Mycket av det jag skrivit på bloggen på sista tiden har handlat om mitt behov av att avreagera mig eller skriva av mig om sådant som påverkat mig i världen. Tänkte därför göra lite rockad och skriva ett inlägg om mig själv och mitt liv just nu. Det är inte det att jag helt plötsligt blivit sjukt intressant eller så. Nej nej. Jag är samma småtråkiga människa som alltid. Men just nu behöver jag lätta på trycket i hjärnan om alla saker jag tänker att jag borde anteckan på almanackan som sitter på kylskåpet men som jag aldrig skriver dit.

Livet i Stockholm och på TT snurrar på. Just nu är min plats på utrikes och eländet som sker runt om i världen. Igår pratade jag med en människorättsaktivist i Syrien som berättade för mig hur landets polis slog ner demonstranter bland annat med elpistoler. Det blir en smått absurd situation att prata med honom om detta förjävliga som händer i hans land och sedan säga hejdå. Vad säger man, ha en bra dag? Nej, det vore ganska sjukt. Ha det så bra som det går? Nja, inte heller. Den här fine mannen löste mina bekymmer genom att fråga vart i Sverige jag var och berätta att han tyckte om Stockholm men hade en gång besökt Leksand och det var hans svenska favoritplats. Jag hasplade ur mig något om att jag hoppades att han fick återvända till Leksand någon gång och han sa att det skulle han göra när det ordnat sig i Syrien. Inte klockrent men okej avslutning av samtalet intalar jag mig.

Förra helgen for jag och Malin till Falun och tittade på svenska skidspelen på lördagen. Malin är ju rutinerad skidhejare, för mig som rookie var det grymt att se Marit Björgen skejta upp för mördarbacken i ett tempo som jag inte håller ens på cykel i nerförsbacke. Vi stod bland Årsundafolket i Jönssonligan och det gjorde det ju inte sämre att Emil gjorde ett av sitt livs lopp och blev sjua i skiathlon. Solen sken på oss och eftersom vi var på utflykt var det helt okej att äta en hel påse gifflar på tio minuter.

I söndags var det SM-final i bandy på Studenternas. Vi stod på SAIK:s kortsida och matchen fick ett sådant där fint slut som egentligen bara sker i filmens värld. Zeke, som spelat i SAIK typ jämt men som bestämt sig för att för alltid dra på sig skridskoskydden efter matchen, avgjorde genom att skjuta ett frislag via en Bollnäsare i mål. Det var fantastiskt fint. SAIK och deras ekonomiska beteende är inget jag annars hyllar men Sandvikaren i mig jublade som aldrig förr. Har kommit på mig själv med att då och då småsjunga på Elvert Undergrounds Bandybollar av stål i veckan. Fantastisk heja-SAIK-låt som förbjöds på Jernvallen, ett ganska bra beslut kan jag tycka så här i efterhand. Refrängen är inte vacker men versen desto mer.

Helgen var en riktig sporthelg men några saker lämnade mig något konfunderad. När till och med Andy Newell tagit sig upp för mördarbacken på lördagen och det var dags att gå ner genom skogen var klockan runt fyra på eftermiddagen. Ett gäng herrar utstyrda i gult och blått hade dock uppenbara problem. En av dem behövde plaststängslet för att ens kunna stå böjd som Quasimodo. Några timmar tidigare hade samma gäng brölat om Charlotte Kalla och klunkat Minttu direkt ur flaskan.

Studenternas läktare på söndagen var än värre. En man hade druckit bort den motoriska förmågan att föra ihop händerna och klappa. En annan tyckte det var en bra idé att kasta en bengalisk eld in i publikhavet. När SAIK gjorde första målet och vi jublade tappade de som ersatt stabilitet med öl kontrollen och föll framåt över oss andra. Som tur är gjorde ingen illa sig mycket men jag led med en ung kille med downs syndrom i svartvittröja som inte vågade stå kvar på sin plats efter att mysfyllona från ovanför kommit ramlande.

Under de första månaderna av januari har lokaltidningen hemma skrivit mycket om att Läkerol Arena, hemmabanan för Brynäs, skulle bli av med alkoholtillståndet. Detta efter att ha misskött sig på flera sätt och trots varningar. Hockeyfolket har rasat och Brynäs pratat om konkurs och tomma läktare om de inte får servera öl på matcherna. Skrämmande men sant. I slutändan så fick arenan tillbaka tillståndet men i mitt huvud stannar tankarna om att Brynäs herrlag inte kan spela hockey i elitserien om inte deras publik är mer eller mindre packade. Tragiskt med stort T.

Jag tänker inte ge mig ut för att vara någon form av moral-tant från nykterhetsrörelsen. Nej. Det vore en ren och skär lögn att påstå att jag på något annat sätt än min hudton är vit som en isbjörn. Men jag känner mig ändå berättigad att ifrågasätta människors beteende. De som ser ett idrottsevenemang som en vettig anledning att dricka sig själv under bordet bör ta sig en funderare.

Om man inte vågar heja utan att ha en halv flaska jäger innanför västen gör man sig själv och andra en tjänst genom att se på idrott framför tvn. De som raglar runt och glömmer vilket lag de kom för att heja på och hickar fram heja Brögle. De som blir förbannade på sina kompisar utan att veta varför och förvandlar läktaren till ett mini-Libyen. De som egentligen inte bryr sig om vad som sker i matchen, i spåret eller ens vet vilken sport de ser. De borde stanna hemma och lämna plats åt de som är där för att heja. För att visa sina barn deras idoler i verkligheten. För att sport är fantastiskt live. Det är de människorna jag vill ha bredvid mig när jag går och tittar på sport.

Nog om detta. Jag tror ni hajar vad jag tycker. Men jag tänkte fortsätta berätta om sport ändå, jag har i lag med min lillasyster och mina kusiner anmält mig till Jukola. För er oinsatta är det en stor orienteringskavel i Finland. Ja. Jag vet att det låter galet och förmodligen är galet men på något sätt så ska det bli en hyllning till vår bortgågne morfar att Lama OK tar oss igenom Jukola. Min sträcka är runt sex kilometer och jag har börjat springa längs Järlasjön för att ha en chans att klara av det. Knäna svarar genom att glappa, hacka och allmänt tjafsa med mig. Men varje gång kan jag springa lite längre än gången innna så jag är lugn. Något mer bekymrad är jag för min lillasyster, inte på något sätt över att hon inte ska orka springa, men däremot hennes orienteringskunskaper. De är kanske inte på elitnivå om man säger så... Men inte förrän i mitten av juni är det dags så vi hinner nog slipa den biten också. Annars så kanske Anna får flytta in i Mumindalen och vi får byta namn till Lam OK...

Det blev kanske inte så mycket update på mitt liv ändå. Men solen skiner utomhus och jag ska ta mig till Monki på Götgatan. Har spanat in en jättefin jacka som skulle sitta som ett smäck på min kroppsyta. Sköt om er gott folk. 

Jag är uppe i ottan utan att behöva skynda iväg mot Slussen och jobbet. När klockan slår 23.00 ikväll ska jag däremot inställa mig för ett första nattpass på TT. Då jag inte är någon LAN-datanörd har jag ingen direkt erfarenhet av att sitta vaken framför datorn en hel natt. Därav har jag kommit på ett eget segerrecept för att inte behöva spjälka upp gluggarna med tandpetare. Om jag som nu är uppe i ottan och avverkar mina måsten under förmiddagen så borde det vara guldläge för att sen komma hem och sova på eftermiddagen. En idiotsäker plan. Typ.

Något som ännu orsakar bry i mitt huvud är hur man gör med maten, äter man även på natten? Ska jag ha matlåda med mig? Eller leta mig ut till nattöppet kebabhak och trängas med partykatterna och fyllbultarna? Eller bunkra upp med redbull och dextrosol? Ständigt dessa svåra livsfrågor. För alla er som nu blivit mycket konfunderade över det här med nattmatens vara eller icke vara så lovar jag att återkomma när jag vet den gyllene vägen att gå.

Det känns konstigt att skriva ett blogginlägg utan att beröra Japan. Mina arbetsdagar den här veckan har bestått till stor del av att följa utvecklingen av katastrofen. En av mina personliga reflektioner är att den ursprungliga katastrofen, jordbävningen och tsunamin, fått lämna över strålkastarljuset till Katastrofen med stort K. K som i kärnkraft.

Vi i västvärlden är inte lika intresserade av framgrävningen av döda kroppar, vi har lämnat den ständigt stigande dödssiffran i bakvattnet och riktat allt fokus på kärnkraften. Nu tänker jag inte på något sätt förringa att de havererade kärnkraftverket också är en förskräcklig katastrof men det känns något konstigt när vi skriver artiklar om hur vindarna kan föra eventuellt radioaktivt regn till Sverige. Intervjuer med oroliga renägare i Norrland känns som ett hån mot alla de miljoner japaner som förlorat sina familjer, sina släktingar eller sina hus. Sina liv helt enkelt.

Det är inte värdigt att börja prata om svenska renar i ett läge som detta. Skämmes ni som valde denna infallsvinkel.

En annan sak som får mig att skaka på huvudet lite grann är hur våra regerande politiker fnyser åt de som nu höjer rösterna om att vi även i Sverige borde se över kärnkraften. Enligt den folkomröstning som skedde fyra år före min ankomst till världen skulle kärnkraften vara borta förra året. Nu viftas oroliga röster bort som flugor och besvaras med kommentarer om att Sverige minsann ligger mitt på en kontinentalplatta och att vi inte drabbas av vare sig jordbävning eller tsunami. Det de kärnkraftspositiva missar är att kärnkraften inte blir ett stensäkert bara för att vi inte har jordbävningar.

Det är lite som att säga att bilolyckor inte är ett problem för att vi satt upp mitträcken. Det kanske är säkrare i Sverige än på andra platser, men det gör det inte mindre farligt. Om det vore idiotsäkert och ofarligt skulle det inte behövas en jättedebatt om vart kärnkraftskräpet ska förvaras de närmaste 100 000 åren innan det är, ja just det, ofarligt?

Istället för att avveckla bestämde politikerna förra året att restaurera kärnkraften. Helt tvärt emot vad folket trettio år tidigare ville. Tyvärr är jag tveksam om svenska folket skulle rösta nej till kärnkraft om omröstningen gjordes om nu. Någonstans har låga elpris och feta plånböcker blivit viktigare än allt annat. Många hävdar att man inte ska larma i onödan och att det faktiskt är väldigt ovanligt med kärnkraftsolyckor. Förvisso sant och jag är en av de ivrigaste hejarna på att inte oroa sig i onödan. Men i det här fallet går jag emot min normala principer. För en kärnkraftsolycka räcker. En enda olycka räcker för att påverka i åratal. En enda olycka räcker, det visar bevakningen av Fukushima just nu. Vi i Sverige blev medvetna om det efter Tjernobyl men avståndet och tiden har gjort att vi glömt, att vi bytt fokus mot våra plånböcker. Nu kanske det finns hopp om att debatten startar om.

Det finns alternativ till kärnkraft. Inga billiga Dollarstore-alternativ. Nej, en utbyggnad av vindkraften och vattenkraften skulle kosta många miljarder. En parantes kan då vara att en kostnadssiffra som nämns efter katastrofen i Japan är 1200 miljarder. Vind- och vattenkraft är inte det miljövänligaste alternativen säger förståsigpåare. Kanske förvisso sant även det. Men de får sällan härdsmältor. Om de olyckas ödelägger de inte heller stora områden där det för en lång lång framtid blir omöjligt att vistas. De ger inte partikelregn som gör att barn och vuxna utvecklar svåra cancerformer.

Innan statsminister Olof Palme mördades trodde ingen att något sådant någonsin skulle ske. Innan det i december förra året small i centrala Stockholm var Sverige ett land fritt från terror. Än så länge är Sverige ett land med säker kärnkraft, här sker inga jordskalv som blottlägger de farliga kärnbränslet. Än så länge är allt lugnt men vi är naiva om vi intalar oss att det som aldrig hänt tidigare inte heller någonsin kan ske. För min del är ett nej till kärnkraft självklart.

En av dagens stora snackisar är att en division två-spelar i fotboll kommit ut ur garderoben. En pojke på 20 år berättar att han är bög. Och tidningarna kastar sig över honom, delvis på grund av att han är son till Den Store Glenn från Göteborg men även för att det här är bra. Bra nyhetsvärde som säljer. Bra olja på den arga kommentatorseld som ständigt brinner på internet. En efter en har de stora krönikörerna hyllat outingen och bedyrat att de minsann alltid tyckt det är helt okej att vara gay. Men varför i hela världen blir det sån stor grej då?

För att han är första outade fotbollsspelaren i öppna Sverige? Kanske. För att han har en känd pappa? Kanske. Mest tror jag dock att det handlar om att det dras en suck av lättnad inför något vi inte riktigt vetat hur det varit men som nu är glasklart. Jag tror inte hela fotbollsvärlden är homofober lika lite som jag tror att unge Hysén är ensam om att vara gay och lira boll. Däremot tror jag att den hets som uppstår i samhället när något sådant här dyker upp handlar om etiketter. Vi vill i dag veta exakt hur allting är och varför och helst hur det kommer vara i framtiden också. Därför jublar vi när vi nu kan klistra ett stort bögklistermärke på någon. Vi har liksom gay-godkänt en ny rörelse och på arenorna kan man nu panga upp dekal med Gay-okej. Vi vet hur det är. Etiketter gör allting lätt. Eller?

Någonstans har vi slutat vara vanliga dödliga människor och istället samlat på oss titlar och etiketter som beskriver vem vi är. Vi är våra religioner, våra åldrar, våra kön, våra politiska ståndpunkter och våra yrken. Våra nationaliteter, våran hudfärg och vår sexualitet. Och tvekar någon om någonting blir det osäkert i samhället. Och osäkerhet ger svaga människor och svaga människor vill samhället inte ha. Därför ger vi oss själva och vår omgivning etiketter som håller oss på lagom avstånd. Vi behöver inte gå nära och fråga hur något är för vi vet ju redan hur folk är bara genom att kolla deras etiketter.

Jah hoppas för allt i världen att vi kan ta oss förbi detta elände med etiketter innan det helt berövat oss möjligheten att vara människor. Att vara glada. Att vara arga. Att vi i framtiden får känna saker utan att det finns en etikett att sätta på det. Jag vill inte vara vit kvinna, 26 år, icke troende, bisexuell, jornalist, som röstar på miljöpartiet. Jag vill vara jag. Jag vill att personlighet vinner över etiketter. Jag vill att världen slutar jubla när någon säger att de är bög. Jubla för att karln är människa. För att han lever och frodas. Jag vill att alla jublar för sig själva, för att vi är människor med alla möjliga tankar och åsikter och utseenden men att vi ändå är människor värda att lära känna bättre.

Och nu en brasklapp till de som nu tror att jag försöker sätta mig på en piedestal och hävda att jag är fantastisk och aldrig etikettar någon. Det är inte sant. Ibland hets-etikettar jag värre än de som prissätter varor på Konsum. Men jag har en dröm om hur jag vill vara och en vilja att förverkliga den. Det borde alla ha. Och jag hoppas att Anton fortsätter vara Anton och inte homosexuelle fotbollsspelaren Anton.

Däremot måste jag konstatera att bög-nyheten skuffat undan en annan helt bisarr sportnyhet. Och det är jag glad för. I min hemstad Sandviken är vi bandytokiga. Och vissa är bara tokiga men det hör inte hit. Bandyspelarna i Sandviken är många gånger bra betalda och har ett ganska schysst liv. Men nu har SAIK kört ekonomin i botten. Matsäcken tog slut långt innan någon var mätt. Och mätt måste ju alla bli i dagens hungriga samhälle.

Så vad gör då SAIK bandy? Jo, de går till banken. Men de gör inte som vanliga människor och ber om ett lån. Nej, de ber om att vanliga människor ska få låna pengar som de sen ska ge till bandylaget. Snälla banken går med på att förmånligt låna ut pengar till trogna supporters så den som vill kan nu låna 100 000 kronor och sedan ge bort det och stå kvar med en avbetalningsplan på tio år. Och matchbiljetter några år framåt. Om inte klubben kånkar vill säga.

Alltså. Seriöst. Jag måste ifrågasätta intelligensnivån hos de ansvariga i SAIK. Om det nu är så förmånligt varför lånar inte var och en av spelarna och ledarna i herrlaget 100 000 och på så sätt hjälper de ju sig själva? Vilka är det egentligen av Sandvikens invånare som ska gå till banken och låna? Jag har svårt att förstå.

Sandviken består av Sandvik, kommunen och en del kringkring. Det är inget miljonärsparadis a la Monaco precis. Och även om det hade varit det så är det rent ut sagt förjävligt att ett idrottslag inte kan se att de själva måste få ihop det. Precis som barnfamiljer, pensionärer, studenter och ensamstående måste varje månad. Jag tjänar inte snormycket pengar och kan därför inte köpa en Porsche. Det förstår jag. Jag kan inte be mina kompisar att de ska låna pengar och ge mig. Det förstår jag. Vad är det SAIK inte förstår?

Och om någon mot förmodan går till banken och plockar ut hundra tusingar och sedan ger bort till bortskämda bandyspelare så ska jag personligen inrätta en skampåle i Sandviken och fjättra denne vid den. Det är fan i mig helt absurt. Skämmes SAIK.

För att ändå avsluta gladare så gläds jag med Helena Ekholm som sopat bort mästerskapsspöket och vann med tre minuter. Galet. Och så gläds jag med alla ni där ute som hittat kärleken vare sig det är en man, kvinna, hund eller en bit av Berlinmuren. Det är fint. Ta hand om den.