När man inte jobbar så finns det tid över till massa annat. Så mycket skulle hinnas med om man bara kunde fly från den aktivitet som är en värre tidsslukare än att läsa Bibeln från pärm till pärm, nämligen tänkandet. Dagarna flyger förbi och på det reella pluskontot finns få saker men listan med saker som "jag hinner göra imorgon" blir bara längre och längre.

Blir man sen sjuk så utvidgas tanketiden ännu mer. Den lilla tid som annars går åt till att göra någon obetydlig syssla i sju minuter byts mot stillasittande, sympati-sökande snortid. Och där fylls huvudet fortare än Willys på invigningsdagen...

Jag borde nog fundera på att skaffa mig ett jobb fram tills den dag kommer då jag ska plocka upp böckerna och sätta mig i en skolbänk. Eller så borde tankarna rulla kring det faktum att jag snart fyller 25 och allt vad det sägs innebära. Ännu bättre upp, min värld borde vara full av tankebubblor om hur jag ska rädda världen, stoppa svälten och skapa vapenvila i krigshärdar. Underbara tanke. Men just det, mina tankar är ju fyllda av något annat...

Innanför min ljusrandiga huvudpäls så valsar tankarna runt något som sitter strax söder om mitt vänstra bröst, tryggt gömt. Hjärtat. Naturligtvis. Det som alltid varit chef i företaget att vara jag. När huvudet skrikit nej och hjärtat viskat ja så har all tvekan blåsts bort och svaret varit självklart. Men när hjärtat skriker hjälp, ska huvudet då ta över?

Jag är så nära expert man kan bli vad det gäller snyftlåtar, sånger som får Torneträsk att samlas i ögonvrån bara genom de första pianoklinken. Ibland har mina vänner lite svårt att se tjusningen i en crybaby-sång när livet är snällt mot en. Inte jag. Ju sorgsnare desto ärligare och därmed även bättre i mina ögon. Och på något sätt blir det ju lite att vinna när man kan sitta där och vara lycklig även fast rösten mitt i musiken gör sitt bästa för att vässa kanter på bitarna till det brustna hjärtat...

Nu sitter jag här och låter den ena tragiska låten avlösa den andra och funderar på hur mitt hjärta mår. Jag tog ett stort steg för ett tag sedan, med sedan dess har jag åkt rondell, steppat och sedan lagt upp fötterna på kudden för vila. Och här sitter jag nu barfota och känner efter om jag borde gå. Eller ta på mig bekväma skor och stå kvar.

....


....


Nej. Det spelar nog ingen roll hur många prickar jag knackar ner för att visa att tiden går och jag tänker. Det är som om någon byggt om min tankestad och nu är det plötsligt enkelriktat och vägarbete överallt. Det börjar bli sent nu och ju mer mina ögonlock tynger desto fler vägkoner mejar jag ner, så för att rädda mig själv från kraschlandning i något av alla svarta hål som grävs i mig så sover vi på saken.

Ikväll kom det inte mycket vettigt ur mig. Men har ni läst hela vägen ner hit och stått ut med alla mina vrängda ord så förtjänar ni något bra. Gör er själva en tjänst och klicka in på youtube och sök på Michelle Featherstone. Sen är det bara att välja och vraka mellan skönheter för själen.

Godnatt.