En utbuktning, som fören på en liten båt. Inga vassa hörn går att hitta, en förevisning av hur livet bör vara utformat sen? Ytan är varm likt en sten i morgonsolen, mönstrad av resåren i en byxa modell jättelik. Där inuti simmar en liten person. Han eller hon vet inte vem jag är men jag älskar ändå villkorslöst.

Min bästa vän bär på ett barn, en liten krabat bökar omkring som en mullvad innanför hudväggarna på henne. Jag kan inte sluta klappa och smeka mini-Globen som snart ska få en egen plats i världen. Händerna vill ligga på magen hela tiden, lära känna och låta den lära känna mig. Det är en fantastisk känsla när en liten hand eller fot trycks mot min handflata, en första high five blivande vänner emellan? Jag säger ingenting, låtsas vara så där cool när jag egentligen vill gråta av en lycka jag inte känt förut.

Samtidigt som lyckan böljar som ett hav från mina 38:or ända upp i hårfästet så är jag rädd. Rädd att den här nya människan inte ska tycka om mig. Att jag ska drabbas av tapphänthet och tappa ungen så den ändrar form och aldrig förlåter mig. Att han eller hon ska skrika rakt ut när jag kommer in i rummet och tystna först när jag går. Jag drar en gång extra med mjuk hand över det som kanske är en banankrökt liten bebisrygg där inne, övertygar mig själv om att vi har fått en bra start på vår relation.

Okej. Jag vet att jag nojar, ska sluta vara tönt-Linnéa och oroa mig mindre. Försöka vara tant-Linnéa istället. Kanske bära runt på mors porslinsamling för att öva bära ovärderliga saker. Tänka lite på blivande föräldrarna, få en reminder om det jag redan vet. Deras barn kommer vara tryggare än guds barnaskara och jag är så oerhört tacksam att få vara en del av allting.

Tro. Hopp. Kärlek. Godnatt.