Jag är lite småarg. Eller egentligen är jag skitarg men tänkte att det skulle låta lite finare om jag la fram det som smått, vet att många ser mig som en riktigt vrång gnäll-kärring ändå så... Föremålet för dagens ilska är att det gör ont i mig. Inte någon broken hearted smärtan över att livet är elakt utan en ack för välkänd smärtan som grundar sig som alltid i knäna.

Har ju börjat rehab-träna igen på Balkefors för att kunna klara av några dagar på snowboarden, kunna hålla tempot uppe med mina vänner men kanske mest för att orka med att kliva upp på morgonen, låta dagarna börja på ett bra sätt. Förutom att min kondition gjort mig helt slut varje träningspass så har det gått ganska hyfsat. Fram tills i fredags. Då sa ljumsken ifrån.

I min enfald så tänkte jag att det förmodligen går över bara jag vilar lite. Nu har det gått tre dagar och smärtan är likfan kvar. Jag har ingen ork för det här nu. Det borde inte vara så här, jag har tagit mina smällar. Vem är det som inte förstår det? Vem är det som inte unnar mig ett bra år?



Mamma, jag och Anna har varit på turne i helgen. 120 mil i röda faran har satt sina spår och tröttheten håller på att ta över totalt. Den slåss lite dock mot ett ilande i ljumsken och just nu vinner ljumsken. Funderar på att titta på Sex and the city filmen, vet inte om man vågar erkänna att man inte sett den än... Men så är fallet, har dock inhandlat den nu och det lockar att öppna jättelådan med Delicato-bollar och kolla på film. Så får det bli.

För er som redan har sett filmen och inte har nåt bättre för er så kan jag rekommendera att ni tonar ner lite och lyssnar på lite musik av Heather Nova, en skön röst.

Ta hand om er. Peace.