Under min ungdoms glada dagar kom en världsplåga som stannade kvar alltför länge. Toni Braxton, en mörkhyad donna från en slummig förort till nån överbefolkad amerikansk city, gapade ur sig en rent ut sagt vidrig sång vid namn Unbreak my heart. En sörja om hur hon ville få hjärtat okrossat. Att o-a ord är ju i och för sig rätt roligt men inget med Toni Braxton är dock kul.

Varför skriver jag de här halvt obegripliga raderna? Jo, därför att jag sitter här i min pluggångest och spelar spindelharpan ackompanjerad av spotify och i en reklamsnutt dyker hon upp. Pang tjong är hon tillbaka Toni Braxton. Tretton år senare har hon kommit över det krossade hjärtat och sjunger nu "you are so yesteraday". Fint att hon lappat ihop trådarna och inte fortfarande sitter i en härva av krossade hjärtebitar. Verkligen fint Toni, grattis.

I somras använde en d-kändis orden "den är så 97" för att beskriva sin egen enda hitlåt. Kanske lyssnade Toni då? Vem vet inte du vem inte jag vi vet inget idag...

Snart börjar ett nytt decennium. 2010. Någon dag när tiden finns i överflöd och ingen i familjen Hallberg/Nygren vill spela sällskapsspel ska jag skriva en sammanfattning av 2009. 2lax9. Året då alla blev galna.

Nej. Imorgon ska det ske, det stora pluggandet. Dags att sova nu. Godnatt...

Dagens visdomsord kommer från Toni Braxton herself:

You are so yesterday
I won't let you rain on my parade

In your face du hemska människa som krossade ett hjärta som sedan krossade öron på en hel värld.