Det här är en hyllning. En tribut. En text om och till någon som betyder mycket för mig. En vän som bor lite i periferin, en bit bort från där jag finns. Hon dyker upp med jämna mellanrum och intar med en solklar självklarhet sin röda plyschfåtölj närmast hjärtat.

Vår vänskap inleddes ganska hårt. Jag dök upp lite sent till en mysig utomhusfest och hejade på en hel del nya ansikten och slog mig ner och dödade festen. Av en hel lång bänk satt jag mig på cd-spelaren och musiken dog. Cd-spelarens ägare tog det dock bra och idag skrattar vi tillsammans åt eländet...

När tiden är mogen och det är dags att träffas så sitter vi som två gamla tanter. Blandar prat om gamla minnen om hur det var förr med senaste rykande färska skvaller som vi på något mystiskt sätt kommit över. Tiden rinner ifrån oss och helt plötsligt har skivan rullat fem varv och det är dags att bryta upp och kliva ur vår hemliga bubbla av kravlösa samtal.

Någonstans mellan orden trycker vi skoningslöst i oss mat. Ibland känns det som om vi deltar i ätar-vm och är i final. Och efter finalen kommer alltid nerjoggning och stretch i form av efterrätt. Sen så brukar det ibland komma upp oväntade idéer; en sen promenad eller som ikväll isprinsesselek av högsta kvalite.

Med bandyrör, domarhjälmar och vingliga fötter så har vi gjort åttor, piruetter (nåja) och diverse annan iskonst på Lassas Vegas motsvarighet till Göranssons arena. Det finns en dokumentär av "vårt liv som konståkare", har ni tur kanske den trillar in här på bloggen nån gång snart...

Den här underbara kvinnan har så många härliga kvaliteer men jag tror det räcker med att berätta om ett nattligt telefonsamtal där hon lyssnade på en halv timmes gråt utan att fråga, avbryta eller sucka. Det ni.

Tack Evve. Tack för att du är du och för att du får mig att känna mig som en riktig åsna!

Och förresten. Jag ser fram emot den dag då jag sitter långt fram i kyrkan och ser dig och O till den här musiken! (Speciellt avslutningen!)