Jag vet att du är bredvid mig.
Jag lyssnar på Lykke Li, hon är en av mina favoriter och en av de artister jag helst lyssnar på när jag är ensam som nu. A är på kör och mitt andra A, lillasyster A, åkte nyss härifrån. Vi har ätit pizza och firat att hon och Mattias varit ihop i sju år i dag. När de varit ihop i tre år skrev jag en lång harang om saken, det känns som länge sen när jag bläddrar i min egen livskalender från den dagen för fyra år sedan och fram till nu. Men det är inget jag ska börja dra igång om nu igen, det känns som om varje inlägg på den här bloggen blir en småsorgsen backflash över vad som varit och det har jag ingen lust med i dag för i dag handlar om nu och inte då.
I stället för att gnälla om gamla sorger och svunnen tid så ska jag berätta om när jag åkte hem från Sandviken till Stockholm i tisdags kväll. Som alltid när man lämnar mor och fars trygga hamn så gör man det med ett antal matlådor i bagaget och oftast har man också snott med sig något som man tror kan komma till användning i det egna hemmet (mamma, eftersom jag vet att du läser detta så förtydligar jag att jag oftast tar mina egna saker). Summa sumarum blir att man ofta blir den där jobbiga resenären som ska kränga sig ombord på buss eller tåg med fler väskor än vad ett flygutrymme i en Boeing sväljer.
Jaja, jag ska inte randa. Ni fattar, jag hade jävligt många väskor när jag skulle hem i tisdags.
Bussresan med 41an de cirka 25 kilometrarna mellan Sandviken och Gävle avlöpte utan bekymmer och jag gick glad i hågen och ställde mig på perrong 1. Tåget kom och jag lade märke till att det i andra vagnen fanns många lediga platser och travade glatt in där. Det visade sig vara djurvagnen men av tjugofyra säten var tre upptagna och alla såg vid första anblicken ut att vara något sånär homo sapiens.
En ensam tanta i ena delen av vagnen och två killar i trettioårsåldern sov mot varandra i en fyllebromance-mysighet i andra änden. Jag satte mig närmast killarna, smygfotade dem och fnissade glatt. Sedan dröjde det ungefär femton sekunder innan den där gamla kharma striked back at me. Helt plötsligt börjar någon utanför tåget vråla och banka frenetiskt på rutan. Törnrosa-pojkarna vaknar dock inte och jag reser mig upp för att väcka dom utifall dom ska kliva av i Gävle. Den ensamma tantan viskar dock "NEJ GÖR INGET" på ett sådant allvarligt sätt att jag inte vågar annat än sätta mig igen.
Knappt har min rumpa landat på det slitna SJ-sätet förrän samma man som nyss bankade på rutan och härjade uppenbarar sig i vagnen. Han vrålar fortfarande och jag hör nu att han vrålar om cigaretter. Bankar gör han också, denne rågblonde berusade skogsvilde som ser ut som att Per Moberg fått barn med Iggy Pop, men nu bankar han på en av de sovande killarna. Snart bankar alla män i vagnen på varandra och jag sitter stel som ett kvastskaft och förbannar mig själv över att jag satt mig så nära detta numera inferno av idioti.
Inom mig bor ingen fighter. Snarare tvärtom. Av denna enkla anledning satt jag blickstilla, blundade och tänkte att "snart är det över barn" medan det vevades armar och ben som mänskliga väderkvarnar. Plötsligt, och som något av en dröm, Och trots eldupphör så var stämningen i vår lilla djurkupé minst sagt hätsk. Kanske fick jag där och då vara med om mitt livs Triss-ögonblick när det plötsligt hände. Jag hade räknat med att SJ:s tågvärd skulle borsta av sig och gå vidare och syna biljetter som om inget hänt och lämna mig och tantan i kupén som utvecklats till ultimate fighting-bur. Men icke.
Tågvärden tog mig och tantan och flyttade oss till första klass-vagnen. Med orden "nu är ni i säkerhet" ekande i öronen och hög på adrenalin sjönk jag ner i ett tågsäte modell stort och skönt och försökte att njuta av tanken att jag för 140 riksdaler fick åka med kostymfarbröder med laptops som på sin höjd säger jädrans om något går snett. Trots att jag bedömde chansen att laptop-människorna plötsligt skulle gå bärsärk och riva inredningen i vagen som liten så kunde jag inte riktigt slappna av under resten av resan.
På Stockholms central skyndade jag mig av tåget och pinnade på mot tunnelbanan. Såg inget mer av de alkoholindränkta slagskämparna och det kändes inte precis som någon förlust. När jag kom hem och fick krypa i säng bredvid min egen gullros så kändes allting bra men när jag vaknade dagen efter så var jag arg. Arg för att tre personer som uppenbarligen inte kan hantera varken sprit eller knytnävar skrämt mig så att jag inte vågat annat än att spela död och hoppas på det bästa. Det är fanimej inte okej.
Kommentarer
Trackback
