Jag har varit ute och sprungit. Fort och ursinnigt. Dom första hundra meterna i alla fall. Sedan handlade allt om att hyperventilera och maniskt upprepa "jag är inte trött, jag kommer inte dö".

Tanken med det hela, att jag skulle låta tankarna vila lite, funkade rätt bra. Min hjärna känns tom. Helst vill jag bara lägga mig men måste hoppa in i duschen för snart vankas det mat på Smedsgatan4.

Herregud. Jag har faktiskt varit ute och sprungit.



But I will run until my feet no longer run no more
And I will kiss until my lips no longer feel no more
And I will laugh until my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for

Okej. Rad 2-5 är mer mig än rad 1. Men va fan. Springa kanske är en sån här sak som man upptäcker på sjuttonde försöket att det är kul. Eller inte. Det kan ju vara en anledning att få köpa tighta spandexbyxor om inte annat....

So long suckers.