I dag var min första dag efter det som jag väljer att kalla semester och som negativt inställda människor kallar arbetslösa veckor. I dag var även första gången på mycket länge som jag upplevde riktig rädsla. Sådan rädsla som får pulsen att öka och ögonen att tåras. Sådan rädsla som fick min skjorta att smita åt kring kroppen av svett. Sådan rädsla som inte botas fastän man får höra att allting är okej, allt är bra.

Vi fick någonstans runt sju veta att två personer på Sandvik omkommit sedan gas läckt ut där de arbetade. Två män i 55-års åldern som jobbat mer än 30 år på Sandvikens stolta stålföretag. Jag kopplade först inte men sen gick det upp för mig. Det stämde in på någon jag känner, eller för den delen på väldigt många jag känner men i mitt huvud fanns bara en person. Min lilla pappa.

Några minuter stirrade jag på den banala genrebild över ett soligt Sandviksområde som prydde Hiertas hemsida. Fann mig inte att göra något utom att tänka på en lagom rund och glad man med nya tänder och nära till skratt. Allt inuti skrek nej nej nej. Jag ursäktade mig och reste mig klumpigt ur kontorsstolen som jag inte på hela kvällen fick att fastna i sitt-upprätt-läge. Gick de få meterna till ensamhet i köket för att ringa det där välbekanta Comviq-numret som ringer mig flera gånger om dagen ibland. Medan signalerna gick fram tittade jag ut genom glashuset över Stadsgårdskajen men såg ingenting. Det ena scenariot efter det andra spelades upp framför mina ögon och inte ens när mamma glatt svarade "Hallå" slappnade jag av.

Men mamma och pappa visste inget om att två personer slutat sina liv i en källare på Sandvik. Vi kom överens om att det var hemskt och otroligt ledsamt. Sen ville mamma berätta att jag fått brev från Ica om specialerbjudande. Jag älskar min mamma för att hon där och då förmodligen hörde att hennes äldsta barn var glad och lättad men samtidigt ledsen och därför styrde om tankarna på mig.

Det vore fysiskt omöjligt att gå och vara rädd jämt, det skulle äta upp en inifrån och ingen skulle märka det förrän det var försent. Förrän man rusat naken ut på E4:an för att det är enda botemedlet mot de tusentals ilskna myror som kryper i kroppen på en. Kanske är det en klyscha att en kalldusch påminner om hur skönt det är med varma duschar och kanske borde vår tvådelade hjärna bättre veta än att glömma bort tacksamheten alltför fort. Men den här rädslan som kom kanske någon vill kalla överdriven men det kan jag inte rå för. I mina ögon och med facit i hand var det en bra ögonöppnare för vad som jag vet är så viktigt men som har en tendens att aldrig få veta det.

Min pappa lever. Min pappa var inte en av de två vars slocknade liv toppade kvällstidningnarnas webbar ikväll. Femton minuters bisarrt anonymt kändisskap som jag ingen önskar. Två ansiktslösa män som kanske har fruar eller äkta män, barn eller hundar. Eller hela klabbet och en sommarstuga med båt. Just nu vet jag inte vilka de är vars liv kröp innanför skinnet på mig ikväll. Men imorgon kommer jag veta vems pappa som inte längre finns, vem som aldrig kommer att bli hel igen. Och jag kommer att undra om de också var rädda ikväll innan de visste.