Lyssnar på Florence and the machine med "Shake it out". Om jag inte har helt snetolkat den så är den inte den gladaste av texter. Med tanke på att låten som rullade innan var Adeles "Someone like you" så hade det ju passat bättre att vara lite hjärtekrossad. Men det är jag inte, långt i från. Det var tvärtemot länge sen jag kände ett sådant lugn och en sådan trygghet. Ni som följer med här på bloggen trots att det skrivs mer sällan än mordfria månader i Malmö så tror jag ni vet att hjärtekross annars varit ganska frekvent i mitt liv. Samtidigt som livet känns som att rulla sig i sockervadd så blir jag lite rädd.

Medan andra som hittar rätt i livet funderar på saker som att de aldrig kommer att få gå ut på krogen och ragga eller ligga med någon annan för resten av sina liv så tänker jag mer på lyckan. Jag älskar den men kan ändå vågar jag inte tänka tanken på att vara lycklig jämt. Tanken på att aldrig ringa Evve mitt i natten med James Blunt i bakgrunden, aldrig mer titta djupt i botten av ett rödvinsglas med Jess när problemen ligger som ok över axlarna, aldrig mer tycka så där otroligt synd om sig själv att det enda som hjälper är att ligga raklång och tänka på hur synd det är om en själv.

Det är kanske inte konstigt att det skälver i en när livet hamnar i förändringarnas kastvindar. Det är nog mer normalt än onormalt. Att glömma allt som varit och hånfullt förakta livet före förändringen, före kärleken, barnet, huset, äktenskapet eller vad det nu är som rycker undan vardagens matta. Den typen av tanke är nog mer ett skydd mot den egna osäkerheten och ett svar på det man tror omgivningen förväntar sig. Det är klart att nykära levde före innan den rätte/rätta klev innanför livets dörrar. Och småbarnsföräldrar hade ett liv fyllt av fest och liv och mening innan de blev mamma och pappa. Och de som flyttat in i sitt egna lilla slott andades och frodades när de bodde i en liten hyrestvåa också. På samma sätt som jag var lycklig även när kärleken jävlades med mig innan jag träffade A och förstod att det är så här jag vill ha det.

Tappade någonstans tråden jag började med, den där rädslan över att alltid vara lycklig. Nu vet jag att det kommer komma tillfällen, när sambolivets smekmånad är över och verkligheten knackar på fönsterkarmen och vill in och vara en tredje part i vår lilla tvåa. Men framtiden är oskriven på samma sätt som dåtiden är huggen i sten. Jag grät och jag skrattade förut och jag kommer att gråta och skratta i framtiden. Kanske, förhoppningsvis, kommer jag att lyssna på den lessna musiken med andra öron än de utanpå en värkande kropp. Livet före Den stora kärleken finns kvar och det finns även de smärtsamt fantastiska känslorna av riktigt vackra sorgsna låtar.

Borde kanske lägga in en brasklapp om att en box vin tömts i det goda sällskapets lag i kväll. Det mesta rann mellan matbitar och surrande ner i struparna och kanske ligger det och skvalpar bredvid förnuft och gör tankarns väg ut ur huvudet lite fnoskig. Kanske är det bäst att sluta skriva innan jag sitter mitt i ett garnnystan av tankar och trådar. Så får det bli.

Äsch. I morgon kommer A äntligen hem och jag slipper sitta ensam och rödvinsfundersam. Tills dess lyssnar jag på min favorit Adele med en annan favorits fina bit. Må gott, gott folk.