Vi har nyss varit och dragit upp Ragge ur diket där jag så snällt placerade honom i måndags natt. Gick som en klocka trots att jag gjort mitt bästa för att demolera. Nu väntar lite mer lagning, frågan är bara vem som ska göra det? Jag, som inte kan mer om bilar än färg och antal hjul? Eller pappa, som är sjukskriven två veckor med andra gradens brännskada sen sista gången han lagade bilen? Eller bilverkstan, som förhoppningsvis kan allt men som förmodligen inte gör något utan förskott på mer pengar än vad hela bilen är värd? Hm. Ska nog lägga mina pengar på nåt fint till tryggheten som kom på några minuter och fixade allt som jag ställt till mitt i natten...

Lyssnade på radio häromdan på jobbet. Massa vanligt blurr och sen helt plötsligt kanske den mest sorgsna sång jag nånsin hört. Tänkte när jag satt som förstenad i bilen att om nån kan må så att dom skriver en sån sång, då finns det verkligen nån som har det värre...

Har sagt upp lägenheten, bilen har dött, fast jobb har jag inget och sedan en tid tillbaka har jag ingen som sover bredvid mig heller. Mina saker ska få bo i Lassas och jag själv ska bo på resen. Har ingen aning om vart men det ger sig så småningom.

Ägnade en rätt stor del av min natt inatt till att tänka. Tänkte på val och valmöjligheter. Just nu känner jag mig som den knubbiga ungen som aldrig blir vald till fotbollen på gympan. Eller som den ensamma människan som bor med sin gamla mamma och katter för att hjärtat blev ensamt kvar när alla blev två. Jag har ont i hjärtat, men jag har insett att jag blivit bortvald. Och om jag aldrig varit den knubbiga ungen så tänker jag aldrig låta någon annan göra mig till den där ensamma människan som lever med arton katter i ett hus dit ingen hittar...


But you can have what's left of me...