Gratis är gott. Eller?
När vi för två veckor sedan var i den engelska huvudstaden London så möttes jag av ett något sorgligt besked. Min favoritbutik, His Master's Voice, hade på grund av dalande försäljningssiffror stängt sin stora butik mellan Bond Street och Oxford Circus. Egentligen är det ju inget konstigt att de tvingas stänga, jag har nog bidragit själv till det också tråkigt nog.
His Master's Voice, eller HMV som det kort och gott heter, säljer nämligen musik som man kan ta på. Inte instrument, nej gudars, då hade tondöva jag inte behövt gå dit. HMV säljer skivor, de är som en gigantisk engelsk variant av Rocks. Allt som oftas, förmodligen tvingade av rådande klimat i branschen, har de reor och kampanjer där man kan köpa både det ena och andra för tillsammans 10 pund. Som den handlingsmissbrukare jag är tycker jag ganska ofta att jag behöver hela serien av M*A*S*H och Susan Boyles nya skiva eftersom "det var ju billigt och är ju typ bra". Med andra ord brukar en stor del av mina semesterpengar hamna i HMV:s kassakista.
Tyvärr är det långt ifrån lika trångt inne på HMV som inne på klädbutiker. När jag glatt visar upp mina musikaliska fynd rynkas det på en och annan näsa samtidigt som någon slinker in en kommentar om Spotify, Grooveshark eller Youtube. Alla tre fantastiska uppfinningar men som jag tror lett till en tråkig utveckling. Varför ska jag nu ge mig på att förklara. Men alla Spotify-lovers, hata mig inte, ni får så tråkigt i er värld då.
För 99 kronor får man i dag obegränsat med i princip all världens musik via Spotify. Jag kan dansa runt i köket till Kikki Danielssons "Bra vibrationer" om och om igen en hel dag. Sätta ihop en spellista med alla ledsna sånger och gråta tills allt elände flutit bort. Eller när de mentalt mindre åldrade grannarna spelar sin fjortis tuggummipop på högsta volym så kan jag utan problem kontra med att låta Megadeth fylla hela huset med bröl. Det finns med andra ord mycket positivt med musiktjänsten. Men, som med allt finns det ett men.
Jag tror inte att mina 99 kronor kan ge särskilt mycket till de som faktiskt lägger ner både själ, hjärta och tid i sina sånger. Om jag lyssnar på 100 sånger i månaden är vi redan nere på under kronan per låt till de många som varit inblandade i att göra musiken. Låtskrivare, sångare, musiker, producenter och säkert en hel drös med folk som krävs för att det inte ska låta som om någon sitter hemma i badrummet och ylar och spelar på såg.
Men artister har inte blivit något fattigt folk i och med Spotify och andra musiktjänsters intåg. Som flitig konsertbesökare har jag och min plånbok märkt av var de hittar intäkterna som försvinner i och med att fler och fler lyssnar på deras låtar i princip gratis via internetets fantastiska värld. Att gå och sen konsert är i dag i de flesta fall en kostsam historia. Jag har flugit utomlands för billigare penning men diskussionen om flygkostnader ska jag inte gå in på nu. Minst 350 kronor plus bokningsavgift är i dag vad man får ge för de flesta typer av livemusik. Även konserter med Okände Olle från storskogen som spelar på mungiga och sjunger på en så obskyr dialekt att ingen jävel fattar ett ord kostar om inte skjortan så ett annat stort tygstycke.
Nu är det inte besvärande dyrt att betala 500 för en helkväll med musik man gillar, men problemet är att alla inte har råd med det och att många unga i dag därför inte får ta del av det som är bland det finaste som finns, riktig musik. Jag får lite ont i hjärtat av tanken på att generationen under min egen inte kommer att ha fått stå längst fram på en konsert och känna sig om en i bandet, att de inte kommer att få lära sig läxan att inte ta vita skor på utomhuskonserter och att de inte kommer att veta hur artisterna låter när inte någon dude i USA suttit och remixat och mastrat deras röster till oigenkännlighet.
Jag skulle kunna gå in på en hel hög med fantastiska konsertupplevelser som finns kvar i mig. Sådant som jag kommer att berätta för barnbarn när jag blivit gammal och tjock. Om hur vi nästan fick stryk av en tant i blå luddhatt på en festival. Eller hur jag och en gammal kärlek gick helsvettiga genom en vinternatt efter att ha dansat några timmar till ett band som på skiva är så där men som live är grymma. Eller om känslan när musiken tystnar för en stund och en ostämd men lycklig kör om 30000 människor sjunger samma sak.
Ni som läser har förmodligen redan utsett mig till årets stofil som fortfarande 2012 köper cd-skivor och gnäller över Spotify, men det får ni gärna göra. Det är en roll jag utan problem axlar. Musik på riktigt är tillräckligt viktigt och betydelsefullt och något jag önskar alla så därför tycker jag att Spotify kunde gott få vara betydligt dyrare om det förde med sig att konsertpriserna inte fortsätter stiga som nyårsraketer.
Gratis är gott. Men på riktigt är godare.
Trevlig helg.
/Bitter och gammal 27-åring.
Tisdag i januari.
Sitter ensam i soffan efter en kväll full av skratt, vin och den där känslan av att det bästa som finns är att bara vara. Någon spillde vin på väggen och fick sitta inlindad i en filt i stället för en kjol. Någon fick ännu en rockring och någon gästspelade i en tight klubb. Det var en bra kväll helt enkelt. Köket ser ut som om någon släppt en bomb samtidigt som Cervera öppnade sin mellandagsrea. Ni förstår. Det är liksom skönt att ha en dörr att stänga till köket och sen kunna sitta i soffan och inte bry sig.
Lyssnar på Florence and the machine med "Shake it out". Om jag inte har helt snetolkat den så är den inte den gladaste av texter. Med tanke på att låten som rullade innan var Adeles "Someone like you" så hade det ju passat bättre att vara lite hjärtekrossad. Men det är jag inte, långt i från. Det var tvärtemot länge sen jag kände ett sådant lugn och en sådan trygghet. Ni som följer med här på bloggen trots att det skrivs mer sällan än mordfria månader i Malmö så tror jag ni vet att hjärtekross annars varit ganska frekvent i mitt liv. Samtidigt som livet känns som att rulla sig i sockervadd så blir jag lite rädd.
Medan andra som hittar rätt i livet funderar på saker som att de aldrig kommer att få gå ut på krogen och ragga eller ligga med någon annan för resten av sina liv så tänker jag mer på lyckan. Jag älskar den men kan ändå vågar jag inte tänka tanken på att vara lycklig jämt. Tanken på att aldrig ringa Evve mitt i natten med James Blunt i bakgrunden, aldrig mer titta djupt i botten av ett rödvinsglas med Jess när problemen ligger som ok över axlarna, aldrig mer tycka så där otroligt synd om sig själv att det enda som hjälper är att ligga raklång och tänka på hur synd det är om en själv.
Det är kanske inte konstigt att det skälver i en när livet hamnar i förändringarnas kastvindar. Det är nog mer normalt än onormalt. Att glömma allt som varit och hånfullt förakta livet före förändringen, före kärleken, barnet, huset, äktenskapet eller vad det nu är som rycker undan vardagens matta. Den typen av tanke är nog mer ett skydd mot den egna osäkerheten och ett svar på det man tror omgivningen förväntar sig. Det är klart att nykära levde före innan den rätte/rätta klev innanför livets dörrar. Och småbarnsföräldrar hade ett liv fyllt av fest och liv och mening innan de blev mamma och pappa. Och de som flyttat in i sitt egna lilla slott andades och frodades när de bodde i en liten hyrestvåa också. På samma sätt som jag var lycklig även när kärleken jävlades med mig innan jag träffade A och förstod att det är så här jag vill ha det.
Tappade någonstans tråden jag började med, den där rädslan över att alltid vara lycklig. Nu vet jag att det kommer komma tillfällen, när sambolivets smekmånad är över och verkligheten knackar på fönsterkarmen och vill in och vara en tredje part i vår lilla tvåa. Men framtiden är oskriven på samma sätt som dåtiden är huggen i sten. Jag grät och jag skrattade förut och jag kommer att gråta och skratta i framtiden. Kanske, förhoppningsvis, kommer jag att lyssna på den lessna musiken med andra öron än de utanpå en värkande kropp. Livet före Den stora kärleken finns kvar och det finns även de smärtsamt fantastiska känslorna av riktigt vackra sorgsna låtar.
Borde kanske lägga in en brasklapp om att en box vin tömts i det goda sällskapets lag i kväll. Det mesta rann mellan matbitar och surrande ner i struparna och kanske ligger det och skvalpar bredvid förnuft och gör tankarns väg ut ur huvudet lite fnoskig. Kanske är det bäst att sluta skriva innan jag sitter mitt i ett garnnystan av tankar och trådar. Så får det bli.
Äsch. I morgon kommer A äntligen hem och jag slipper sitta ensam och rödvinsfundersam. Tills dess lyssnar jag på min favorit Adele med en annan favorits fina bit. Må gott, gott folk.
