Dagens Nyheter hade i dag en stor artikel om Fredrik Reinfeldts 2000 dagar som statsminister. De hade plockat fram en hel drös siffror på vad Reinfeldts politik gjort med landet de senaste åren. Bland annat fanns en siffra med som gjorde ont i hjärtat. Enligt en undersökning från Statistiska centralbyrån så har 14,1 procent av alla över 16 år ingen som de räknar som en nära vän. Den siffran var till och med någon procentenhet högre än vid förra mätningen.

För min del blev övriga siffror ointressanta efter det. Ärligt talat så bryr jag mig inte om Reinfeldt stoppar nittiotre miljarder kronor i madrassen och bygger ett köksbord av guldtackor som han med sin politik sparat ihop. Det kan inte vara så att på tio svenskar så står två stycken och skruvar ängsligt på sig för att de har ingen nära vän. Det spelar ingen roll om det är gammal dam, en stressad 35-årig internetmiljonär eller en trulig blivande student, ingen av dessa människor borde behöva gå igenom livet utan en nära vän.

Om jag inte hade mina nära vänner så skulle jag vara nära ett sammanbrott minst tre gånger i veckan. Om jag var tvungen att hålla det inom mig det där som gjorde mig så fasligt arg och om jag inte hade någon som lyssnade när jag behövde få vara liten och om det inte fanns någon att berätta om alla knasiga människors roliga beteenden för, ja då vette katten om jag skulle se något som fint eller kul i livet.

Jag har tur, jag har många vänner. Men det kostar på också. Att ha vänner är som att sköta en prunkande trädgård. Gröna fingrar och varmt hjärta blir synonymer. Vänskap är ingen garderobsblomma som är omöjlig att döda ens om man glömmer den ensam under en långsemester. Nej, vänskap är enligt mig många gånger en sån där lite svårskött ros som kräver att man vet att den finns och att man bryr sig och visar det. Den kanske tål att glömmas några dagar och man får försöka vattna upp de purkande bladen och sopa ihop torkade, nedfallna blomblad, men nästa gång man glömmer så går det fortare utför och torkan blir evig.

Vänner är inget som kommer gratis men det är samtidigt inget som kostar skjortan att underhålla. Att vattna sina rosor med små livstecken kan göra att man på ålderns höst slutar sina dagar i den vackraste av trädgårdar, omgiven av blommor i alla dess färger.

Det finns 14,1 procent av svenska folket som förmodligen inget hellre vill att ha en egen ros eller en halvvissen tulpan eller kanske för den delen även en kaktus. Bara något grönt. Något med liv i, något att sköta om. Något att hålla liv i, något som vattnar och håller liv i den egna blomstrandet. Så alla ni därute som har vackra blommor till ert förfogande, glöm dem inte. För när det blir ensamt är det hårt att krama en iphone eller få tröst av en tjusig bil. Och pengarna du sparat köper dig kanske plastblommor men de vackraste de är inte till salu...