Sonja Aldén och nattspring.
Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart
Jag har bränt en glad skiva, en skiva som får mig att glömma bort att jag kör bil och dansa bakom ratten. En skiva som sätter leenden till världen. En skiva som jag just nu skulle kunna knäcka i tusen bitar. Men det ska jag inte göra. Istället så ska den få vara ledmotivet för just nu.
Det är dags att ta några steg, inte nödvändigtvis bakåt, men åt sidan eller rentav framåt. Några snabba springsteg så att jag inte ser vad som blir kvar. Nu går nog flera hjärnor på högvarv och funderar ut vad för hemskt som skulle kunnat leda till de här tankarna. Tyvärr, ni går bet här. Djungeltelegrafen kan tystna. Inget har hänt mer än att ett litet ljus har tänts i min lilla hönshjärna (oj, en poäng till Lena igen...).
Ibland går hårda ord och fula handlingar obemärkt förbi ett hjärta som bultar. Och ibland så räcker det att se något på ett nytt sätt, en vinkel man undvikit, så ser man det andra sett redan. Det är det som hänt gott folk. Jag har kisat lite extra och sett något som förut varit en blek kuliss. Nu såg jag färger och känslor som fick mig att jogga på stället.
Och nu har jag sprungit. Framåt. Fort går det ibland. Har ägnat en bra stund nu åt att flåsa, sitta med huvudet mellan knäna och söka sockerkick i gotta. Har återhämtat mig från springandet. Kanske borde springa oftare?
Fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskar att du sprang ikapp mig...
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart
Jag har bränt en glad skiva, en skiva som får mig att glömma bort att jag kör bil och dansa bakom ratten. En skiva som sätter leenden till världen. En skiva som jag just nu skulle kunna knäcka i tusen bitar. Men det ska jag inte göra. Istället så ska den få vara ledmotivet för just nu.
Det är dags att ta några steg, inte nödvändigtvis bakåt, men åt sidan eller rentav framåt. Några snabba springsteg så att jag inte ser vad som blir kvar. Nu går nog flera hjärnor på högvarv och funderar ut vad för hemskt som skulle kunnat leda till de här tankarna. Tyvärr, ni går bet här. Djungeltelegrafen kan tystna. Inget har hänt mer än att ett litet ljus har tänts i min lilla hönshjärna (oj, en poäng till Lena igen...).
Ibland går hårda ord och fula handlingar obemärkt förbi ett hjärta som bultar. Och ibland så räcker det att se något på ett nytt sätt, en vinkel man undvikit, så ser man det andra sett redan. Det är det som hänt gott folk. Jag har kisat lite extra och sett något som förut varit en blek kuliss. Nu såg jag färger och känslor som fick mig att jogga på stället.
Och nu har jag sprungit. Framåt. Fort går det ibland. Har ägnat en bra stund nu åt att flåsa, sitta med huvudet mellan knäna och söka sockerkick i gotta. Har återhämtat mig från springandet. Kanske borde springa oftare?
Fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskar att du sprang ikapp mig...
Kommentarer
Trackback
