag för i dag handlar om nu och inte då.
I stället för att gnälla om gamla sorger och svunnen tid så ska jag berätta om när jag åkte hem från Sandviken till Stockholm i tisdags kväll. Som alltid när man lämnar mor och fars trygga hamn så gör man det med ett antal matlådor i bagaget och oftast har man också snott med sig något som man tror kan komma till användning i det egna hemmet (mamma, eftersom jag vet att du läser detta så förtydligar jag att jag oftast tar mina egna saker). Summa sumarum blir att man ofta blir den där jobbiga resenären som ska kränga sig ombord på buss eller tåg med fler väskor än vad ett flygutrymme i en Boeing sväljer.
Jaja, jag ska inte randa. Ni fattar, jag hade jävligt många väskor när jag skulle hem i tisdags.
Bussresan med 41an de cirka 25 kilometrarna mellan Sandviken och Gävle avlöpte utan bekymmer och jag gick glad i hågen och ställde mig på perrong 1. Tåget kom och jag lade märke till att det i andra vagnen fanns många lediga platser och travade glatt in där. Det visade sig vara djurvagnen men av tjugofyra säten var tre upptagna och alla såg vid första anblicken ut att vara något sånär homo sapiens.
En ensam tanta i ena delen av vagnen och två killar i trettioårsåldern sov mot varandra i en fyllebromance-mysighet i andra änden. Jag satte mig närmast killarna, smygfotade dem och fnissade glatt. Sedan dröjde det ungefär femton sekunder innan den där gamla kharma striked back at me. Helt plötsligt börjar någon utanför tåget vråla och banka frenetiskt på rutan. Törnrosa-pojkarna vaknar dock inte och jag reser mig upp för att väcka dom utifall dom ska kliva av i Gävle. Den ensamma tantan viskar dock "NEJ GÖR INGET" på ett sådant allvarligt sätt att jag inte vågar annat än sätta mig igen.
Knappt har min rumpa landat på det slitna SJ-sätet förrän samma man som nyss bankade på rutan och härjade uppenbarar sig i vagnen. Han vrålar fortfarande och jag hör nu att han vrålar om cigaretter. Bankar gör han också, denne rågblonde berusade skogsvilde som ser ut som att Per Moberg fått barn med Iggy Pop, men nu bankar han på en av de sovande killarna. Snart bankar alla män i vagnen på varandra och jag sitter stel som ett kvastskaft och förbannar mig själv över att jag satt mig så nära detta numera inferno av idioti.
Inom mig bor ingen fighter. Snarare tvärtom. Av denna enkla anledning satt jag blickstilla, blundade och tänkte att "snart är det över barn" medan det vevades armar och ben som mänskliga väderkvarnar. Plötsligt, och som något av en dröm, Och trots eldupphör så var stämningen i vår lilla djurkupé minst sagt hätsk. Kanske fick jag där och då vara med om mitt livs Triss-ögonblick när det plötsligt hände. Jag hade räknat med att SJ:s tågvärd skulle borsta av sig och gå vidare och syna biljetter som om inget hänt och lämna mig och tantan i kupén som utvecklats till ultimate fighting-bur. Men icke.
Tågvärden tog mig och tantan och flyttade oss till första klass-vagnen. Med orden "nu är ni i säkerhet" ekande i öronen och hög på adrenalin sjönk jag ner i ett tågsäte modell stort och skönt och försökte att njuta av tanken att jag för 140 riksdaler fick åka med kostymfarbröder med laptops som på sin höjd säger jädrans om något går snett. Trots att jag bedömde chansen att laptop-människorna plötsligt skulle gå bärsärk och riva inredningen i vagen som liten så kunde jag inte riktigt slappna av under resten av resan.
På Stockholms central skyndade jag mig av tåget och pinnade på mot tunnelbanan. Såg inget mer av de alkoholindränkta slagskämparna och det kändes inte precis som någon förlust. När jag kom hem och fick krypa i säng bredvid min egen gullros så kändes allting bra men när jag vaknade dagen efter så var jag arg. Arg för att tre personer som uppenbarligen inte kan hantera varken sprit eller knytnävar skrämt mig så att jag inte vågat annat än att spela död och hoppas på det bästa. Det är fanimej inte okej.
