Jag har kommit hem och landat i vardagen. Inkastad på jobb direkt och här sitter jag nu, fredag eftermiddag med flottigt hår och trött huvud. Skulle helst ha stannat kvar i pastaland ett tag till, i värmen och vinflödet. En del av mitt hjärta blev kvar där nere medans resten tillsammans med mor och syster flög hem under smått kaotiskt italienskt överseende.

Voltrona var sig likt på många sätt även om vissa fasader rasat och visade upp en grym verklighet. Men vi som sett den verkligheten redan förra året var knappast förvånade. Istället så gladde vi oss åt att spumanten flödade, solen gassade, bombolonifrukost med Sabri och ananasglass i San Gimignano. Lägg till sena nätter under taket och utflykter hit och dit så sammanfattar det väl rätt bra en skön vecka.

Rom var fint, lika fint i som i november men mer uppskattat nu, nu utan att vara blåslagen och trött efter en säsongs jobb. Vi har gått gata upp och gata ner och ätit tre eller fyra rätters varje dag. Allt för den inre balansen liksom...

Studenten idag och vädret är väl kanske inte det man skulle önska någon. Fast är det någon dag när lyckan är så stor att det inte spelar någon roll om det viner småspik och går isbjörnar på gatorna så är det väl studenten? Och kanske när man gifter sig. Och får barn. Ja. Typ.

Funderar på att ta en promenad, följa upp det med ett bad och sen invänta kvällens tacos. Låter som en plan.


Mi manchi tesoro.