Fightclub
Min allra käraste vän SoffeP har tjatat på mig bra länge nu. Tjatet har gått ut på att jag ska överge alla mina principer om att träning i grupp bara är roligt om någon vinner och det är bollar inblandade, alla dessa underbara livsteorier ska överges och jag ska vara Soffes sparringpartner på boxercisen.
Tyvärr så har ju mina måndagskvällar varit fulltecknade varje vecka, idel intressanta åtagande så som städa, plocka ur diskmaskinen och borsta katternas päls. Så varje gång Soffe har börjat antyda något om light-fighting så har jag tvingats säga nej. Ikväll hände dock det otänkbara. Ursäkterna tog slut och helt plötsligt hör jag mig själv gå med på att följa med.
När jag knölade ner mig i ett par urtvättade gamla Albabrallor och en tisha från Äventyrarna så kändes det fel. Om man går på gruppträning utan vinnare så måste man ju se ut som en vinnare. Ha ett fancy linne, schysst byxor som andas och svarta skor med bra studs i. Så långt alla fel för Hallberg alltså. Tackar.
När hela alltet skulle dra igång så övervägde jag att kasta mig i värsta dramaqueen-stilen och hoppas på det bästa, typ att något stort skulle gå sönder och jag skulle få slippa. Uppvärmningen ägnade jag åt att gå igenom tänkbara scenarier hur det skulle bli när man inte längre fick springa i cirklar i sitt eget tempo. Den ångesten som gjorde bo i mig var större än all bleck-fylle-ångest jag nånsin haft tillsammans. Oh happy day.
SMACK. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte slåss mot instruktören. Jisses. SMACK. Jag glömmer bort att Soffe i princip är fullblodsproffs när det gäller detta. När det är min tur att slåss så kommer andnöd, blodsmak och kramp som luciatåg den 13. Aldrig har jag längtat så efter att få stå och ta emot raka högrar. SMACK. Mina leder gör 360 inuti och i ett kort ögonblick undrar jag om min bästa vän hatar mig.
Efter en timme och en kvart så är min kropp gele, mitt huvud tomt och jag är svettig. Jag har jabbat, krokat och agerat boxboll tills att inte ens all RedBull i världen skulle kunna lyfta mig. Och här kommer det riktigt riktigt skruvade. Det var kul. Att jag darrar som ett löv och att det gör att jag har skvätt ut ris överallt och nästan orsakat en mjölkkatastrof större än den i Kina, det är okej. Om kroppen funkar imorgon kan det bli fler ronder i Kungsgården...
Jag vill inte stila för mycket med mina rutor så ja behåller tröjan på ja....
Tyvärr så har ju mina måndagskvällar varit fulltecknade varje vecka, idel intressanta åtagande så som städa, plocka ur diskmaskinen och borsta katternas päls. Så varje gång Soffe har börjat antyda något om light-fighting så har jag tvingats säga nej. Ikväll hände dock det otänkbara. Ursäkterna tog slut och helt plötsligt hör jag mig själv gå med på att följa med.
När jag knölade ner mig i ett par urtvättade gamla Albabrallor och en tisha från Äventyrarna så kändes det fel. Om man går på gruppträning utan vinnare så måste man ju se ut som en vinnare. Ha ett fancy linne, schysst byxor som andas och svarta skor med bra studs i. Så långt alla fel för Hallberg alltså. Tackar.
När hela alltet skulle dra igång så övervägde jag att kasta mig i värsta dramaqueen-stilen och hoppas på det bästa, typ att något stort skulle gå sönder och jag skulle få slippa. Uppvärmningen ägnade jag åt att gå igenom tänkbara scenarier hur det skulle bli när man inte längre fick springa i cirklar i sitt eget tempo. Den ångesten som gjorde bo i mig var större än all bleck-fylle-ångest jag nånsin haft tillsammans. Oh happy day.
SMACK. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte slåss mot instruktören. Jisses. SMACK. Jag glömmer bort att Soffe i princip är fullblodsproffs när det gäller detta. När det är min tur att slåss så kommer andnöd, blodsmak och kramp som luciatåg den 13. Aldrig har jag längtat så efter att få stå och ta emot raka högrar. SMACK. Mina leder gör 360 inuti och i ett kort ögonblick undrar jag om min bästa vän hatar mig.
Efter en timme och en kvart så är min kropp gele, mitt huvud tomt och jag är svettig. Jag har jabbat, krokat och agerat boxboll tills att inte ens all RedBull i världen skulle kunna lyfta mig. Och här kommer det riktigt riktigt skruvade. Det var kul. Att jag darrar som ett löv och att det gör att jag har skvätt ut ris överallt och nästan orsakat en mjölkkatastrof större än den i Kina, det är okej. Om kroppen funkar imorgon kan det bli fler ronder i Kungsgården...
Jag vill inte stila för mycket med mina rutor så ja behåller tröjan på ja....
Kommentarer
Postat av: Lispan
Hahaha jag har inte skrattat så mycket på länge som när jag läste detta! Jag fick en bild när en tokig Soffe slår och slår en stackars liten Linnea som inte fattar var hon gett sig in på! Hahahaha ni är roliga ni!
Trackback
