För lite mer än en månad sedan så flyttade jag. För femte gången. Under detta år. Bara tanken på att flytta oftare än Cirkus Scott bör göra de flesta människor trötta i huvudet. Men grejen är den att jag har flyttat färdigt nu. I alla fall på egen hand. Efter många om och men och velande från min ack så förvirrade hjärna så kom den här höstens första riktiga kalla dagar och tjugo minuters väntande på Gullmarsplan två tidiga morgonar i rad fick mig att inse att det inte är värt att lägga 4 timmar i veckan på att transportera mig mellan mitt hem och min kvinnas. Vad jag försöker säga med världens längsta mening är alltså att vi blivit sambos. Och jag trivs med det.

Men för att lugna alla som tror att mitt icke-bloggan beror på att jag och A drabbats av sambosjukan och sitter klistrade vid varandra och äter smörpopcorn och skaffar oss icke-klädsamma men dock grava övervikter så ska jag lägga till att det finns en bov som just nu äter timvis av min tid och stör sambolyckan och andra typer av livsberikande aktiviteter. Boven heter C-uppsats och är en jävla plåga. Stundtals känns det som om vi aldrig kommer att bli klar med eländet. Dock finns de ljusa stunderna när allt flyter på och jag känner mig nästan som en forskare. Nej. Nu ljög jag rejält. C-uppsats är så infernaliskt tråkigt att jag överväger alla möjliga yrken där uppsatsskrivande inte ingår. Byggare av Gävlebocken, inbrottstjuv, speleman i folkdanslag och kanalbåtspaddlare i Venedig är några av yrkena jag seriöst övervägt under detta knattrande av forskningsord och annat blaj.

För att ni som troget klickar er in här verkligen ska tro mig när jag skriver att jag hittat någon som är villig att bo med mig så klistrar jag in två bilder på oss. Vi är fina i hop om skrytmånsen i mig får tycka själv. Må gott med er så ska jag snart uppdatera er om årets julklappshandlande.