Ligger och tittar i taket, stjärnorna ser bleka och trötta ut ungefär som jag känner mig. Just nu känns allt lite hopplöst. Glömde vattenflaskan uppe, det är kallt i mitt rum och som grädde på moset så flöt ett gammalt lik inom mig upp till ytan idag.

Imorgon ska jag ut och springa, förhoppningsvis slipper jag ta på mig snöskorna. Hade ett litet moment idag när jag bara vela vråla "Men va är det för fe?". Stod och väntade på skjuts och snön föll, helt plötsligt spyr himlen snö värre än en fjortis på Folkan. Snacka om anledning att gräva ner sig. Ge mig vår.


Jag vill åka utomlands. Nu. Men det verkar omöjligt. Erbjudandet om paddling med kajakhitler i Guadalope lockar ju men då skulle nog min lilla mamma gnaga bort tapeterna av oro här hemma. Sitter och spånar lite över Rom också, det kan blir hur trevligt som helst. Men mest av allt vill jag åka imorgon eller just nu. Till värmen nånstans, där man får gå barfota och dra fingrarna genom sanden.

Nej men inte är jag bitter över att behöva snowjoggings och lovikavantar. No way norway. Im loving it. Not.

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du säkert det...