Sitter med ett blankt word-dokument framför mig. På något sätt ska alla mina knäproblem sammanfattas i några få rader, en handful ord ska beskriva det som då och då vänt mitt liv upp och ner. Inga ärliga utsvävningar om allt som jag inte får vara med om utan strama ord på ett doktorsspråk jag inte behärskar. Därav den tomma sidan.

Helst av allt vill jag berätta hur det känns att inte kunna sitta på knä och leka med mitt gudbarn av rädsla för att inte kunna resa mig. Hur tråkigt det är att aldrig få varva på brännbollen utan bara stå och vänta tills nån slår en riktig långpärla och sen bli omsprungen av alla. Och hur svårt det är att sitta bredvid och se sin favoritsport och inte veta hur långt jag hade kommit om delarna hållit ihop något sånär istället för att falla totalt.

Men på försäkringsbolaget sitter ingen skruttig farbror och torkar en tår ur ögonvrån med urtvättad näsduk när han läst min bedjan om förståelse. Nej. De vill att jag skriver kort och helst med stora bokstäver så att en maskin kan läsa och sen per automatik skicka mig ett brev med någons gamla pantkvitto för fyra burkar starköl i ersättning.

Inga pengar kan ta bort att jag ser ut att ha gått en fight med Edward Scissorhands. Eller jo, det kan dom säkert men såna summor delar dom inte ut. Och även om någon ägde en magisk laserpekare som tog bort ärren så sitter de ändå kvar. I allt som gjort ont, både sånt jag provat och fått hårda törnar av och av sånt jag fått stå vid sidan av och titta på.

Men ljuset i min tunnel är inget tåg utan en ny tid. En tid utan operationer, utan doktorer och utan rehabträning. Till den nya tiden får inga kilometer av elastisk linda följa med, heller inga kryckor. Värktabletterna ska inte ätas som smågodis och tårarna inte bränna av ilska och ångest på någon obekväm bänk hos Landstinget.

Trettio ord berättar nu hur det är och hur det har varit sen den där första olyckan för nio år sen. Pang tjong rakt på. Tack och bock. Och om jag nån gång hittar en gammal lampa att gnida och får träffa en ande så kommer en av mina önskningar vara att kunna springa igen. Kunna rusa hämningslöst som Phoebe i Vänner. Tills dess tar jag det lugnt, vilar mig i form och njuter av livet.

Rosie Thomas - The one I love.