Jag har tänkt på musik. På sånger, på riff, på texter. På konstiga ljud, på underbara röster, på känslor. Allt som musik ger, tar, river upp inom mig. Allt det där har fått plats i min lilla hönshjärna (oj oj oj, Lena är tillbaka ännu en gång...). Vet med mig att det skulle finnas så mycket tid över till alla vettiga saker som finns att göras i mitt hem om jag bara lät bli att fastna i en text och drömma mig bort till klinket av ett piano. Men på något sätt så är tiden sittandes med ett lycklig flin på läpparna och toner i öronen alltid mer värd än en välbäddad säng och en superstylad frisyr...

 
Ett kallt tält men varma hjärtan på Åland...


Om det är något man verkligen tycker om så ska man väl dela med sig? Ibland är det ju lättare att ge någon en titel och en artist än att säga rakt ut hur man känner. Låta någon annan förklara för just den där personen det som gör att orden stakar sig i halsen och kinderna blossar. Men när man delat med sig, gett bort en del av sig själv och stått där naken, kan man då ta tillbaka en sång?


 
Ung och våldsamt kär i doktorns son.


Nej, jag tror inte det. Lika lite som det går att ta tillbaka sagda ord eller gjorda saker. Har man gett en sång till nån så är det liksom game over för den. Samma sak när ett ögonblick eller en händelse tar en sång, då äger dom den för alltid. Då räcker det med en välbekant ton för att känslan ska komma tillbaka. Tårarna vid ett sista farväl. Glädjen över ett första leende. Smärtan när hjärtat spruckit.

 
En hjärtebit som aldrig kommer åter.

Det finns vissa sånger som numer är kantstötta och lite sönderslagna, som saknat den omsorgen de gavs med. Förmodligen så sitter någon någon annanstans och tänker så om några av de sånger jag bär i min väska. Att ångra är ju som att skotta i en snöstorm, det tar massa energi men resultatet märks inte riktigt. Men någonstans i mig så ångrar jag lite grann två musikstycken som lämnade mitt hjärta för att delas och sedan lämnades mitt hjärta i tusen delar. Som en liten husmus inom mig gnager det men inte värre än att ett stort leende dränker känslan...



Vi var inte sjutton, vi var yngre men vi vann iaf...


Nu har jag fått skriva ur mig lite grann och ni har fått några av mina sånger, dom som får mig att le lite extra. Ibland för att dölja att jag skottar men oftast för att det lockar fram minnen från sina hedersplatser i mig. Dags att göra något mindre djupt, färga håret och äta lite med mamma för att sen cykla hem till Jess och ta en fördrink till morgondagen. Med betoning på EN fördrink. Inte sjutton stycken som sist för jag ska cykla hem sen. Inte bli skjutsad. Så där. Då är ribban lagd för ikväll. Sköt om er gott folk...

Kanye West - Streetlights...