Inatt vela jag hemskt gärna äta en bit sockerkaka, den stod i ugnen och såg stor och fin ut. När ugnen pep att den var klar så glömde jag allt vad vett och sans heter. Det enda som snurrade i min lilla hönshjärna (oh, återigen är Lena citerad...) var "kaka kaka kaka".
Så istället för att hämta en ta-varmt-med och försiktigt lyfta ut formen ur 175 grader varm så sliter jag ut kakan med bara händerna, stjälper den på bänken och börjar gå mot disken, efter en millisekund känner jag hur fingrarna bränner. Tar några springsteg, häver ur mig ett illvrål och kastar kakformen mot diskmaskinen. Illa bränd, tilltygad och med en stukad självkänsla hamnar jag under kallvattnet.

Efter några lager anti-bränn-kräm och Walters hemgjorda lemonad så kändes det lite bättre. Idag är fingertopparna hårda och rödlätta och jag skäms lite grann över min kak-iver och dumhet. Men men...


Om två veckor landar familjen här på Voltrona. Det ska bli skönt. Verkligen.

Nu kom fröken häst in på kontoret och vi ska väl gå och fika...