Ett år, tolv månader, 365 dar.
Men inget lyckorus. Nej. Snarare en dimma. Idag för ett år sen försvann en av de viktigaste personerna i mitt liv, min morf. Gubben med kepsen som promenerade genom Kungsgården i snöstorm som solsken. Han som tappade håret långt innan jag föddes men som vann en locktång i PRO-lotteriet. Han som gjorde sockerkaksbakelser och kollade tio gånger att TV:n var urdragen. Han som somnade på soffan men vaknade om det blev sport på TV. Jag saknar han, jag saknar någon äldre än pappa i släkten som man kan fråga om hur det var förr. Som kan berätta om kohagar, bara ben och smultron på grässtrån. Som kan förklara att förut fick man faktiskt cykla överallt för bilar fanns inte, TV var svartvit och vissa trodde jorden var platt. Jag saknar det.
Det har hunnit varit helg, inte vilken helg som helst utan helgen då jag gjorde comeback på krogen. Har hållit mig i hemmets lugna vrå några månader eftersom mitt knä har varit under ombyggnad. Men i fredags så svirade jag om och gick först på 20årskalas för Malin och Hampus. Sög i oss helium och ålade genom cykeldäck innan vi hamnade på Kharma. Där var det trevligt även om inte allt gick bra för alla. Jag dansade hela vägen hem och somnade innan jag stängt ögonen, inte så uppskattat tror jag men ändå tack och godnatt.
I lördags hälsade jag på i Uppsala, väldigt mysigt. Hann knappt komma hem innan det var dags att gå till Soffe och dricka glassdrinkar och äta chips som middag. Efter en lång och dryg stund i kö där vakten försökte få folk att backa "en miter" så kom vi in på Kharma och där var det som trångt. Hade föreställt mig att kvällen skulle sluta på ett helt annat sätt men som sagt så blir det inte alltid som man tänkt sig...
Nu har min mobil verkligen börjat sjunga på sista versen, nej det lär nog vara sista tonen. Stort oros. Kul att den höll iaf nästan sex månader. Taggat.
Hjärtat då. Ja det sitter kvar. Kan inte säga så mycket mer för jag har lovat att inte göra det. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om men allt brukar ordna sig till det bästa även om man inte ser det just då...
Dags att svida om till träning nu. Sen Cityakuten. Sen ny dag, nya tag. Hurtigt avslut, jajamän. Känns bra.
Det har hunnit varit helg, inte vilken helg som helst utan helgen då jag gjorde comeback på krogen. Har hållit mig i hemmets lugna vrå några månader eftersom mitt knä har varit under ombyggnad. Men i fredags så svirade jag om och gick först på 20årskalas för Malin och Hampus. Sög i oss helium och ålade genom cykeldäck innan vi hamnade på Kharma. Där var det trevligt även om inte allt gick bra för alla. Jag dansade hela vägen hem och somnade innan jag stängt ögonen, inte så uppskattat tror jag men ändå tack och godnatt.
I lördags hälsade jag på i Uppsala, väldigt mysigt. Hann knappt komma hem innan det var dags att gå till Soffe och dricka glassdrinkar och äta chips som middag. Efter en lång och dryg stund i kö där vakten försökte få folk att backa "en miter" så kom vi in på Kharma och där var det som trångt. Hade föreställt mig att kvällen skulle sluta på ett helt annat sätt men som sagt så blir det inte alltid som man tänkt sig...
Nu har min mobil verkligen börjat sjunga på sista versen, nej det lär nog vara sista tonen. Stort oros. Kul att den höll iaf nästan sex månader. Taggat.
Hjärtat då. Ja det sitter kvar. Kan inte säga så mycket mer för jag har lovat att inte göra det. Vad som händer i framtiden har jag ingen aning om men allt brukar ordna sig till det bästa även om man inte ser det just då...
Dags att svida om till träning nu. Sen Cityakuten. Sen ny dag, nya tag. Hurtigt avslut, jajamän. Känns bra.
Kommentarer
Trackback