Idag är det dagen med stort L. Dagen då slitsamt förtjänade stålar byter ägare och hamnar i det vanliga folkets plånböcker. Det är även dagen när min kära hemstad genomgår en drastisk förvandling. Plötsligt avtar Ica Maxis försäljning av snabbmakaroner och dörrarna rycks upp till närmaste mat-hak. Där beställs en redig portion mättat fett med en stor cola till. Inte det dyraste på menyn men ändå "inget jävla kebab med bröd".

När sista tuggan är svald och drycken uppdrucken, helst ståendes med jackan på sig, då börjar styrkorna mobiliseras mot ett för nästan alla gemensamt mål. Valbo Köpcentrum.

Det finns dock vissa även i den här byn som tar ett steg extra och ger sig på att vara fashionistas. Detta härliga begrepp ter sig så att man istället för att ta livsfarliga kurvan in mot Valbo kör vidare, rakt fram mot nåt större och häftigare. Där gäller det att parkera i parkeringshuset för "det är ju inte pengarna det sitter i...."

Sedan så bör man med lagom nonchalant stil strosa in på Blå och där göra allt för att dölja den inre blödning man drabbas av när prislappen, för ett linne bestående av mindre tyg än den bh man har på sig, visar en summa i stil med en femtedel av dagens totala belöning. Fortsätta röra sig världsvant och liksom konstatera att "nej det fanns inget i min smak den här gången heller" och pila in på H&M för att hitta outfiten för nästa projekt.

För i samband med varje pengautdelning så kommer även den beryktade löningshelgen. Alltså lördagen då allt händer. Uppladdningen sker närmast i ritual. Bort med blaskig femkommatvå öl och rävgiftsviner för 50 kronor och in med ett finvin för 69 kronor. På med nya stassen för kvällen och håll tummarna att ingen spiller innan det blivit mörkt. Vid midnatt stannar en taxibil utanför; "skit samma att det bara är 200 meter, räkningarna ska inte vara betalda förrän om en vecka och jag är rik...". Den mentaliteten utgör förmodligen en stor del av Stor&Litens årsbudget.

I extrema fall, då julbonusar eller liknande delats ut, så får man sedan snällt ställa sig i ledet för att få komma in på lokalen där alla vill vara. Annars så är proceduren att man får visa sitt slitna körkort för en trött anabolpumpad nisse till vakt, inte helt utan att känna sig nöjd att man trots tre promille ser rätt fräsch ut. Så hejas det glatt på bästa kompisen i insläppet som surt muttrar 80 kronor och någonstans skriver man en mental svartlistning.

När alla väl fått av sig de översta skyddande lagren och med all sannolikhet stoppat den minimala lappen bredvid fickan, då är det lika med att inträda i laglöst land. Man får dansa precis hur spasmigt man vill, så länge ens egna vänner står kvar vill säga. Vid beställning av diverse drickbart är reglerna enkla; kasta dig över baren och yla för full hals ööööööööl. Råkar man vifta bartendern i ögat med sitt Maestrokort så får han skylla sig själv att han står på fel sida baren. Samtidigt, på en förfrusen veranda bränner många bokstavligt stora delar av sin förmögenhet för några sköna drag av tjära i lungan.

När klockan slår två tänds obarmhärtigt lampor som gör att hetingen man dansat med plötsligt ser ut som Homer Simpson och den mycket o-coola kampen om yttekläderna börjar. Väl utanför så väntar man in flocken och rör sig sedan som en person vidare mot nya äventyr. Det är ju trots allt inte tomt på kontot den här kvällen...


Eftersom jag inte tillhör dom som lever för att arbeta och därmed har blivit nyrika idag har jag inte köpt några nya häftiga saker att berätta om. Jag gick på bio och åt en stor popcorn istället. Och ska jag gå på lokal i helgen får det bli i någon gammal trasa...

Sleep tight.