Ärligt talat. Är det så viktigt att säga som det är? Blir man verkligen en bättre människa, flyter livet lättare om man säger som det är och håller sig till saker som verkligen hänt? Hamnar man i helvetet om man mytar ihop vad man gjort, faller träd ner på en om man tolkar sanningen till något lite annat? Jag har alltid trott att det är bra människor som inte ljuger men jag börjar tvivla, tappa tron på det som är rätt... Kanske skulle alla vara gladare om vi nickade och höll med varann istället för att ta strid för det vi tror på? Kanske skulle alla vara vänner om vi log och höll saker inom oss istället för att prata?

Idag fyller pappa år. Har klämt i mig både tårta och cheescake, kommer nog få rulla fram ikväll... Ska fixa iordning lite mat och sen leta mig till nånstans på Stenkumlet. Av mig och syrran fick pappa startkablar, känns som rätt present ifall vi vill åka Ragge nå mer...

Ni som inte var på Hovet igår kväll missade ett set som var nästan lika bra som Timbalands i juni, Petter mosade sönder allt annat på Rockbjörnen. Inte ens att Takida hade släpat med sig Linda Lampenius som gnodde på sin fiol bäst hon kunde hjälpte, Petter var bättre. Annars så var det bara bra, den tomma stolen fylldes och Sonja Alden lekte rocker, det hade världen kunnat klara sig utan men för all del..

Mitt hjärta är inte vad det borde just nu. Fick frågan idag om jag var okej, nej det är jag inte, långt ifrån. Men jag klarar mig. Kanske klarar jag mig bättre ensam?