Har inte skrivit nåt på ett tag. Det har varit mycket som hänt som fått mer prioritet än att stirra på en skärm som blinkar och piper och får virus. Är ingen riktig datamänniska så det har inte varit så svårt att överleva ändå...

Jag har lärt mig en hel del över sista dagarna. Om vad som är viktigt och vad som faktiskt inte spelar nån roll. Nu gäller det bara att komma ihåg det vad som än händer..

I lördags spelade vi match igen. Det gick sådär, eller nja. Vi torska med 10-0. Det kunde gått bättre. Sen så dränkte vi våra sorger över matchen i sprit och nånstans på Kharma sent på dagen så spelade jag och Malin luft-korp-pingis och vad händer? Jo mitt knä, det som jag inte opererade i december, det smäller till och går klappsönder. Idag är det svullet och ömt och eländigt, men som sagt, allt är relativt...

Åkte och köpte semlor på Ica för att göra mamma som varit sjuk en vecka glad. Möter henne i dörren och då är hon tydligen frisk nu och ska åka på möte. Jaha. Men det var ju en fin tanke iaf...

Har sökt en del jobb, har ju inte så stor koll på vad som händer framåt våren. Borde ta tag i saker men igår satt jag och bläddrade bland kort och hittade min fullklottrade italienska flagga och då skriker allt i mig att jag ska resa igen. Eller inte. Eller borde jag? Singla slant?

Min mobil, som jag haft i inte ens sex månader, har total havererat. Kul. Nu har jag istället en 90-tals pärla ägd av min far. Ringsignalen går inte att missa, kommer ha svår tinnitus innan min andra kommer tillbaka... Kanske är bättre att skaffa hemtelefon? Den kan man garanterat inte skicka pinsamma fyllemess ifrån, inte tappa i sjön på sommarn, dom tappar aldrig knapparna när man i ilska kastar den i väggen och man behöver inte i panik springa runt och leta laddare när man väntar på det där samtalet och telefon helt plötsligt inte har nåt batteri. Det var bättre förr... (När man bodde hos mor och far och hemtelefon bara fanns...)


Caroline af Ugglas - Tro på dig