Det fanns en hel del saker på min agenda ikväll men av det blev det inget annat än en långpromenad och ett halvhjärtat försök att förstå hur soffan egentligen borde sitta ihop där i böjen där den inte sitter ihop nu. Min kropp har fortfarande inte helt återhämtat sig från helgen. Helgen då det vi taggat för i snart sju och som vi fruktat sedan dagen efter de där vinglasen som fick oss anmäla oss ägde rum. Helgen i Finland. Jukola-helgen.

Efter kaosartad finsk logik kom jag och Malin fram till TC. Anna och Annica åkte en expressbuss som kom fram en timme senare. Finsk logik som sagt. Lätt stress sköljde över oss och nervositeten spolades bort när stressen tog över. Helt plötsligt sköts starten och Anna följde med det hav av kvinnor som sprang iväg.

Jag vågar säga att mina föräldrar hade nerverna på utsidan medan deras minsta unge var ute i skogen, ett spjutkast från gränsen till tsarernas Ryssland. Själv knölade jag min nummerlapp och sträckte armarna i skyn som uppvärmning. Efter en och tjugofem kom sillmjölken älgandes och jag fick en karta i storlek A3 att umgås med. Efter en timme och åtta minuter spurtade jag om två stycken i mål, visserligen var de rätt korpulenta damer i övre medelåldern men det kändes ändå bra att orka springa om någon.

Någonstans i mig bubblade en löjligt nöjd känsla upp. Jag plockade 115 placeringar och lyckades nästan helt låta tävlingsinstinkten vinna över smärtan i knäna. När Malin kom i mål efter tredje sträckan kändes allt klart, som alla andra lag hade vi ju vårt starkaste kort på sista sträckan. Anca som både kan orientera och springa tog Lama OK i mål på plats 824. Några timmar senare slog klockan midnatt och morfar skulle ha firat sin 90:e födelsedag. På sitt moln någonstans ovanför oss tror jag han log och var stolt över sina barnbarn.


Supporterklubbens båda ordförande och klubbstandaret.


En del av supporterklubben roade sig på egen hand.


Fullt kittade supporterklubbsmedlem.


Kvinnan med guldet vaktar standaret.


Trötta men lyckliga innehavare av plats 824. 


LAMA OK med bästa supporterklubben.


Det var vi som hade morfar på ryggen.


På natten blev det kallt och vi klädde på oss värmde kroppen med bubbeldrickor medan herrarna sprang.


Jukola var lite som en festival. Dock med lerigt kutande i skogen istället för musik. Men lite lika. Typ.


Festival-likheterna minskar dock lite när man ser militärtältbyn där vi sov...


På vägen hem släppte spänningarna som byggt bo i oss innan tävlingen och vi blev lite som skogsvildar.


Vild var ordet.


Som sagt.


And it goes on.


Galenskapen nådde sitt crescendo. Vi såg en älg bredvid bussen. Sen rullade vi in i Helsingfors och klev på Silja-båten mot Stockholm.

Väl på båten där slutade dokumentationen men jag kan avslöja att vi bjöds på körsbärspudding, en riktigt smakretare. Vi bjöds på underhållning av en rysk dansgrupp somkörde filmtema och tyckte det var passande att på en jättebåd mitt på havet ha med Titanic (jag betvivlar att de sett hela filmen och fattat att båtskrället faktiskt sjunker). Vi var även på disco och dansade till coverbandet där kvinnliga sångerska såg ut att vara vän med Julia Roberts i Pretty Woman (hon hade vita fluffiga moonboots, det säger allt). Sen sa vi godnatt och drömde om hur vi vinner Jukola nästa år...

I dag var min första dag efter det som jag väljer att kalla semester och som negativt inställda människor kallar arbetslösa veckor. I dag var även första gången på mycket länge som jag upplevde riktig rädsla. Sådan rädsla som får pulsen att öka och ögonen att tåras. Sådan rädsla som fick min skjorta att smita åt kring kroppen av svett. Sådan rädsla som inte botas fastän man får höra att allting är okej, allt är bra.

Vi fick någonstans runt sju veta att två personer på Sandvik omkommit sedan gas läckt ut där de arbetade. Två män i 55-års åldern som jobbat mer än 30 år på Sandvikens stolta stålföretag. Jag kopplade först inte men sen gick det upp för mig. Det stämde in på någon jag känner, eller för den delen på väldigt många jag känner men i mitt huvud fanns bara en person. Min lilla pappa.

Några minuter stirrade jag på den banala genrebild över ett soligt Sandviksområde som prydde Hiertas hemsida. Fann mig inte att göra något utom att tänka på en lagom rund och glad man med nya tänder och nära till skratt. Allt inuti skrek nej nej nej. Jag ursäktade mig och reste mig klumpigt ur kontorsstolen som jag inte på hela kvällen fick att fastna i sitt-upprätt-läge. Gick de få meterna till ensamhet i köket för att ringa det där välbekanta Comviq-numret som ringer mig flera gånger om dagen ibland. Medan signalerna gick fram tittade jag ut genom glashuset över Stadsgårdskajen men såg ingenting. Det ena scenariot efter det andra spelades upp framför mina ögon och inte ens när mamma glatt svarade "Hallå" slappnade jag av.

Men mamma och pappa visste inget om att två personer slutat sina liv i en källare på Sandvik. Vi kom överens om att det var hemskt och otroligt ledsamt. Sen ville mamma berätta att jag fått brev från Ica om specialerbjudande. Jag älskar min mamma för att hon där och då förmodligen hörde att hennes äldsta barn var glad och lättad men samtidigt ledsen och därför styrde om tankarna på mig.

Det vore fysiskt omöjligt att gå och vara rädd jämt, det skulle äta upp en inifrån och ingen skulle märka det förrän det var försent. Förrän man rusat naken ut på E4:an för att det är enda botemedlet mot de tusentals ilskna myror som kryper i kroppen på en. Kanske är det en klyscha att en kalldusch påminner om hur skönt det är med varma duschar och kanske borde vår tvådelade hjärna bättre veta än att glömma bort tacksamheten alltför fort. Men den här rädslan som kom kanske någon vill kalla överdriven men det kan jag inte rå för. I mina ögon och med facit i hand var det en bra ögonöppnare för vad som jag vet är så viktigt men som har en tendens att aldrig få veta det.

Min pappa lever. Min pappa var inte en av de två vars slocknade liv toppade kvällstidningnarnas webbar ikväll. Femton minuters bisarrt anonymt kändisskap som jag ingen önskar. Två ansiktslösa män som kanske har fruar eller äkta män, barn eller hundar. Eller hela klabbet och en sommarstuga med båt. Just nu vet jag inte vilka de är vars liv kröp innanför skinnet på mig ikväll. Men imorgon kommer jag veta vems pappa som inte längre finns, vem som aldrig kommer att bli hel igen. Och jag kommer att undra om de också var rädda ikväll innan de visste.