Det fanns en hel del saker på min agenda ikväll men av det blev det inget annat än en långpromenad och ett halvhjärtat försök att förstå hur soffan egentligen borde sitta ihop där i böjen där den inte sitter ihop nu. Min kropp har fortfarande inte helt återhämtat sig från helgen. Helgen då det vi taggat för i snart sju och som vi fruktat sedan dagen efter de där vinglasen som fick oss anmäla oss ägde rum. Helgen i Finland. Jukola-helgen.

Efter kaosartad finsk logik kom jag och Malin fram till TC. Anna och Annica åkte en expressbuss som kom fram en timme senare. Finsk logik som sagt. Lätt stress sköljde över oss och nervositeten spolades bort när stressen tog över. Helt plötsligt sköts starten och Anna följde med det hav av kvinnor som sprang iväg.

Jag vågar säga att mina föräldrar hade nerverna på utsidan medan deras minsta unge var ute i skogen, ett spjutkast från gränsen till tsarernas Ryssland. Själv knölade jag min nummerlapp och sträckte armarna i skyn som uppvärmning. Efter en och tjugofem kom sillmjölken älgandes och jag fick en karta i storlek A3 att umgås med. Efter en timme och åtta minuter spurtade jag om två stycken i mål, visserligen var de rätt korpulenta damer i övre medelåldern men det kändes ändå bra att orka springa om någon.

Någonstans i mig bubblade en löjligt nöjd känsla upp. Jag plockade 115 placeringar och lyckades nästan helt låta tävlingsinstinkten vinna över smärtan i knäna. När Malin kom i mål efter tredje sträckan kändes allt klart, som alla andra lag hade vi ju vårt starkaste kort på sista sträckan. Anca som både kan orientera och springa tog Lama OK i mål på plats 824. Några timmar senare slog klockan midnatt och morfar skulle ha firat sin 90:e födelsedag. På sitt moln någonstans ovanför oss tror jag han log och var stolt över sina barnbarn.


Supporterklubbens båda ordförande och klubbstandaret.


En del av supporterklubben roade sig på egen hand.


Fullt kittade supporterklubbsmedlem.


Kvinnan med guldet vaktar standaret.


Trötta men lyckliga innehavare av plats 824. 


LAMA OK med bästa supporterklubben.


Det var vi som hade morfar på ryggen.


På natten blev det kallt och vi klädde på oss värmde kroppen med bubbeldrickor medan herrarna sprang.


Jukola var lite som en festival. Dock med lerigt kutande i skogen istället för musik. Men lite lika. Typ.


Festival-likheterna minskar dock lite när man ser militärtältbyn där vi sov...


På vägen hem släppte spänningarna som byggt bo i oss innan tävlingen och vi blev lite som skogsvildar.


Vild var ordet.


Som sagt.


And it goes on.


Galenskapen nådde sitt crescendo. Vi såg en älg bredvid bussen. Sen rullade vi in i Helsingfors och klev på Silja-båten mot Stockholm.

Väl på båten där slutade dokumentationen men jag kan avslöja att vi bjöds på körsbärspudding, en riktigt smakretare. Vi bjöds på underhållning av en rysk dansgrupp somkörde filmtema och tyckte det var passande att på en jättebåd mitt på havet ha med Titanic (jag betvivlar att de sett hela filmen och fattat att båtskrället faktiskt sjunker). Vi var även på disco och dansade till coverbandet där kvinnliga sångerska såg ut att vara vän med Julia Roberts i Pretty Woman (hon hade vita fluffiga moonboots, det säger allt). Sen sa vi godnatt och drömde om hur vi vinner Jukola nästa år...